Vägledning och vilseledning ligger i Guds händer

Olika typer av vägledning och vilseledning

En resenär frågar dig om en adress. Du kan svara på hans fråga på två sätt:

A. Genom att föra honom till platsen.
B. Genom att visa den väg han skall ta genom att peka ut den med handen.

I båda fallen har du väglett resenären, men det finns en skillnad mellan dessa två. I det andra fallet har du bara visas vägen, medan du i det första fallet följt honom till platsen. I Koranen och den islamiska traditionen finner vi båda förfaringssätten. Å andra sidan har vägledning enbart legal karaktär, dvs. den sker genom lager och föreskrifter, medan den ibland kan ha “instinktiv” karaktär.

I flera koranverser står det att vägledning och vilseledning är Guds verk. Vägledning eller “vägvisning” sker utan tvivel av Gud, eftersom Han har sänt profeterna för att uppenbara de heliga skrifterna för människorna.

Men att “följa någon till målet”, på ett tvångsmässigt sätt, strider mot principen om människans fria vilja. Men så till vida som det är Gud som ger oss alla nödvändiga medel för att nå vårt mål, och att det är han som ger oss lyckan att nå målet, så skulle man kunna säga att vägledning kommer från Gud. Detta sker på så sätt att han skaffar fram medel och förutsättningar och lämnar dem till människan.

 

En viktig fråga!
I en rad koranverser kan vi läsa att “Gud låter vem han vill fara vilse och vägleder vem han vill, ja, Han är den väldige, den vise.” (Den heliga Koranen 14:4)

Dessa verser leder nästan automatiskt till en tankeställare hos vissa människor.

Man ställer sig följande fråga: “Hur kan Gud vägleda eller vilseleda vem Han vill? Vad kan människan göra?”

Dessa frågor och liknande tankeställare härstammar från det att man saknar en total uppfattning om Koranens innehåll och tolkningen av koranverser.

Det viktiga i det här sammanhanget är att man måste tolka koranverser i samband med andra verser för att komma underfund med deras riktiga innebörd. Här nedan kommer jag att nämna en rad koranverser som handlar om vägledning och vilseledning och då får vi jämföra dem med den tidigare nämnda versen och dra följande slutsats:

“Gud styrker dem som tro, med ett fast ord både i det jordiska och i det tillkommande livet, men Gud låter de orättfärdiga fara vilse, ja, Gud gör vad Han vill.” (Den heliga Koranen 14:32)

“Sålunda låter Gud den som är lättsinnig och tvivelsjuk, fara vilse.” (Den heliga Koranen 40:36)

“Men dem, som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar, ja, Gud är sannerligen med dem som göra väl.” (Den heliga Koranen 29:69)

Så som vi här kan se, är inte Guds vilja och försyn oberäkneliga. Han varken vägleder någon eller nekar någon framgång på måfå. De som företar det heliga kriget och kämpar för Honom och accepterar krigets vedermödor och bekämpar sina begär och kämpar mot yttre fiender och bjuder hårdnackat motstånd har fått löfte om Guds vägledning och det är rättvist.

De som å andra sidan förtrycker människor och gör orätt och skapar tvivel och frestelse bland människor, dem nekar Gud sin vägledning. Deras hjärtan förmörkas av deras gärningar och de kan aldrig nå lycka och detta är rättvist.

Att Gud vilseleder människor är ingenting annat än att han ger oss resultaten av våra gärningar och det är också rättvist.

Kunskap om det evinnerliga är orsaken till olydnad!
Den sista punkten som vi anser vara nödvändig att ta upp är frågan om Guds evinnerliga kunskap, något som också fatalisterna tar upp.

De ställer följande fråga: “Vet Gud att personen A i tidpunkten T begår ett mord eller något annat brott?” Om man svarar nekande/nej, så har man förnekat Guds kunskap . Om man däremot svarar positivt/ja, så borde handlingen ha skett i vilket fall som helst, för annars skulle Guds kunskap vara felaktig.

För att Guds kunskap skall vara riktig, då Han beskrivs som allvetande och omnipotent, måste syndarna begå sina brott och de lydiga lyda Guds maningar!

Poängen, som de som resonerar på detta sätt missar är den viktiga punkten att Gud vet att vi på egen hand och av egen vilja lyder Honom eller syndar, dvs. att vår vilja fanns i Guds kunskap. Om vi däremot utsätts för tvång blir Guds kunskap felaktig.

Låt oss ta några exempel för att underlätta förståelsen av detta:

Föreställ er en lärare som vet att eleven A är en latmask som med all sannolikhet kommer att misslyckas i provet. Lärarens kunskap är absolut och den grundar han på sin livslånga erfarenhet. Kan eleven skylla på läraren och påstå att dennes vetskap om att eleven skulle misslyckas i provet tvingade eleven i fråga att misslyckas i provet?

Ett annat exempel: Föreställ er att en person som inte har gjort någonting brottsligt, plötsligt får vetskap om en mordplan och bestämmer sig för att vidta nödvändiga åtgärder för att hindra dess fullbordan. Kan man då hävda att personen A:s vetskap gör att den som tänker föröva mordet är oskyldig och att denne skulle vara tvungen att begå brottet?

Ett annat exempel: Föreställ er att man har konstruerat en apparat som kan förutsäga händelser. Den kan t.ex. säga att personen A gör den och den handlingen av egen vilja om ett antal timmar. Betyder det att personen A är tvungen att utföra handlingen?

Slutligen kan man säga att Guds vetskap inte tvingar någon till någon handling.

Källa: [Adl, Gudomlig rättvisa, lektion 9, Skriven av Ayatollah al-Udhma Nasser Makarem Shirazi]

You might also like

Kontakta oss


Om du har frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta oss

  • info@dvv.se

© 2017 Islamportalen