Måste man genomlida och stå ut med en äktenskap?

Fråga:
Måste man genomlida och stå ut med en äktenskap?

Svar:
Islam har också kommit med en lösning när det gäller fall då ynkliga mäns vägrar att skilja sig från sina hustrur. Denna form av skilsmässa kallas för “Juridisk skilsmässa”. Med juridisk skilsmässa menar vi en skilsmässa som är erhållen genom en domare och inte genom maken.

I många av världens lagsystem är den lagliga makten för skilsmässa helt och hållet under domarnas kontroll. Domstolen är det enda forum som kan besluta om skilsmässa och upplösande av äktenskapet. Under dessa lagar är alla skilsmässor juridiska skilsmässor. Genom att notera äktenskapsföreningens mening och syftet med att inrama en fridfull familjemiljö och också genom att hålla i minne den ställning och status som en hustru bör ha i familjeomgivningen klargjorde vi i tidigare avsnitt ogiltigheten med denna metod. Vi har föredragit v åra skäl och har visat att skilsmässor som kulminerar genom naturliga händelsers gång och såsom ett resultat av dessa händelser inte kan vara beroende av en domares beslut.

Frågan som uppstår är om en domare (Qadi), med alla de strikta och stränga nödvändiga villkor som islam har ålagt honom, inte har någon rättighet att besluta om skilsmässa i något fall. Finns det några speciella omständigheter som ger den rätten till domaren?

Skilsmässa är mannens naturliga rättighet, förutsatt att han uppför sig på ett normalt sätt mot sin hustru. En mans normala uppförande mot sin hustru är att, om han tycker om att leva med sin hustru, så bör han sköta om henne ordentligt, respektera hennes rättigheter och ha ett kärleksfullt uppförande mot henne. Ifall det inte finns något sätt på vilket han kan fortsätta att leva med henne bör han hövligt och vänligt skilja sig från henne, dvs han ska inte avstå från att skilja sig från henne. Han bör betala vad som tillkommer henne och någonting förutom det såsom ett uttryck för sin tacksamhet och informera henne om avbrytandet av deras relationer såsom man och hustru.

Vad bör man göra om mannen inte handlar enligt den normala uppförandenormen? Säg att vi träffar på en man som inte vill leva med sin hustru, som varken uppför sig på ett sympatiskt sätt, eller sörjer för en lycklig och islamisk miljö för familjen. Han vill inte bryta äktenskapet och bryr sig inte om att fullgöra det äktenskapliga livets ansvarstaganden.

En normal skilsmässa liknar ett normalt barnafödande, som skapar en naturlig utvecklingsprogress, men en skilsmässa från en man som varken utför sina plikter som en äkta man, eller samtycker till att skilja sig från sin hustru liknar en onaturlig och onormal födelse där det ofödda barnet måste förlösas med hjälp av läkare och kirurg.

Är en del äktenskap som en cancersvulst som hustrun måste genomlida och stå ut med?
Låt oss nu se vad islam säger om denna sortens skilsmässa och denna sortens man. Säger den fortfarande att skilsmässoärendet beror fullständigt på mannens vilja? Bör hustrun genomlida och utstå ett plågsamt liv med en sådan man som inte samtycker till en skilsmässa? Ser islam på denna grymma situation på avstånd, utan att vidta några som helst åtgärder?

Majoriteten av de rättslärda är av denna tro. De tror att det inte finns något botemedel för detta i Islam. Som om detta vore en sorts cancersvulst och om någon drabbas av det finns det inte något botemedel för det. Kvinnan måste bita ihop och stå ut tills hon dör.

Enligt min uppfattning är detta helt oförenligt med islam som säger sig slå vakt om rättvisa. Det grundläggande syftet med alla gudomliga profeter var att bibehålla och upprätthålla rättvisa:

“Verkligen, Vi sände Våra budbärare med klara tecken, och Vi sände med dem boken och vågskålen så att människor kan upprätthålla rättvisa” (Den Heliga Koranen 57:25).

Hur kan det vara möjligt att en sådan klar och uppenbar orättvisa inte har tillhandahållits med något botemedel. Det vore som om islams lagar var sådana att en olycklig person plågas som en obotligt sjuk cancerpatient.

Det är beklagansvärt att vissa människor som erkänner och medger islams rättvisa och trots att de själva räknar sig som följare av rättvisans lära uttrycker sådana åsikter. Om det är så att vi kan tillskriva islam en orättvis lag med sådana ursäkter kan vi aldrig kritisera andra lagstiftningar.

Hur blir det med rättvisans princip som är grundstenen i islams lagstiftning och hur blir det med att slå vakt om rättvisan som var Guds huvudsakliga syfte med att sända profeterna?

De säger “cancer”, jag säger: gärna det, låt det vara cancer. Men hur skall vi göra om en patient plågas av cancer och en mindre operation kan bota henne?

En kvinna underkastar sig en man, som en partner för livet, senare förändras förhållandet, omständigheterna tar en sådan vändning att mannen otillbörligt utnyttjar sin auktoritet och dessutom vägrar han att skilja sig ifrån henne. Han gör detta enbart för att förhindra henne från att gifta sig med någon annan man, och inte för att leva med henne i ett vänskapligt förhållande som man och hustru. En sådan kvinna lider utan tvekan som en cancerpatient. Men hon lider av en typ av cancer som kan botas med hjälp av en mindre operation. Patienter kan bli bra och tillfriskna fullkomligt genom en mindre operation. Denna sortens operation är möjlig genom kompetenta religiösa auktoriteter och domare.

Såsom vi har påpekat i tidigare avsnitt är den ena av de två svåra problemen i vårt samhälle vägran att gå med på skilsmässa av en del obarmhärtiga män. De begår denna allvarligt grymma handling i religionens namn. Dessa grymheter är resultatet och utlöparen av en felaktig uppfattning av islam som. Enligt denna uppfattning måste: “En kvinna stå ut med sådana grymheter, liksom en obotlig cancerpatient”. Detta har skapat ett intryck av islam som är mer skadlig än någon annan ondsint propaganda mot vår tro.

Trots det faktum att argumenten angående detta ärende är av en ganska teknisk och specialiserad natur och på något sätt ligger utanför dessa artiklar anser jag att det är värt att undersöka faktorerna runt detta ämne. Min avsikt är att visa pessimisterna att islam står långt ifrån dessa nonsens.

Dödlägen
Sådana dödlägen som dessa är inte begränsade till ärenden om äktenskap och skilsmässa. I andra områden av livet, t.ex. i ekonomin finns liknande situationer. Låt oss först se vad islam har gjort i andra ärenden än äktenskap och skilsmässa, när det gäller vissa svåra situationer. Lämnade den dem i dödläget eller förkastade den föreställningen om ett dödläge och fann ett botemedel?

Antag att två individer får äganderätt genom arvsrätt eller genom någon annan väg en odelbar egendom som en juvel, eller en ring, eller en bil, eller en sällsynt målning, och inte kommer överens om att använda den i ett kompanjonskap. Ingen utav dem samtycker till förslaget att egendomen skulle finnas en tid hos en utav dem och en tid hos den andra. Ingen av dem år beredd att sälja sin andel till den andra kompanjonen. Således kommer de inte fram till någon överenskommelse om hur de ska använda saken. Dessutom om någon av dem skall få använda den måste den andre ge sitt tillstånd och samtycke. Vad bör nu göras i situationer som denna? Bör man låta egendomen vara utan att användas och ärendet lämnas såsom allt för komplicerat och olösligt? Eller har islam tillhandahållit ett botemedel och en lösning för sådana situationer?

Den islamiska rättsvetenskapen lämnar inte ett problem som detta olösligt. I ett fall där egendomen inte används och går till spillo erkänner inte islam okränkbarheten i äganderätten. I dessa fall tillåter islam den religiösa auktoriteten att behandla det som ett socialt välfärdsärende och att fatta sitt beslut om det såsom ett tvisteärende trots ägarnas vilja och envishet, och för att vidta korrekta åtgärder. Till exempel att artikeln i fråga kunde hyras ut, och hyran kunde delas upp enligt deras andelar, eller egendomen kunde auktioneras ut och den mottagna summan kunde delas mellan dem. Det är den religiösa auktoriteten eller domarens plikt, som “Wali-e mumtani”, att återställa en rättighet som en person gör anspråk på från en annan, när den senare inte vill ge den rättigheten, att vidta riktiga åtgärder. Ägarna till egendomen kan samtycka eller inte samtycka, det är oväsentligt.

Varför respekteras inte rätten till äganderätt, som är en laglig rättighet? Av den goda anledningen att en annan grundläggande princip tas med i beräkningen. Principen om att förhindra egendom från att gå till spillo och ligga oanvänd. Hänsyn till äganderätt och ägarnas besittning skall iakttagas så länge som den rättigheten inte leder till förslösande av egendom och rikedom.

Antag att det omstridda är en dyrbar sten eller ett svärd eller någon annan liknande sak och att ingen av ägarna är beredd att sälja sin andel till den andra parten, men antag att båda kommer överens om att bryta saken i två delar, och var och en av dem är beredd att acceptera ena halvan utav det som sin andel. Det betyder att de har gått till en sådan gräns i sitt missunnande och illvilja att de är beredda att lämna egendomen såsom värdelös och förstöra den. Det är uppenbart att en dyrbar sten, ett svärd eller en bil som bryts i två delar blir oanvändbar. Tillåter islam detta? Nej. Varför inte? Därför att det är slöseri med egendom.

Allameh Hilli, en framstående teolog, sa: “Om de vill göra en handling som denna så bör den religiösa auktoriteten förhindra dem från att ta detta steg. Instämmandet och samtycket av ägaren till egendomen är inte tillräckligt för att de skall tillåtas göra en sådan här sak.”

Dödläget i skilsmässa
Låt oss nu se vad som kan göras med skilsmässoproblemet. Vad kan man göra om mannen har en oförenlig attityd och inte tillmötesgår dessa rättigheter och inte vill kännas vid sina plikter, som han enligt islam är tvungen att göra? En del av dessa plikter är finansiella. En del är moraliska (höviskt uppträdande), och en del sexuella (rätten till sexuella relationer och umgänge). Vad skall man göra om han inte uppfyller dessa skyldigheter och låter bli att fullgöra sina ansvarstaganden, eller en del av dessa ansvarstaganden, och dessutom inte är beredd att skilja sig från hustrun? Finns det någon princip i den islamiska rätten som tillåter den rättslärde eller domaren att vidta de rätta åtgärderna, på samma sätt som det tillåts dem när det gäller egendom?

Allameh Hilli’s åsikt
Här vill jag lägga denna diskussion i händerna på en av de mest kunniga rättslärda, nämligen Hilli. Denna ärofulla rättslärde har gett sina synpunkter på detta ämne i en bok som heter “Hyququ al-Zawjiyyah” (Äktenskapliga rättigheter).

Sammanfattningen av hans åsikter i den utsträckning de har samband med kvinnors rättigheter och begränsningar för män är följande:

“Äktenskapet är ett heligt kontrakt och är på samma gång en sorts kompanjonskap mellan två personer och detta medför en rad förbindelser mellan de båda. Fred och välstånd för var och en utav dem beror enbart på tillmötesgående av dessa kontrakts bestämmelser. Samhällets välstånd är i sin helhet beroende av deras välstånd och efterlevandet av kontraktens villkor som var och en ingått.

Hustruns huvudsakliga rättigheter är underhåll, klädsel, sexuella relationer och umgänge, artigt uppträdande. Hur skall man gripa sig an en man som försummar sina plikter mot sin hustru, och dessutom vägrar att skilja sig från henne? Vad är den riktiga vägen för hustrun att följa?

I eventualiteter som dessa finns två alternativ. Ett alternativ är att den religiösa auktoriteten ska ha rättighet att ingripa och genom att bevilja en skilsmässa avgöra ärendet för gott. Det andra alternativet är att hustrun själv, på samma sätt som mannen, bör avhålla sig ifrån att utföra och iakttaga sin del av kontraktet.

Låt oss se under vilken princip och på vilka grunder den religiösa auktoriteten har rättighet att ingripa i sådana här situationer.

I Koranen stiftar följande budord:
“Skilsmässa är tvåfaldig, sedan hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande … (Den Heliga Koranen 2:229)

“Och när du skiljer dig från kvinnor, och de har uppnått sina villkor, behåll dem då hedersamt eller släpp dem hedersamt fria och behåll dem inte med tvång, till förfelan, vem som än gör det har orättfärdigat sig själv.” (Den Heliga Koranen 2:231)

Från dessa verser kan man komma fram till en allmän princip och det är att männen bör välja mellan två alternativ. antingen måste han hövligt fullgöra alla rättigheter och utföra alla plikter (”hedersamt bibehållande”) eller bryta föreningens band och låta kvinnan bli fri (”vänligt släppa fri”). Någon tredje möjlighet dvs att inte respektera kvinnans rättigheter och låta bli att skilja sig från henne är inte känt i islam. Frasen: “och behåll dem inte med tvång till förfelan” förnekar just denna möjlighet.

Det är inte osannolikt att ovanstående fras kan innebära en generell regel, dvs den kan inkludera de fall när en make avsiktligt och av försumlighet gör sin hustrus liv svårt och olyckligt, och den kan också inkludera de fall där, trots att mannen inte avsiktligt felat, vad det beträffar hedersamt bibehållande, ingenting utom förlust och smärta gives för hustrun.

Även om dessa verser uppenbarades i samband med “iddah” perioden och upphävande av skilsmässa eller dess ickeupphävande av mannen, och kastar ett ljus på den riktiga handlingsvägen för mannen, är han ändå tillrådd att upphävandet måste ske med den avsikten att uppföra sig hänsynsfullt och sköta om hustrun, och inte med avsikt att skada eller plåga den stackars kvinnan. Icke desto mindre är den inte begränsad enbart till det tillfället. Den lägger fram en generell princip, och lägger fram rättigheterna för en hustru för all tid och under alla förhållanden. Den innebär att en make själv bör välja en av de två ovanstående alternativen och att där inte finns någon möjlighet till en tredje väg för honom.

En del rättslärda är invecklade i ett misstag och tror att dessa verser enbart berör de män som vill upphäva skilsmässan inom “Iddah” perioden. Men så är inte fallet. Dessa verser sprider ett ljus över alla äkta mäns plikter, under alla omständigheter. Våra argument angående detta är, förutom ordningsföljden och inriktningen av verserna, att de heliga Imamerna har förklarat och åberopat dessa verser vid andra tillfällen än “iddah”. Till exempel, Imam al-Baqir(A) sade angående en man som avlade ett löfte om “ila” (vilket betyder att någon under ed förkunnar att han inte kommer att ha sexuella relationer med sin hustru under fyra månader eller mer) att han, efter att de fyra månaderna har passerat, antingen måste bryta sin ed och försona sig, eller annars så måste han skilja sig från sin hustru, av den goda anledningen att Gud befaller “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”.

Imam al-Sadiq(A) kom med följande utlåtande vid ett annat tillfälle. Det gällde en man som hade anlitat en annan man som sitt befullmäktigade ombud för att upprätta ett äktenskapskontrakt med en kvinna å hans vägnar och att bestämma en hemgift. Ombudet tillmötesgick denna begäran, men mannen som anlitat honom som sitt ombud nekade efteråt till att ha givit honom den fullmakten. Imam al-Sadiq(A) sade att för den kvinnan fanns det inget hinder att välja en annan man. Om det visar sig att den mannen verkligen hade gjort en annan person till sitt ombud måste mannen som anlitade ombudet, för Guds skull skilja sig från den kvinnan och får inte låta henne vara utan skilsmässa. Imam sade, “därför att Gud har befallit i Koranen: “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”. Således står det klart att de heliga Imamerna har behandlat denna vers som en allmän princip och inte begränsat den till särskilda tillfällen.

När en man varken utför de plikter som han som äkta man måste utföra eller skiljer sig från sin hustru bör den religiösa auktoriteten besöka mannen. Först bör han be honom att skilja sig från sin hustru. Om han inte skiljer sig från henne bör den religiösa auktoriteten skilja dem. Enligt traditionen, skildrad av Abu Basir, säger Imam al-Sadiq (A): “Om det finns någon som har en hustru och inte sörjer för hennes kläder och inte förser henne med underhåll är det obligatoriskt för muslimernas ledare att genomdriva en separation mellan dem genom skilsmässa.”

Detta var en mycket kort sammanfattning av åsikterna från en samtida förstklassig rättskonsulent. Den som vill studera hans åsikter i detalj kan gå igenom boken “Äktenskapliga rättigheter”, som är ett sammandrag av hans föreläsningar för sina studenter.

Som ni har sett så är frasen “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande” en princip och en generell regel inom ramen för vilken den heliga Koranen har inskrivet en hustrus rättigheter. Med hänvisning till Koranverserna “och behåll dem inte med tvång till förfelan” tillåter islam inte män att otillbehörligt utnyttja sin auktoritet. Det är inte tillåtet för en man att genom tvång behålla sin hustru om han inte har någon avsikt att leva vänskapligt med henne och bara vill förhindra att hon gifter sig med en annan man.

Andra argument och åberopanden
Förutom de åberopanden och argument som har nämnts i boken “Äktenskapliga rättigheter” finns det andra mer övertygande argument och åberopanden som stöd för våra synpunkter. Styrkt av dessa argument kommer vi fram till slutsatsen att Koranversen “hedersamt bibehållande och vänligt frigörande” är en generell och oinskränkt princip. Inom den ramen kan kvinnors rättigheter läsas och skall iakttagas. Ju mer en man studerar denna punkt desto klarare kommer han att finna den och han kommer att inse det förnuftiga inställningen i Islam.

Imam al-Sadiq(A) har kommit med följande uttalande: När en man vill gifta sig med en kvinna så bör han säga: “Jag erkänner det löfte som Gud har tagit av mig, att jag kommer att behålla kvinnan hedersamt eller släppa henne fri med vänlighet”.

I Koranen står det att läsa:

“Hur skall du ta det, när var och en utav er har varit delaktig med den andra, och de från dig har tagit ett högtidligt fördrag?” (Den Heliga Koranen 4:21)

Både shi’itiska och sunnitiska kommentatorer är överens att med “högtidligt fördrag” menas samma överenskommelse som Gud har tagit av männen med frasen: “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”. Det är samma löfte om vilken Imam al-Sadiq(A) sade att, vid giftermålstillfället, så bör mannen lova och erkänna: ” hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”.

Det finns en välkänd uttalande från profeten, som han uttalade i samband med sin sista pilgrimsfärd och som både shi’a och sunni har återgivit:

“Åh, människor! Håll Allah i sinnet och räds Honom i respekt för kvinnorna, därför att ni har tagit dem i Allahs förtroende och ni har gjort laglig deras kyskhet för er själv genom Allahs ord”.

Ibn al-Athir skriver i “Kitab al-nihayah”: “genom Allahs ord”, som den heliga profeten uttalade, och genom vilken kvinnornas kyskhet blev juridisk, är desamma som de som är uttryckt i Koranen genom versen: “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”.

Shaykh at-Ta’ifahs synpunkt
Shaykh Tusi kommer med följande uttalande om “impotens” i boken “Khilaf”. När det står klart att en man är impotent har hustrun rätt att upplösa äktenskapet och det är den gängse uppfattningen bland de rättslärda. Han skriver att denna uppfattning grundar sig på versen: “hedersamt bibehållande eller vänligt frigörande”. Eftersom en impotent man är oförmögen att bibehålla sin hustru hedersamt och korrekt bör han låta henne bli fri.

Av allt detta kan man med säkerhet förstå att islam aldrig tillåter en bedräglig man att otillbörligt utnyttja skilsmässorätten, och behålla en kvinna som en fånge.

Det är viktigt att påpeka att alla som kallar sig själva “Qadi” inte har rätt att ingripa i sådana här ärenden. Enligt islam finns det mycket allvarliga och stränga villkor att uppfylla för att vara lämplig och kompetent som “Qadi”.

Juridisk skilsmässa förekommer ganska sällan. Islam tillåter aldrig att skilsmässa tar den form som den har tagit i Europa och Amerika, vars exempel vi läser om dagligen i tidningarna. Till exempel, en hustru beklagar sig och kräver skilsmässa från sin man på grund av att han inte uppskattar filmen som hon tycker mest om, eller att hennes man inte pussar Fifi, hennes kära hund, eller andra löjliga saker som dessa. Dessa exempel manifesterar nedbrytandet av mänskliga värderingar.

Vi har i detta avsnitt diskuterat följande punkter:
1. Skilsmässans oväsentlighet och upphävande av alla moraliska och samhälleliga kontroller som förhindar skilsmässa.
2. Uppfattningen att alla äktenskap är för evigt bindande, och att skilsmässa inte är tillåten av någon orsak. (Katolska kyrkans åsikt.)
3. Att äktenskapet kan avbrytas av mannen, men inte under några omständigheter av kvinnan.
4. Att äktenskapet bör kunna avbrytas av mannen likaväl som av kvinnan under särskilda villkor och att sättet att utföra det på i praktiken bör vara lika för båda två.
5. Att kunna tillgripa skilsmässa bör vara öppen för man och också kvinna. Den ska inte vara helt sluten, men dörren genom vilken mannen bör komma ut från äktenskapet, ska vara annorlunda mot hustruns dörr.

Vi har påpekat att islam godkänner den femte synpunkten. Från vad vi har sagt angående villkoren vid tidpunkten för äktenskapskontraktets ingående, och om juridisk skilsmässa framgår det att islam inte erkänner skilsmässa i form av en naturlig rättighet för kvinnor. Å andra sidan har islam inte stängt alla dörrar framför henne.

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen