Vem gör fel?

Imamernas(A) kunskaper är som en pärla som sprider vägledning. Deras kunskap är som den skinande solen som alltid är nyttig under alla villkor och tidsperioder. Baserad på detta faktum så hade Imamerna(A) även i deras barndom förmågan att kunna besvara frågor på ett sådant sätt att det förbluffade deras fiender. Följande berättelse är ett exempel på detta.

Abu Hanifah och Abdullah Ibn Muslim kom fram till Medina en gång. Abdullah säger då: ”En av de stora lärda från Mohammads(S) familj vars namn är Ja’far Ibn Mohammad(A) lever här. Lått oss besöka honom och erhålla lite kunskap.” När de kommer fram till Imamens hus märker dem att en grupp Shia Ulema stå utanför Imamens hus där de väntar på att antingen Imamen skall komma ut eller att de får tillåtelse att träda in. Under tiden går en ung pojke ut från huset och de lärda ställer sig upp av respekt för den här unga pojken. Abu Hanifah frågar: ”O Muslims son, vem är den här pojken?”

Abdullah Ibn Muslim svarar: ”Det är Musa, son till Ja’far Ibn Mohammad”.

Abu Hanifah sade: ”Vid Allah, jag skall skämma ut honom bland hans efterföljare.”

Abdullah svarade: ”Du kommer aldrig kunna göra något sådant.”

Abu Hanifah svarar igen: ”Vid Allah, jag kommer att göra som jag sade.” Sedan vände han sig till Imam Kadhim(A) och frågade: ”O pojke, vem begår en synd?”

Imam Kadhim(A) svarade: ”O Sheikh, det beror på tre fall. I ett fall där en synd begås av Allah och där människan inte är ansvarig. Om så är fallet då är det inte lämpligt för domaren att straffa människan för en synd som hon inte begått. I det andra fallet så är framkastningen att en synd begås av både människan och Allah. Om så är fallet så är Allah den mäktigare partner och det är inte lämpligt för en starkare partner att bestraffa den svagare partnern. Och slutligen så är den tredje framkastningen den att en synd endast begås av en människa, tjänaren, och inte av Allah. I det här fallet så kan Allah förlåta henne om Han vill eller så bestraffar Han henne.

Abdullah återberättar: ”Abu Hanifah blev så tyst att det verkade som han hade svalt en stenblock. Så jag frågade honom: ”Sa jag inte till dig att inte besvära Allahs Budbärares(S) barnbarn?”

Sannerligen är det endast en Imam som kan besvara en frågeställare vid en sån ung ålder. Ett kort men omfattande svar som lärs ut som en av de mest fundamentala frågorna i lärorna om konceptet med Adl, Gudomlig rättvisa i Ahl al-Baits(A) skola. Med tanke på friheten och möjligheten att välja som Allah(SWT) har skänkt oss så är det till oss en handling tillskrivs endast när vi gör något medvetet och det är vi som har gjort det. Så om vi syndar så förtjänar vi bestraffning. Det är inte rättvist att skylla på andra eller ens Herren för att man har syndat[1]. I detta avseende har belöning och bestraffning, Paradis och Helvete en verklig betydelse och mening. Baserad på detta faktum så har konceptet med Adl (Gudomlig rättvisa) blivit en av grunderna i ShiaIslam.

(Ovan är ett urval från ”al-Ihtijaj ala ahl al-Lijaj”, vol 2, s. 387 av den bortlidne Allamah Tabarsi med mindre förändringar)

Fotnoter:
[1]. Imam Ali(A) säger i detta avseende: ”….Rättvisa är sådan att du inte anklagar Gud för synd.” (I’lam al-Waraa, s. 291)
Det finns en liknande utlåtande från Imam Sadiq(A) där han säger: ”Rättvisa är sådan att du inte anklagar din Herre för vad din Herre har tillrättavisat dig från”. (Tohid Saduq, s. 96)

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen