Jag är uppväxt i ett svenskt hem på landsbygden. Men kan tillägga att jag haft en del muslimska beteenden redan som liten. Jag ville ej äta fläsk som 10-åring. Var starkt emot all alkohol, och haft en muslimsk syn på Jesus (AS) så länge kan jag minnas. Min familj hade sina egna filosofier och ideologier om hur de ser på världen, vad de tror på och vad de förkastar. Mamma med en mer ”hippie-inriktad” syn på livet. Väldigt öppen till de mesta som berör andlighet, men dock öppen utifrån hennes principer, hon hatar all form av dogma. Men hon läste om allt från tidigare liv, till energifält, horoskop, reiki etc. Så all form av andlighet tyckte hon om. Min pappa är dock en riktig ”realist-javisst”. En typ av Darwin anhängare, (fast inte fullt ut för han har på senare tid anammat andra teorier). Han var också kritisk, som min mor till all sorts religion, doktriner och dogma. Pappa är dock omättligt vetgirig. Vetenskap var hans huvud område och kvantfysik samt historia. Stora tjocka böcker fanns hemma, tusentals vetenskaps magasin etc (som jag även tycker om att kolla i).
Jag växte upp med att känna mig som en främling, outcast och helt malplacerad, det har jag gjort så länge jag kan minnas. De flesta hade släkt på landsbygden, men min familj kom utifrån. Människorna var snälla, men ganska stelbenta. Jag var som andra barn i det mesta, men så hade jag en hel del intresse för människor överlag, kulturer och nationaliteter. Jag hade också en djup känsla för rättvisa och för FRED, och en tro på att det fanns något större än oss själva. Jag blev skolans egna lilla fredmäklare tidigt. Jag redde ut bråk, jag arrangerade möten som 8-åring för alla att kommunicera med varandra och prata när det hade uppstått konflikt. Jag gjorde min fiende till min bästa vän. Jag gick även på kyrkans barntimme (som ett kristet dagis), det fanns en intetsägande tradition utav att hålla i kristna valörer i samhället. Jag fick gå till kyrkan nån gång. Jag fick en barnbibel, som jag älskade att läsa och kolla i. Jag fick ta del och lära mig om kristendomen. Men samhället var också uppdelat i speciellt två tydliga läger, två skarpa läger. De troende religiöst kristna och ateisterna. De religiöst kristna var mer eller mindre i underläge, de hade för det mesta bara varandra och fick öknamnet ”rällas” AKA religiös. Det var ren mobbning och trakassering. Man var öppen med att förlöjliga dem, att säga hur dumma och hur fel dem tänkte. Det enda jag inte gillade som barn var den underton av arrogans vissa religiösa kunde ha. Att de enbart ville lära ut till oss andra, psalmer och deras bibelhistoria och förklaring men inte lära sig om andra, en annan sak var att de ej svarade på frågor fullt ut. De blev upprörda när jag frågade lite mer knepiga frågor. Om det verkligen var en sanning de gav ut till oss, varför är det så farligt att fråga? Jag ifrågasatte detta som liten. Jag hade massa frågor. Jag undrade varför ska vi ha religion i skolan om vi inte få ta del av och lära oss om andras religioner? Varför ska vi ha religion i skolan om man inte ens kan få svar på sina frågor? Vad är det för idé med att bara sjunga psalmer och prata om Eva och Adam som någon historisk myt. Jag blev äldre och lärde känna en mycket troende religiös tjej redan i femte klass. Och jag var då även bekant med andra kristna.
När jag blev 13 och var i högstadiet, var det så påtagligt att man hatar troende. På högstadiet skulle man vara ”tuff” på deras villkor, röka, snusa, dricka, hänga på ungdomsgården och ha så många pojk- eller flickvänner som möjligt i princip. Jag hade enkel tillgång till alla dessa grejer...men jag gjorde inget av det. Jag liksom kände ut i tåspetsarna till hårtopparna, att det här är fel. Det är fel väg och det är inte värdigt. Jag förstod snabbt att alkohol förstör dig, det är ett falskt ”lösning” på interna problem eller för att fylla ett tomrum i dig. Det förstör ditt omdöme, din kropp, familj och relationer. Jag umgicks utan skam mycket hellre med de religiösa kristna, än att göra mig till på en ungdomsgård. Fredagskvällarna spenderas mycket i kyrkan, de hade kreativa aktiviteter, och var positiva människor. Jag kom hem utan cigarettlukt på mig, utan att vara berusad, smutsig eller kall. Det är jag tacksam för. Jag hörde mycket av deras predikningar. Jag läste Bibeln återigen som äldre. Satt i timmar och läste. Och började faktiskt gråta av de hemska jag fick läsa. Det gjorde ont i mig eftersom första testamentet har sina delar som man verkligen kan ifrågasätta. Jag har dock alltid respekterat Jesus(AS) men sett han som en helig lärare och inte son av Gud. Jag hade då inte klart för mig att i Islam är han en högaktad, älskad profet, ingen gud, och ingen enda son av Gud
Jag älskade och älskar historia. Det var ett av mina absoluta favoritämnen (tillsammans med allt med konst och psykologi, filosofi, religion). Det är ett sätt att se hur saker och ting har blivit som de har blivit hur vår värld och beteenden formats. Var sak har haft sin rot och hur historien upprepar sig själv åter och återigen för att människor nekat, inte lyssnat, lärt sig av de misstag som begåtts tidigare, eller förblir i total ignorans. ”Varför tänker de dem tänker, gör de dem gör” Är en tanke som drivit mig i mycket, vilket hjälpt mig enormt i att hitta till Islam. På gymnasiet valde jag samhäll/beteende, och fick kurser i psykologi A och B , i kriminologi, i socialpsykiatri och i sociologi. Religion läste jag mycket på egen hand, även om vi hade det på gymnasiet också. Jag diskutera och jag diskutera med allt och alla om trosuppfattningar. Alla som stött på mig har mer eller mindre nån gång blivit inbjuden till dialog som berört tro, ideologi, värderingar osv. Jag tyckte om att diskutera med folk som hade en annan uppfattning än jag. Men när det kom till Islam så rev och stack det i mig. Logisk förklaring till varför – av all input av media, (media är ju vårt enda ”allseende” öga utåt som ska spegla verkligheten av omvärlden, medans vi bara kan se vad som händer framför näsan på oss i princip, något annat som vi helt beroende måste lita på). Jag fick bara negativ input, av media, av familj och andra människor. Araber = muslimer. Muslimer = våld, förtyck, orättvisa, hyckleri, terror, trångsynthet, extremism, fundamentalister, elaka, onda. Jag ville gärna tro på en högre makt och godhet. Varje gång sanningen, goda gärningar och sann kunskap tagits fram har de gjorts i samband med (vad man än vill kalla det, gurus, förebilder, lärare) profeter. Kvinnor som män. Människor behöver alltid en förebild, det kan man se bara i den egna familjen, barnet tar sina föräldrar, en ungdom är i desperat behov av en förebild, en mentor. ett lag lutar sig på sin kapten, en grupp sin guide, Ett land behöver en ledare etc. En klass behöver sin lärare. Någon finns alltid som har förstått det du inte förstått, vet det du inte vet och kan det du inte kan. Alla är vi utan tvekan mycket unika, och vår mentalitet, karaktär passar som en pusselbit utan friktion till vissa sammanhang, och alla är viktiga och ingår i universums oändliga web, som var och en är länkad till varandra.
Återigen Islam. Islam verkade utan tvekan vara den nya hackkycklingen, den nya syndabocken man kunde peka sitt finger åt. I alla tider har ju människor haft en eller två sådana. Alla syndabockar har fått utstå falska anklagelser, propaganda, lögner, förvridning och mörkning. Jag var mitt i det men det jag såg var inte perspektivet. Jag såg hackandet, det hackandet som man rättfärdiga. Rasismen som man rättfärdiga. ”De där från mellanöstern är ju galna, sjuka människor, och bokstavtroende och islam vilket hemsk påfund!” Muslimerna målades ut som blodtörstiga terrorister som inte hade en enda prick av moral i kroppen och de följde någon som hette Muhammad? (SAW) Som då alltså skulle predika för allt detta…astaghfirullah…Det som rev i mig var hur människor kan utföra riktigt gräsliga handlingar, stå för förtryckande åsikter och propagera att dem är bra – att dem står för sanning. Detta störde mig in i benmärgen så pass mycket att jag ville förstå. Det kändes personligt, det var personligt. Vilket media vill att du ska känna, att muslimer och islam är en enda person som kränker och hånar dig så pass mycket att du blir upprörd och som många gör, skriker högre och vill aldrig se eller höra av människan igen. Jag gjorde lite annorlunda, jag frågade istället ”varför säger du så till mig” ”Vad menar du med det”. Som om att en nära vän till mig helt plötsligt sårat mig riktigt illa och jag vill ha en ordentlig förklaring! Det var en tid då jag också till och med hatade, eftersom Islam blev just den selektiva sopkorgen länders intressen och deras media vill att den skulle vara. Jag höll diskussioner med olika muslimer och icke-muslimer om saker jag inte förstod mig på. Varför och hur? Tillslut en dag, tänkte jag, ok, nu ska jag läsa, jag ska läsa böcker om islam. Det gjorde jag. Jag läste flera och jag ställde frågor efterhand, både på nätet och till lärda personer. Innan gillade jag det buddhistiska synsättet på världen och människorna. Det gör jag fortfarande. Essensen klingar så bra. Jag tyckte starkt om deras läror, deras visdom, deras livsstil. Därför tappa jag hakan när jag läste om profeten Muhammad SAWs levnadsätt. Det var faktiskt då mitt hjärta mjuknade för Islam. Jag brast ut positivt överraskad över hans liv och karaktär ”Han är ju som en buddhistisk munk!” Han levde enkelt, Han blev aldrig arg, han praktiserade meditation flitigt, han dyrkade inte saker eller annat materiellt. Han såg sina medmänniskor som en helhet, som en del av sig själv. Han ljög aldrig, ville allt och alla gott, till och med andra klaner och grupper lita fullt ut på honom och visste att han var en hederlig man. Något han var mycket känd för innan han profetera. Jag såg den stora ädla ödmjukheten och det goda han ständigt gjorde och stod för. Det är den här mannen som muslimer ser upp till. Jag förstår nu varför de ser upp till honom. Den sista profeten att förkunniga och binda ihop världsreligionerna till en, att ta bort de dåliga beteenden som folket försökte rättfärdiga, och att klargöra och förtydliga det bra och peka på det goda. Ner med Nafs, upp med eeman.
När mitt hjärta mjuknade en aningen. Så såg jag en annorlunda värld. Kunskapens dörrar öppnades och jag gick in för att se vad som verkligen fanns där. Jag fick lära mig saker om islam. Och det som jag märkte var att det jag fick höra, det trodde mitt hjärta på direkt, det gick rakt in. Jag fick ta del av information om islam som var fantastisk. Det var ju en heeel värld som man försökt dolt. Det fanns massa vetenskapliga bevis. Koranen hade främjat vetenskapen flera gånger även hadither hade visat sig vara av stor vetenskaplig innebörd som stämmer. Koranen hade även förutsett en rad saker liksom hadither. När jag fick svar på mina svåra frågor så fascinerades jag över hur stor innebörd och en djupare visdom allting hade. En liten bagatell sak som att sitta ner när man dricker vatten hade en super viktig funktion på kroppen. Läkemedel och läkekonst blommade ur islam. Och under islam fick världen sina viktigaste under, teknik, och matematik, arkitektur, och filosofi. Det var så många fantastiska saker, men som hålls i det tysta. Min fysiklärare sa något till mig som jag aldrig glömmer. Det var något då någon sade att Gud finns inte. Hon kommentera som den erfarna gamla kvinna hon var – ”Faktiskt så är det de mest framgångsrika vetenskapsmän som varit så duktiga och skickliga som pga deras forskning slutat med att de blivit djupt religiösa” När jag tagit del av den vetenskapliga världen, kollat på framgångsrika vetenskapsmän som försöker lösa det olösliga. Så är de alla så förundrade över hur världen så magnifikt och perfekt fungerar, hur allting är ordnat och organiserat. De ser att det finns en drivande kraft bakom saker men det vet inte vad. Men har man känt Gud, så behöver man inte ens diskutera och alhamdulilah jag har fått känna sötman i att känna Guds närvaro och se Guds verk.
Ordet Gud har blivit så missbrukat i alla tider, folk förknippar det med en gubbe med vitt skägg på ett moln i himlen. Människor förknippar det med andra människors sjuka handlingar. Allah betyder gud, men i en mycket större dimension. Allah kan inte göras maskulin på något sätt, inte heller feminin. Allah kan inte göras plural. Det blir nästan samma baklänges som framlänges. Inte som ordet Gud. Jag förstod från Profeten och Profeternas goda karaktärer, från vetskapen om allt det fantastiska på denna jord, att det nog vare sig man vill det eller inte, finns en högre makt. Inte för att begränsa ens tankar, att få ett enkelt svar på det man inte förstår, tvärtom, att gränslöst söka kunskap, att analysera och ta reda på mer, att plocka isär och sätta ihop. Att ge Universum den värdighet och mening den förtjänar, att fånga upp varenda sekund i livet och se mening! Det var så jag insåg att islam är en himla fin kunskapskälla. Islam kan närmast översättas som fred eller harmoni. Muslim betyder att vara i balans, att vara i harmoni med världen. Naturlagarna är muslimska. De är underkastade och ett med världen. Inte underkastad som i förtryck, underkastad som att ingå, att följa balansen. Allting har sina givna sätt och regler, människans vilja är fri. Vi kan därför välja att vara i hur obalans vi vill och till och med sabba hela planeten. Vilket är det som typ händer nu. Eller så kan vi välja att vara ett med universum och i harmoni med världen. Och dem som mest besitter detta, är förkroppsligandet av noor, harmoni och rahma på jorden är Ahul Bayt (AS).