Själens vandring i gudomliga

Min vilja var att ändra i min själ, att kunna ta bort de slöjor som omringar mitt hjärta för att senare kunna se Guds ljus inträda min själ och lugna min ande.
Första steget var att sätta upp målet, målet var önskan att känna Guds närhet genom att vara inbjuden till Hans heliga hus, Meka, och genomföra hajj. För att senare besöka profetens grav, där jag har längtat att vara jämt.
Då målet var nedskrivet, så var första steget att hitta jobb, tack och lov tog det inte långt tid att hitta jobbet, det kändes att Gud hade underlättat det för mig hela vägen, då allting gick fort. Jag gick helt oförberedd till möte platsen, där jag skulle träffa chefen, inte ens CV hade jag tagit med mig, men alhamdullilah jag fick jobbet, tillsammans med en vän, med en gång.
Då ekonomiska problemet var löst, var det dags att bearbeta avsikten och beredda ständigt själen för att kunna begripa vad den ska möta och se.
Genom att lyssna på olika föreläsningar, som kunde ha handlat om vad som helst inom islam, men mest var det om bearbetning av eget nafs kände jag med tiden ökad lust att göra hajj.
Inrest längtan och saknad började växa allt mer och mer, men mest märkligt nog var känslan av en dödlig längtan till att besöka al-baqie’. I början förstod jag aldrig varför det var så märkligt, men jag tror när man är väl på plats där kan man förstå hemligheten bakom detta.
Dagarna närmade sig och snart började folk registrera sig i olika grupper, innan dess och just i ramadan kom det stora överraskning då min syster och hennes man bestämde sig att göra hajj i år också, efteråt fick vi alla tre registrera våra namn inom en grupp, så småningom betalade vi pengarna och nu en månad i förväg nästan, var allting klar och det är bara att förberedda inför hajj och bearbeta sina begär. Massor med svårigheter inträffade på vägen, då kändes det som om sötman av hajj resan reducerades så småningom, men efteråt tackade jag Gud för varje liten detalj som ha krånglat till det hela och jag tror alla pilgrimer råkar för ngt liknande och utan de svårigheterna kan man inte känna den extrema längtan och det utökade viljan att göra hajj.

Från Göteborg ska vi landa i Syrien och där ska vi stanna i två dagar, men dessa två dagar kändes som två år, efteråt åkte vi till Jeddah och vidare gjorde vi ehram i miqat Johaif för att senare ska vi göra omret al-temeto’. Just i den stunden var det enormt rädsla, och för varje sekund fördubblas rädslan och hjärtat slår ännu hårdare, rädslan att då jag säger ”labeik Allohem labeik” besvarar mig Allah ” la labeik och la sadeik”. Där för var det just i den stunden extra viktigt att kunna få sin avsikt var renast av alla gångar.

Nu var det dags för oss för första gång komma in i meka, klockan var runt tolv på natten, hjärtat klappar, själen var inte på plats och flög redan in runt Hans heliga hus. Det var blandade känslor då, svårt att beskriva exakt vad jag kände men det kändes att det var mäktigt att jag befann mig där. Helt otroligt var det, mina ögon vägrade fatta vad dem ser och öronen hade för svårt att uppfatta det dem hör, benen hade svårt att begripa i vilken mark de befann sig, hela min existens kunde inte fatta den enorma rikedomen eller gåvan Gud ha skänkt mig.
Vår grupp ansvariga ordnade oss, så att var och en fick sin plats, kvinnorna ska vara i mitten och männen runtom för att hjälpa kvinnor. Och vi började gå, i den stunden var det bara tårar som kunde förklara vårt inre känsla, alla brast i gråt, ingen kunde behärska sina tårar, man lät tårar rinna fritt nerför kinderna. Kaba är framför oss, väldigt stor och hög var den, det var som om det var en dröm, långt från att kunna vara sann i mina ögon, att jag befann mig där, gav endast upphov till en enda fråga om jag verkligen förtjänade att vara där. Vår grupp ansvariga fick recitera åkallan och vi fick säga det efter honom, dem orden han sa kändes som om jag för första gång hör dem, och just då kändes det som om jag talar direkt till Gud, och att Han var så nära, den oförklarliga känslan av Hans närhet fick mig att darra, att skaka och gråta som ett litet barn som ha mist sin mor och återigen hittat henne.
Då vi var klara satt vi mellan Safa och Marwa för att vila benen, jag kände mig aldrig trött och sprang bort för att dricka från Zamzam vatten. Ingen av oss ville gå hem, alla ville stanna och sitta framför Kaba och betrakta den. Då bara att sitta och se på Kaba är dyrkan i sig.
Tre dagar senare var det dags att åka till Arafat, då jag klev in på bussen, kunde jag fånga in ngn andligt ljud som satt längst back i bussen och reciterade Guds ord, alla som satt där befann sig i ett andligt tillstånd, deras ansikten beskrev hur önskefullt och tillbedjande dem var om Guds förlåtelse. Detta motiverade mig, och i Arafat och dagen av Arafa, var alla sjunkna i tillbedjan om förskoning.
Framför mig kunde jag se med ena ögat hur mitt liv speglar sig framför mina ögon, och med andra ögat hur barmhärtige är Gud. Han som är oss närmare än våra mödrar. Detta lugnade min krossade själ lite.

Sedan åkte vi till Mena för att stena Shajtan och i slutändan återvände vi till Meka för att gör tawaf al-hajj och tawaf al-nesa.
Efteråt åkte vi för att ta förval, samtidigt fråga Gud om en snar återvände. Än idag kan jag inte glömma dem sista stunden, jag ville inte vända bort blicken från Kaba, med tårar i ögat tvingades jag lämna det heliga, andliga platsen, men det känns som om mitt hjärta är där än idag. Det som ha mildrat det hela var att vi ska lämna Meka för att hälsa på profeten(S) och al-baqie’(A)i Al-Madina Al-Menwara.
Och väl framme i Al-Madina , klockan var runt ett eller två på natten, gick vi till hotellen för att snabbt tvätta oss och direkt gå och hälsa på räddaren av den världen, den enorma mannen, den heliga, älskade profeten Mohammed(S).
Sant att det var lite man fick se men det gav ändå sin glädje att man i alla fall befann sig i den platsen där profetens kropp finns, där ngn gång ha hans dotter, Fatima al-Zahra(A), och hennes man Imam Ali(A) varit.

Al-baqi’ vill jag inte berätta om då det sårar hjärtat varje gång jag minns det, lämnar orden till dig kära syskon att med Guds vilja kunna komma förhoppningsvis med mer glädjande nyheter då du belönas med att åka till hajj nästa år.
Det har nu nästan gått en vecka nu, men den resan ha ockuperat hela mitt liv, med varje gång jag blundar mina ögo, då jag ber ser jag kaba framför mig, i mina drömmar ser jag ofta kaban, ibland kan jag se mig själv barfota och i dem vita kläder går runt den heliga Kaba. Den resan ha redan nu varit en vändpunkt i mitt liv och jag önskar att den fortsätter så. Min enda och sista tillbedjan är en återvände till Meka nästa år.

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen