Seyyed Sharafuddin al-Musawi

Hustrun öppnade dörren för att släppa in sin make, plötsligt förfärades hon över att se honom uppenbart lättklädd under sin religiösa skrud.
Hon sa hastigt till honom att träda in i huset och frågade vart hans kläder hade försvunnit. ”Jag såg en student som bar trasor som inte passade honom” svarade maken med ett leende och fortsatte ”så jag tog av mig mina kläder och gav dem till honom och kom hem med dessa lindade runt mig!” Som om det inte spelade någon roll alls, gladeligen gick han över till sitt rum och lämnade sin fru i stor förvirring och förvåning….

Han föddes som Seyyed Abd al-Hossein (RA – Rahemah-o Allah – Gud vare honom nådig) son till Seyyed Yusuf(RA) son till Seyyed Jawad Sharafuddin Musawi(RA) i Kadhimiyya, Irak 1290 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina). Hans far, Seyyed Yusuf Sharafuddin(RA), studerade då i Irak, men när han avslutade sin utbildning, flyttade han med sin familj tillbaka till Jabal Amil, Libanon där han började sin religiösa undervisning utav sin far som en ung pojke. Vid sexton års ålder, reste han till Irak för att studera under de rättslärda i Najaf, Samarra, Karbala, och Kadhimiyya, inklusive Akhund Khorasani(RA), Seyyed Kadhim Tabatabai Yazdi(RA), Sheikh Hossein Nuri(RA), och Seyyed Ismail Sadr(RA).

Efter sin utbildning, återvände Seyyed Sharafuddin(RA) till Libanon, men han reste också omfattande runt den muslimska världen, för att uppmuntra muslimer att enas och att de skulle göra motstånd mot kolonialmakterna. Under sin vistelse i Egypten utvecklade han en nära relation med Sheikh Saleem Bishri, som var rektor för Azhar universitetet. De två männen hade ofta långa diskussioner och överensstämmelser om teologiska och juridiska ämnen, där Seyyed Sharafuddin(RA) framgångsrikt försvarade varje fråga av den shiamuslimska tron. Till slut, skrevs den här diskussionen ner i den berömda boken Al-Muraja’at, som anses kanske vara det största försvaret av den shiamuslimska tron som skrevs på 20-talet. Den har sedan dess översatts till många språk, däribland engelska.

Baserat på de diskussioner som finns i denna bok, utfärdade så småningom Azhar universitetet ett påbud om att shiamuslimerna är inom vecket av Islam och att Ja’fari skolan (den ledande shia grenen) är en rättslig gren av den Islamiska juridiken.
Seyyed Sharafuddin(RA) tog sig så småningom tillbaka till Libanon och fortsatte lära ut till massorna. Fyra år senare, bröt första världskriget ut och då gjorde det Ottomanska riket motstånd mot den centrala makten. När kriget slutade, hade de centrala makterna lidit ett stort nederlag. Mustafa Kemal Ataturk gjorde slut på det 1300-åriga kalifatet i den muslimska världen genom att proklamera ett sekulärt Turkiet och då tog fransmännen kontroll över Libanon. Under den franska ockupationen, genomgick Libanon en stor sekulariseringsprocess, då den koloniala regeringen försökte skapa ett västerländskt samhälle genom att framföra gudalösa inslag i det Libanesiska samhället. Utbrett förtryck ledde när folk talade ut.

Seyyed Sharafuddin(RA) kallade till en konferens för de stora rättslärda i Libanon, och de deklarerade jihad (helig kamp i Guds väg) mot den franska ockupationen. En dödsdom utfärdades omedelbart för honom, och Seyyed Sharafuddin(RA) var tvungen att hastigt lämna sitt hem mot Syrien och sedan till Egypten. De hämndlystna fransmännen rev ner hans hem och brände ner hans bibliotek, som innehöll tusentals med ovärderliga böcker och manuskript. Seyyed Mohammad Sadr(RA), som var väldigt respekterad som lärare i Libanon och kusin till Seyyed Sharafuddin(RA), kunde använda sitt inflytande i den koloniala regeringen till att ogiltigförklara Seyyed Sharafuddins(RA) dödsdom, vilket resulterade i att han eventuellt kunde återvända till sin hemstad.

I Libanon fortsatte Seyyed Sharafuddin(RA) en intellektuell kamp mot den koloniala regeringen. Varje gång han fick någon gåva från de troende donerade han det till dem som gjorde motstånd mot den koloniala regeringen. Dessutom fortsatte han med sina akademiska aktiviteter. Förutom al-Muraja’at, skrev han också al-Nas wa al-Ijtihad, Abu Hurayra, och al-Fusul al-Muhimma fi Ta’leef al-Ummah. Olyckligtvis gick många böcker och artiklar förlorade när fransmännen brände ner hans bibliotek, något som han sörjde för i resten av sitt liv. Han etablerade också Ja’fari kollegiet, som tills nyligen var en känd institution för högre islamisk lärande i Libanon.

Under 1377 e.H, insjuknade Seyyed Sharafuddin(RA) och avled kort därefter. Mitt i en stor massa av sorg, bars hans kropp till Beirut och sedan flugen till Baghdad, Kadhmiyya och Karbala i Irak. Vid vart och ett av dessa ställen, hade religiösa lärare och ledare samlats för att ge sina slutliga avseenden. Han blev till slut begraven i gården vid Imam Alis(A-Alayh as-salam –frid vare med honom) viloplats i Najaf.