Hajj upplevelsen

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn
Allt lov och pris tillkommer Gud, O min Herre skicka dina välsignelser över Ditt Sändebud(S).

Det hela började med en djup och törstig längtan och slutade med ett farväl fyllt med glädjetårar. Med blandade känslor av hopp, rädsla och längtan skulle livets resa börja, Hajj. Förberedelserna var avklarade och planeringen för tiden av frånvaron från hemmet var klar. Ju närmare tiden kom för sanningens ögonblick-avfärden till Hajj- ju starkare ökade även känslorna i intensitet. Snart och äntligen skulle det bli av, tiden hade kommit vi hade välsignats med inbjudan till Guds hus- vem kan tacka nej till denna bjudning? Dock fanns en rädsla kvar i hjärtat och en känsla av en sten som fastnat i halsgropen så fort tankarna på avresan dök upp. För samtidigt som tankarna på resan bringade ett lyckorus i själen kunde inte tankarna sluta tänka på farväl av barnen. Det skulle bli en svår prövning som försökte bearbetas genom påminnelse av profeten Abrahams(A) händelse, när han i sin dröm befalldes att offra sin son, Ismail(A).

”Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ’Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?’ [Ismael] svarade: ’Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].’” (den heliga Koranen 37:102)

Vilken prövning, om enbart svårigheten att behöva lämna barnen under några veckor framkallade sådana starka känslor, så gick det inte nu att hålla sig ifrån att ställa sig själv frågan, ”Hur hade man själv känt om man ställts inför samma prövning som profeten Abraham(A)?”

Första staden att besöka skulle bli Profetens(S) underbara stad, Medina al Munawara. Det kändes overkligt när planet förberedde sig för landning, denna heliga mark som så många profeter(A), Imamer(A) och trogna tjänare till Gud vandrat på skulle nu bli vår hemort under några dagar. Väl framme vid hotellet och endast 3 min gång avstånd från Profetens(S) moské, Masjid al Nabwi började hjärtat ofrivilligt att skälva. En uppstressad miljö uppstod när fler och fler pilgrimsfärder anlände, Var är min väska? Vilket rum är mitt? Vad blir det för mat? Prövningen hade tagit ny skepnad och så sant som så många av ens kära vänner varnat om, skulle bevarandet av tålamodet vara en avgörande nyckelfaktor och prövning i denna gudomliga resa.
Besöket fick inte dröja och folkströmmens riktning pekade åt ett och samma håll Profetens(S) moské. Det var snart middags bön och massorna skyndade sig för att få en plats i moskén. Stegen skyndade sig fram men fick ett abrupt stopp vid ingången. Där precis vid ingången och med blickar på Proferens(S) gröna kupol, inväntades känslornas lugnande medan förståndet fick tid att smälta den enastående händelsen. En vacker svalkande bris smekte kinderna som fått känna av öknens hetta och medan solens middagsstrålar var som intensivast. Den svalkande brisen förde med sig ett sådant behagligt lugn som gjorde själen beroende. Profetens(S) dragning hade fångat mig- as salamo alaik ya RasoolAllah(S).

Efter besöket hos Profetens(S) gick stegen till Baqi, där låg Imamerna(A), så ensamma, så förtryckta, inte nog med att ni varit förryckta i era liv utan även efter er bortgång skulle ni även försättas med hinder och restriktioner. Vi får smaka en smula av det förtryck ni fick utstå- vilken bitter smak. Men er sötma övervinner vilken bitterhet det må än vara, frid vare med dig Imam Hassan(A), frid vare med dig Imam Sajjad(A), frid vare med dig Imam Baqir(A) och frid vare med dig Imam Sadiq(A).

I Medina skulle vi stanna i en vecka men det hela kändes endast som några timmar eller en del av en dag. Nästa anhalt var Mecka, efter besöket hos Profeten(S) och Baqi skulle det hela fulländas med Guds hus.  Farvälet kändes väldigt tungt, och det var med en stark och djup önskan om att få återvända till Profeten(S) som resan till Mecka inledes.
Det första steget som togs efter att ha klivit ur bussen i Mecka var mot Ka’ba, trots vistelsen i ett främmande land och att den exakta vägen ditt var okänd var dragningen till Guds hus för stark att motstå. Hjärtas frekvens ökade och intensifierades succesivt, samtidigt som pulsen höjdes i takten med varje närmande steg. Magnefik och majestätisk var först blickens reaktioner på den stora moskén i Mecka, Masjid al-Haram. I varje steg fanns spår av profeterna(A), Imamerna(A) och Guds uppriktiga tjänare. Den heliga Koranens ord kallade nu i hjärtat, det var versen;
”Men när han närmade sig kallade en röst på honom: ”Moses! Jag är din Herre! Tag av dina sandaler; du står nämligen i den heliga dalen Tuwa.” [20:11-12] Överallt rörde sig människor mot en riktning, stor eller liten, fattig eller rik, svart eller vit, gammal eller ung -här fanns ingen skillnad. Alla var ikläda i vit så vem är jag? – jag existerade inte längre. Nej, jag hade blivit en i mängden, en bland flera hundratusen, en bland miljoner andra, en hade blivit så liten i förhållande till mängden att den blev försumbar- existerande men ändå inte!

Snart skulle förenandet bli verklighet, dragningskraften ökade i styrka, stegen rusade ofrivilligt fram, hjärtat skakade av glädje och fruktan på samma gång- första blicken var förverkligad. Nu kallade nästa vers från den Heliga Koranen till själen;
”fall ned på ditt ansikte [inför Honom] och böj ditt huvud tillsammans med dem som böjer sina huvuden [i bön].” [3:43] Frid och omsorgsfylld harmoni omgav både kropp och själ, tårarna var de enda som nu kunde prata. Ty, tungan hade blivit stum. Likt ett litet barn som fått återförenas i sin moders famn efter att ha varit separerad från henne under lång tid…

Efter att alla manasik var färdiga dvs. avklarande av samtliga heliga stationer av Vallfärden. Återstod en punkt kvar på listan, ”önskade platser att besöka”. Denna plats var Jabal an Noor -¬¬ ljusets berg, ljus skulle du få hetta och verkligen var du belyst. Spåren av Profetens(S) noor, ljus fanns i varje sten och gruskorn av dig. På skylten läste det 650 meter till Hira’grottan- det är målet. Vilken gudomlig vandring med lodrätt väg som pekade mot himlen och vittnade om kärlekens sötma. Den smala, kantiga och hårda vägen upp vittnade i sin tur om hindren som finns för att nå den fulländade perfektionen. På var stans sågs trötta och utmattade människor stanna till samtidigt som några beslutsamma skaror fortsatte sin färd utan halt.  Är inte verkligheten likt denna situation, då många av oss har ett och samma mål- men vi alla väljer själva vart vi slutändan stannar och vart vi når. En del nöjer sig med att gå halvvägs, en del når toppen och är nöjda, medan andra vill ända fram till Hira’grottan. Vi vill helt enkelt olika mycket, men denna dag skulle tålamod och fast beslutsamhet få vittna om att uppstigningen och anländande till Hira’, grottan var möjlig att uppnå.

Farväl närmade sig och sorgen över att lämna var tung. Det skulle dock bli ett oförglömligt farväl. Hemresan var planerad att gå från Mecka till Jeddahs flygplats eftersom det var närmast och enklast den vägen. Plötsligt och bara med två dagar till hemresan upptäcker en bland de ansvariga i gruppen att det skett en fel bokning, en del av pilgrimernas hemresa hade av misstag bokats att avgå från Medinas flygplats. Det innebar att en grupp bland pilgrimerna skulle behöva åka tillbaka till Profetens(S) stad, minst en dag innan för att vara på plats i god tid till flygets avgång. Vi var bland denna skara av 10 personer som lyckligt fått äran att återvända till Profeten(S), dock skulle en del prövning och svårigheter få genomlidas innan gåvan och välsignelsen förverkligades. Eftersom hemresan till Medina var felbokad hade heller inte gruppansvariga bokat någon plats att spendera den sista tiden på innan hemresan.  Vi fick uppmaningen att stanna på flygplatsen i Medina fram till vårt flyg skulle åka, vilket innebar en väntan på 18 timmar från det att vi anlänt med buss till Medina.
Väl framme vid Medinas flygplats försökte vi ta oss ut till staden men hindrades av Saudiska underrättelsetjänsten som meddelade oss bestämt att vi inte fick gå ut från flygplatsens gränser. Istället skulle vi sätta oss på marken och vänta i 6 timmar för att se om planet till Europa hade några lediga platser att ta med oss. Men när Gud vill något kan ingen underrättelsetjänst eller makt i världen sätta sig upp mot dessa planer. Efter 6 timmar kom ansvariga på flygplatsen istället med beskedet att samtliga plan var fullbokade och att dem inte hade något annat val än att erbjuda oss hotell till morgondagen, och sedan hämta oss tillbaka till flygplatsen dagen efter. Overkligt nog kom frågan nu från flygplatsens huvudansvarig, ”Önskar ni hotell nära Masjid al- Nabawi eller längre ifrån?” Hjärtat skrek ut av lycka, så nära Profeten(S) som möjligt! Men tankarna dämpade känslorna en del och istället blev det ett lugnt och behärskande svar, ”Helst vid Masjid al Nabawi”.

”Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan.” [8:30] Otroligt var det, men obeskrivligt skulle det även bli när den sista dagen skulle visa sig sammanfalla på Eid al Gadir dagen, SobhanAllah och vilken plats var vackrare att vara på under denna mäktiga och stora dag än hos Profeten(S) och Imamerna(A).  As salamo alaik ya RasoolAllah(S), frid vare med er Imam Hassan(A), Imam Sajjad(A), Imam Baqir(A), Imam Sadiq(A)  och frid vare med er ni Guds vänner, Awliya’ Allah.
En resa som jag hoppas aldrig få glömma!

All lovprisande och tacksamhet tillkommer Gud för att Han välsignat oss med denna resa och må Allah(SWT) välsigna samtliga muslimer med denna underbara och gudomliga resa, inshaAllah.

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen