Imam(A) och Yazid

Imam Sajjad(A) vände sig mot böneutroparen och sade: ”Du har uttryckt den Storslagnas Storhet medan Han ej kan mätas och inte heller kan förnimmas av sinnena, det finns ingen större än Gud den Högste.”
”Ashadu anla ilaha illa Allah” (jag vittnar att det ej finns någon gudom förutom Gud)” fortsatte han. ”Mitt hår, min hud, mitt kött, mitt blod, min hjärna och mina lemmar bär vittnesmål att det ej finns någon gudom förutom Allah” avbröt han böneutroparen än en gång.
”Ashadu anna mohammadan rasool Allah” (jag vittnar om att Profeten Mohammad(S) är Guds Sändebud)” försökte han fortsätta. Imam Sajjad(A) vände sig mot Yazid: 
”Yazid, är Profeten Mohammad(S) din [stora] morfar eller min?
Ifall du svarar att han är din ljuger du och ifall du säger att han är min är då frågan; varför slaktade du hans familj?”

Yazid tystnade och var oförmögen att svara ty det stora Sändebudet(S) var fadern till Imam Sajjads(A) farmor. Vad anbelangar Yazids farfar var det Abu Sufyan, som var Profetens(S) dödliga ärkefiende. Syrierna insåg att de höll på att drunkna i sina egna synder och att Umayyaddynastin inte skulle upphöra med deras vilseledning. Imam Sajjad(A) började introducera Profetens(S) hushåll(A) till Syrierna. Han underrättade de samtliga om att Ahl al-Bait(A) hade hög rang hos Gud, den Högste, att de förklarade krig mot Islams fiender och att de led av förföljelser. Tills dess hade Syrierna enbart hört lögner om Profetens(S) Ahl al-Bait(A) och fick lära sig att inte känna annat än hat mot dem.
Imam Sajjads(A) eleganta tal hade stor påverkan på Syrierna och fick de att i sin tur i smyg informera varandra om Umayyadernas falska styre och spred ordet vidare om Ahl al-Bait(A) så att fler och fler började se på Yazid med hat.

Vad anbelangar Imam Sajjads(A) beteende gentemot sina fiender, de som kände illvilja mot honom och de som felade honom, såg och upplevde enbart vänlighet från hans sida.

Imam Sajjad(A) träffade på Minha’l ibn Amr och den senare frågade honom: ”Hur har du erfarit kvällen, O Sändebudets(S) Son?”
Imamen(A) tittade på honom och svarade: ”Vi erfor kvällen såsom israeliterna upplevde Faraos folk då de slaktade deras söner och tog deras kvinnor i fångenskap. Å ena sidan har vi araberna som stoltserar hos icke-araberna om att Profeten Mohammad(S) var en ur deras led medan stammen Quraish stoltserar inför resten av araberna om att Profeten Mohammad(S) tillhörde dem; å andra sidan har vi hans hushåll(A), som nu är hemlösa…vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända.”

Den största Profeten(S) var den ursprungliga källan för det arabiska samfundets ära och heder. Det var han som planterade dess ärevördiga liv och etablerade den som [en av dem] starkaste staterna i världen. Men Quraish, som stoltserade inför resten av det arabiska samfundet om att Profeten Mohammad(S) tillhörde de, slaktade hans barn och tillfångatog hans kvinnoskara till sina slavar. När Syrierna blev oärliga gentemot Yazid för hans slaktande av Guds Sändebuds(S) söta nektar, Imam Hossein(A), kallade han [Yazid] Imam Sajjad(A) till sig och bad om förlåtelse för allt det ohyggliga som hade begåtts mot dem:

”Må Guds förbannelser nå ut över [Obeidallah] ibn Marjana!
Vid Gud, om jag hade varit med honom (Imam Hossein(A)) skulle det aldrig hända att han skulle fråga mig om något utan att få det omedelbart”, sade han, läggandes all skuld av Imam Hosseins(A) slakt på Obeidallah. ”Jag skulle ha skyddat honom från döden med all min möjliga makt även om det skulle innebära att jag skulle döda några av mina egna söner. Men Gud har beviljat det som du har bevittnat. Min unga son, skriv till mig och du skall få vad du än behöver.” Imam Sajjad(A), däremot, vände sig bort från honom utan att säga något alls ty han var väl medveten om att Yazids dolda avsikt med det officiella ångrandet var ett försök att fly från det politiska feldrag han själv hade gjort. 

En judisk rättslärd satt i Yazids råd. Hans beundran för Imam Sajjads(A) personlighet fick honom att fråga Yazid vem den unga pojken är.
”Imam Ali(A), ibn Imam Hossein(A)”, svarade Yazid.
”Vem är Imam Hossein(A)?” frågade den judiska rättslärde.
”Son till Imam Ali(A) ibn Abu Talib(A)”, sade Yazid.
”Vem är hans moder?” undrade den judiska rättslärde.
”Profeten Mohammads(S) dotter”, svarade Yazid nonchalant.
”Glorifierad äro Gud”, utbrast den judiske rättslärde och fortsatte: ”Detta är sonen till din Profets(S) dotter…[varför] dödade du honom?

Du gick mot honom genom att fela hans blodsband. Vid Gud, om vår profet Moses(A), ibn Imran(A), skulle ha lämnat ett barnbarn hos oss hade vi nog dyrkat honom istället för Gud. Er Profet(S) lämnade ju bara er under gårdagens gång och trots det revolterade ni mot hans barnbarn och slaktade honom. Vilket hemskt samfund ni då har bevisat er att vara!”

Den förargade Yazid beordrade att den judiske rättslärde skulle agas på munnen och ändå envisades han med att fortsätta:

”Slakta mig om du så vill. Jag har läst i Torah (den judiska skriften) att den som slaktar en profets(A) avkomma kommer att ha förbannelser över sig så länge han lever. Vid sin död kommer Gud att orsaka honom evig helvete.”

Yazid mötte Imam Sajjad(A) och frågade honom om hans önskemål och behov.
”Jag vill att du visar mig ansiktet som tillhör min far, ger tillbaka min kvinnoskara alla deras saker då de har ärvt eller fått mycket från sina föräldrar.
Ifall du ändå önskar att döda mig, tillsätt då med min familj en vägledare som kan ta de välbehållna till Medina.”

Imam Sajjad(A) bad Yazid att visa honom sitt fars huvud och få ta ett sista farväl av honom eller att få ta med huvudet för att begrava det med den heliga kroppen, men Yazid förvägrade honom sitt önskemål då han ville visa upp huvudet i landets olika delar för att skrämma sina fiender från att ens tänka på revolter. Vidare önskade han att det som togs från kvinnorna den tionde Muharram borde lämnas tillbaka till dem, [men] han syftade inte till prydnader eller pengar utan till personliga saker, bl.a. refererade han till Profetens(S) turban, bröstplatta och svärd. Yazid sänkte huvudet, tänkte på Imamens(A) önskemål för att en liten stund senare höja huvudet och säga: ”Vad anbelangar ditt fars huvud ska du aldrig [mer få] se det, men det som togs från dig skall lämnas tillbaka till dig. Vad anbelangar kvinnorna skall ingen annan än du repatriera de till Medina och vad anbelangar dig, jag skall ej döda dig.”

Yazid beordrade Nu’man ibn Bashir, en av Profetens(S) följeslagare (Sahaba), att eskortera karavanen tillbaka till Medina.
Han beordrades att påbörja hemfärden på kvällen eftersom Yazid befarade en risk för känslomässiga revolter eller uppror.

De utsatta kvinnorna bad Nu’man att ta de till Karbalaslätten för att förnya sina trohetseder till martyrernas Mästare(A) vid graven. Väl framme vid Karbala hastade kvinnoskaran sig till Aba Abdallah, Imam Hosseins(A) grav, gråtandes och beklagandes. De stannade kvar vid graven tre dagar i sträck och sörjde honom så länge tills de fick hesa röster och brustna hjärtan. Enligt vissa rapporter dök Jabir ibn Abdallah Ansari, Profetens(S) Sahabi, upp för att träffa Imam Sajjad(A) som då underrättade honom om Karbala och hela den tragiska berättelsen om Ahl al-Bait(A) och sedan lämnade de Karbala tillsammans och begav sig till Medina.

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen