Min Hajj resa – En verklig dröm

Äntligen blev det morgon. Solen skiner, och naturen är vacker. Det är lite nervöst, men otroligt spännande. Kan det verkligen vara sant att jag idag ska åka till hajj? Det känns som en dröm. Å min Älskade, jag är på väg till Dig!

Än idag kan jag minnas den dagen. Jag kommer ihåg solen, och hur den strålade i kylan, värmde hjärtat. Allt kändes otroligt.

Den första bästa upplevelsen var i flygplanet, på väg till Jaddah (en stad i Saudiarabien). Alla hade bytt om till Ihram. Hela planet var vitt! En vacker syn av folk vars hjärtan var beredd att offras för sin Herre och som ropade enade med en röst: Labbayk Allahumma Labbayk…
Tårarna hade svårt att hålla sig borta, känslan av enhet fyllde hjärtat med kärlek och man ville ropa högre och högre: Labbayk Allahumma Labbayk…

I Jaddah skulle vi ta bussen på väg till Mecka. Bussen var sådan utan tak. Det underbara med den var att man kunde sitta och titta upp mot himlen samtidigt som bussen var på sin färd. Där kretsade alla möjliga tankar i min hjärna. Hur kommer jag att känna då vi kommer till Mecka? Hur kommer jag att reagera när jag ser Kaaba? Alla som berättat om sin reaktion första gången, berättar om en otrolig och obeskrivbar känsla som samlar tårar i ögonen, och en dragning som gör att man bara vill komma närmare och närmare. Men hur kommer jag att reagera? Jag var rädd att inte känna samma som dem alla. Det gick inte att göra något åt det, jag fick vänta och se och ha en massa förhoppningar.

Äntligen kom vi till Mecka! Hjärtat bultade hårdare och hårdare ju närmare moskén vi kom. Hur ska det kännas? Mycket tankar kretasade och jag hade höga förhoppningar om en första blick på Kaaba. Än idag kan jag minnas den känslan! Jag kom in i moskén, förberedd att fånga en första blick. Till min förtvivlan hände det som inte fick hända. Jag blev häpen när jag fick se Kaaba. Vet inte vad det var för någonting. Jag ville få sådana känslor som alla har berättat om. Men jag kände inte alls så. Jag hade ju gått runt och haft en massa förhoppningar. Det första som hände då jag fick syn på Kaaba, var ett mjukt och utmärkande extra hjärtslag. Var det en häpnad? Jag ville i den stunden leta fram känslor av något slag, men nej. Inga känslor kunde jag gräva fram då. Hjärtat hade stannat för en sekund, och andan ville inte ut. Sen kändes plötsligt att tårar fyllde ögonen. Vadå? Skulle jag gråta nu? Jag är ju inte van att gråta såhär på allmän plats. Men nu gick det inte att styra längre. Nu är jag här min Gud! Jag vill vara i din tjänst! Snälla förlåt mig mina synder och ta emot mig i din nåd!

Att få göra tawaf (gå runt Kaaba) var en påfrestning till en början då man fått höra att den har en hel del regler som ska uppfyllas. Men när man slappnar av och följer strömmen. Kan man hamna i en känsla av frihet. Man känner att man flyger. Det är inte så komplicerat som det låter, Gud är trots allt Barmhärtig.

En av de mest andliga ritualerna i Hajj var dagen i Arafat. Det var en sådan upplevelse, som det inte går att glömma. Arafat är ett öken, med tält på för att vi ska sova i. När vi kom dit, var det en torsdagkväll och då höll dem på att läsa duaa Kumail. Det var en otrolig känsla att höra denna duaa och i en sådan stor samling. Ofrivilligt omfångas man i en miljö där andlighet övervinner allt omkring. Eftersom Arafat är en sahara, så fick vi sitta på sand. Det var sådan mjuk sand, som det är väldigt bekvämt att sitta på. Och den BÄSTA känslan jag haft hittills under hajj var då jag gjorde sujud på sanden. Jag vill vara kvar här för evigt, tänkte jag! Jag vill vara nära Dig min Gud! Jag vill enbart tjäna dig. Jag vill inte tillbaka till mitt hem. Jag vill inte gå där mina behov styr över mig. Jag vill vara hos Dig där jag känner mig i din famn och avstår från synder. Under hela den tiden kunde tårarna inte sluta rinna. Och att tänka på det nu, lockar fram tårarna igen.

Arafatdagen, var den bästa på hela hajj för mig. Där lärde jag mig mycket. Jag lärde mig uppleva och leva enkelt. Jag lärde mig anpassa mig till miljön jag går till. Jag lärde mig hur det enkla livet, stärker ens själ och ökar andligheten.

Sist men inte minst, vill jag berätta om avskedsdagen, som påverkade mig väldigt mycket i flera månader efter att vi hade åkt tillbaka till Sverige. När jag besökte Kaaba för sista gången, och jag visste det var sista gången, kändes som att jag håller på att separera från något som jag håller hjärtat väldigt kärt. Än idag kommer jag ihåg sista blicken, ångesten i hjärtat och tårarna i ögat.

Flera månader efter kunde jag se Kaaba framför mig när jag bad. Jag kände att jag står mitt emot den, och ber i dess riktning. Jag ville bara flyga dit. Kunde känna sötman i bönen. Och varje gång jag blundade, kände jag mig där. Jag var helt frånvarande från min omgivning. Rösten av andlighet ekade i mitt inre. Jag satt bland vänner, men jag var inte närvarande med dem. Alla tankar, och känslor var kvar i Mecka. Aldrig kunde jag ana att en sådan liten stad, är laddad med så mycket energi, som kan fånga alla.

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen