Vad står adl (rättvisa) för?

Till att börja med krävs en definierande och klargörande kring vad adl (rättvisa) har för innebörd överhuvudtaget. I dagens samhälle tycks rättvisa som motto oftast definieras felaktigt som ”lika mycket för varje person” utan att ta varken sammanhang, villkor eller olikheter i åtanke.

För att klargöra redogörs för ett exempel. En lärare har ett antal elever som självklart är olika individer med olika personligheter, förutsättningar och förmågor. Läraren – i rättvisans namn – formar ett prov för alla och sedan ger alla elever lika mycket i betyg – återigen i rättvisans namn då läraren definierar rättvisa med det tidigare nämnda definitionen av ”lika mycket för varje person”. Vemsomhelst skulle då protestera med all rätt och som logiskt argument ange att detta handlande är orättvisan personifierad eftersom varje elev – beroende på sin uppvisade kunnighet och förmåga – har RÄTT till ett visst särskild betyg som passar provresultaten. Det rättvisa rent logisk skulle här vara just att ge olika betyg som motsvarar varje persons resultat och kunnighet. Betygen kommer vara olika då men endast på det sättet har läraren agerat rättvisst och genom sitt handlande gett varje elev det betyg som den förtjänar. Alltså har eleverna inte fått ”lika mycket var” utan ”så mycket som man förtjänar”.

Att bortse från olikheter och sammanhang för att tillfördela i lika mängd till alla är just vad orättvisa är. Alltså vore sann rättvisa att med tanke på olikheter sätta var sak på platsen som den är värdig och som Imam Ali(A) säger: ”Adl (rättvisa) är att ge var sak sin (lämpliga tillhörande) plats” (Nahj ol-Balagha, hikma 437)

Varför är inte förmågor lika fördelade?
Varför får en det ena och en annan det andra?

Här kan man då ställa sig frågan varför man är olika till att börja med. För att gå tillbaka till det tidigare exemplet med lärare och elever skulle man kunna undra och mena på att: ja, läraren har varit rättvis för att denne erbjudit en likadan undervisning och lika prov för samtliga elever och sedan utefter provresultaten – som berott bl.a. på varje elevs egen vilja att studera och även dennes förmåga – gett var och en det betyg som den förtjänar; dock förekommer det fortfarande olikheter – bl.a. deras personliga individuella förmågor och sociala levnadsomständigheter – som de själva inte kunnat påverka och i och med att de utgått från olika förutsättningar så är det självklart att detta kommer spela in på resultaten – givetvis påverkar den egna viljan att studera och försöka till stor del men man kan ändå inte bortse från att var och en har till att börja gjort avstamp från en egen förutsättningsplattform olik de andra. Eller i en än vanligare formulering: varför har vissa fått en del saker men inte andra?

Denna fundering sätter saker på sin spets dock kan man med ett relativt enkelt exempel redogöra för hur detta kommer sig.

Inte förmåner utan existentiella olikheter

Det som vi kan tro är en förmån som den ena har fått men inte den andra är i själva verket olikheter som är en del av varje sak eller persons existens. Dessa egenskaper och olikheter tillhör i själva verket den existensens existens och går inte att skilja eller separera mellan existens och dess särskilda existentiella egenskaper eftersom den existensen kommer då inte att vara.

Som exempel tar vi talet ett. Ett är ett; dess värde och plats i nummerordningen är en och samma med dess väsen och existens – det vill säga dess existens känd som talet ”ett” är detsamma som dess existentiella värde av ett. Med andra ord går det inte att byta ”ettans” plats och den ändå ska kunna behålla samma värde och därmed existens. Om ”ettan” nu skulle sättas mellan fyran och sexan och kallas för ”ett” har man i själva verket endast bytt namn på femman och valt att kalla den för ”ett”; alltså har man inte omplacerat själva ”ettan” och ändrat en existentiell egenskap hos den så att den nu faktiskt blivit ”fem”. Man har alltså i själva verket kvar ”ettan” eftersom ”ettan” är ”ett” där den är; dess placering tillhör dess existens. Det går inte att bestämma att placera den någon annanstans och den ändå ska vara ”ett” och behålla sitt värde för att då är den inte längre ”ett” utan det som finns där på ”ettans” plats är i själva verket den riktiga ”ettan”. Den placeringen är en och samma med dess värde och är dess existens; det går inte att sära på de och ändå ha en ”etta”.

Likaså är allt, vad det är för att det är dess existens; annars skulle det inte ha varit eller existerat alls. Människan är människa för att det är hennes existens; skulle den existens som är människans existens kunnat vara får så skulle den ha varit får och inte människa. Därmed har varje existens tagit sin plats – det plats det hör till genom sin existentiella egenskap och väsen – i skapelsen och allt är vad det är för att det tillhör dess existens. Alltså fanns det ingen möjlighet för den ena existensen att vara en annan för att det inte har den möjligheten inom sig. ”Femman” kan inte vara etta eftersom den inte har ”ett-heten” inom sig; det är en ”femma” och kan endast vara en ”femma”. På samma sätt kan inte människan ha varit en sten och stenen människa för att var och en av existensen är endast möjligheter för just den existensen och ingen annan och därmed kan inte det ena ha varit det andra för att det inte tillhör dess existens.

Olikheter i existentiell kapacitet

För att förtydliga ytterligare tar vi ett annat exempel. Ett ägg kan exempelvis inte inrymma jorden inom sig; inte för att ingen kan få den att göra det utan för att ägget i sig inte har kapacitet att inrymma något större än sig. Aql (hjärnan – förnuft, intellekt och logik) kan inte heller godta att jorden skulle få plats i ett ägg; det går bara inte för att det inte ligger i äggets kapacitet. I egenskap av ägg kan den inte behålla något som jorden i sig. Den begränsningen tillhör äggets existentiella egenskap eller dess ”ägg-het” om man så vill. Inte att Gud inte gett den förmånen utan den har inte den kapaciteten av sig. Det skulle kunna liknas vid två vattenbehållare av olika storlekar. Om man skulle doppa båda två i ett hav så skulle de omöjligt ta in lika mycket vatten eftersom de har olika kapaciteter.

Gud visar detta med en vacker liknelse:

”Han låter regn falla, som [fyller] uttorkade flodbäddar till brädden… så framställer Gud [sina] liknelser”  (Den heliga Koranen 13:17)

Gud skänker sin Barmhärtighets regn över alla, omfattar alla i lika mån och fyller alla till brädden men varje flod tar emot lika mycket som den har kapacitet till. Alltså handlar det inte om ”orättvist tilldelade förmåner” utan olikheter i förmågor och kapacitet som hör till den existensen.

Därmed kräver Gud, i sin rättvisa och omfattande kunskap, heller inte mer än vad som ligger i existensens kapacitet och förmåga. Märk att Gud som är allvetande vet vidden av sina skapelsers kapacitet och begränsningar vilket skapelserna själva inte har en korrekt uppfattning om genom sina begränsade kunskaper – detta är särskild gällande för vår del som människor och framförallt vid prövningar då vi kan anse att vi har kapacitet att ta det ena eller vår gräns går vid det andra men i efterhand visar det sig att vi ibland inte kan ta vissa saker som vi trodde vi kunde och vice versa klarade av vad vi trodde vi inte hade förmåga till medan Gud har vetat detta i sin omfattande eviga kunskap hela tiden (filosofin kring prövningar kommer att behandlas i ett annat avsnitt framöver om Gud så vill).

Gud säger:

”Vi lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära och hos Oss försvaras en bok som säger sanningen [om människornas handlingar]. Och det skall inte lida orätt” (Den heliga Koranen 23:62)

”Änglavakter (omger) människan – de går framför henne och bakom henne – och skyddar henne på Guds befallning. Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk drabbas av olyckor kan ingen avvärja det och ingen utom Gud kan hjälpa dem” (Den heliga Koranen 13:11)

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen