Hoppet var nästan över, men viljan var stark. Jag ville åka till Hajj. Det var mer än en dröm för mig, ty jag kunde känna hur längtan tar över mig, men var väldigt fast vid att betala resan själv. Visste inte hur det skulle ske men var säker på att endast Hans inbjudan till mig krävdes. Det var mitten av novembermånad som en gåva från himlen skänktes ner till mig, då jag såg mitt namn på skolans TV som den enda som hade fått ”helt” stipendium. Rasande sprang jag till den ansvarige och fick då veta att beloppet var precis så det räckte till resan. ”Inbjudningskortet” var då skickad, nu var det min tur att förberedas.
Allt var redo för att resa, hjärtat längtade, själen hade redan flugit iväg. Minns fortfarande allas blöta ögon. Glädjen var stor, men hade ingen aning om att mitt liv skulle ändras efter denna heliga resa.
Är det en kärlek eller en känsla, en verklighet eller en dröm? Vad är det jag går igenom? Vad är det jag känner? Hjärnan var fylld med tankar och funderingar, medan hjärtat var fylld med längtan. Kunde inte vänta mer, när skall jag stå framför Hans hus?
Vittklädda… skrikande… tårögda… närmade vi oss Mecka, den staden som jag många gånger hade sett på bild, men att se den i verklighet var inget annat än en dröm. Förberedde mig själv för vad jag skulle säga när jag väl var framme, ty man skulle säga sina önskningar vid den första blicken.
Ka’ba framför mig, tårarna rinnande, sötman kändes, tungan var still, inga ord kunde höras från mig, hjärtat stod stilla, det hade hittat sitt hem. Kunde inte ens tänka mig dess storhet, dess värdighet, dess härlighet… blicken var fast vid den som om inget annat var synligt. Kände inte mina fötter, visste inte ens om jag står upp eller sitter.
Dansande runt Hans hus, tillbedjande med all önskningar, gemensamt med all kärlek… ”Labbaika Allahomma labbaik, labbaika la sharika laka labbaik, ennal hamda wal ne’mata laka wal molk la sharika laka labbaik…”
Världen var bortglömd. Kunde sitta hela dagen framför Ka’ba och stirra på den. Kommer fortfarande ihåg det heliga berget, Noor. Stigande upp mot Hans himmel… önskade sitta kvar i min ensamhet där Profeten(S) hade sin ensliga plats med sin Herre.
Den kalla sanden under mina fötter, den underbara kvällen… månen var den vackraste. Ögonen kunde inte blunda för alla dessa skönheter… vägrade gå i sömn. Nu vet man verkligen att det är sant när de säger att ’arafat ger en speciell känsla, en speciell närhet. Minns hur jag hällde sanden på mina kläder för att påminna mig själv om vem jag är…, hur jag kunde vara ensam med min Herre fastän det fanns miljontals människor runt omkring mig. Hela livet skulle speglas framför ögat… tyst fälldes tårarna… allt var, trots allt, bara mellan dig och Honom.
Noga med att träffa djävulen med stenarna. Alla kastar, men hur många tänker? Tårarna började rinna… visst så träffade jag djävulen som var framför mig, men har jag lyckats träffa djävulen inom mig?
Mecka gav mig en annan känsla, kunde inte lämna staden för det var där Hans hus fanns. Hjärtat var ändå lite lugn då vi ändå skulle besöka Hans älskade, Hans budbärare, Hans Profet(S), alltså trots allt vara nära Honom, kvar i den andliga världen.
Den stora moskén, där Profeten(S) hade lagt sina fötter. Ville bara nedfalla på jorden… kunde inte ens tänka att jag går där han(S) och hans(S) Ahl al-Bait(A) hade sina fotspår. Medina har en speciell lukt, men ändå kände jag spänningen i luften. Nära hans(S) grav men ändå inte få se den…Nära baqi’ men ändå inte få se något.
Svårast var att lämna. Själen hade ju nu hittat sitt hemland, men ändå skulle vi åka tillbaka… bort från den andliga.
Idag lever jag fortfarande dessa stunder. Kan ibland se mig själv gå runt Hans hus, stå på Hans ’arafat, kasta stenar och till och med höra ljudet av stenkastningen. Efter denna gåva har jag fått ett annat liv. Många andra gåvor följdes av denna resa som har påverkat mitt liv så pass mycket som jag idag inte kan leva utan dessa värdefulla gåvor. O min Herre, O DU Den Barmhärtige, skänk oss denna gåva ännu en gång.