Vilka är Ahl al-Bait(A)? Del 8



Bakgrunden till Aishas fientlighet mot Imam Ali(A)

Under Profetens(S) livstid kunde Aisha se att Abu Talibs(A) son överträffade hennes far vid olika tillfällen och Profeten(S) fortsatte att älska honom och föredrog honom över alla andra. Hon visste även att hennes far hade återvänt efter nederlag med dem styrkor som var med honom under Khaybar-dagen och att Profeten(S) plågades av detta och sade: ”I morgon kommer jag ge fanan till en man som älskar Allah(SWT) och Hans Profet och som Allah(SWT) och Hans Profet älskar, en man som kommer att vara ståndaktig och inte fly.”

Nästa dag gav Allahs Sändebud(S) fanan till Imam Ali(A) och Allah(SWT) skänkte muslimerna seger under hans ledarskap. Efter att Imam Ali(A) erövrade Khaybar återvände han med Safiyyah Bint Huyayy som Profeten(S) gifte sig med. Detta slog ner som en blixt i Aishas hjärta.

Hon visste även att Allahs Profet(S) hade skickat hennes far för att förkunna al-Bara'a kapitlet (kap 9 i Koranen) till pilgrimerna, men att han hade [sedan] skickat Imam Ali(A) efter honom för att överta ansvaret. Hennes far återvände i tårar och frågade efter orsaken bakom detta varpå Profeten(S) svarade: ”Allah beordrade mig att ingen skulle förkunna detta utom jag eller någon från min Ahl al-Bait” och således skickade han Imam Ali(A) för detta uppdrag.

Hon visste även att Profeten(S) hade utsett sin kusin, Imam Ali(A), som kalif över muslimerna efter honom och beordrat sina följeslagare och fruar att gratulera honom i Ghadir Khum för detta ledarskap över dem troende. Hennes far var bland de första att säga: ”Gratulationer, gratulationer till dig, O Abu Talibs son. Idag blev du mästare över alla troende män och kvinnor.”

Aisha insåg till fullo att Profeten(S) föredrog Imam Ali(A) över henne och hennes far. Ahmad Ibn Hanbal återberättar följande i sin ”Musnad”:

”Abu Bakr kom en gång till Profeten(S) och bad om tillåtelse för att möta honom. Innan han gick in, hörde han Aishas höjda röst sägande till Profeten(S): ’Vid Allah! Jag vet med säkerhet att Ali är kärare för dig än mig och min far”; hon upprepade detta två eller tre gånger.’”

Hon visste även att Profeten(S) hade placerat Usama Ibn Zayd som befälhavare över hennes far, en tonåring som fortfarande saknade skäggutväxt, för Usama Ibn Zayad var endast 17 år, men ändå beordrade Profeten(S) Abu Bakr att delta i en militär expedition under Usamas ledarskap och be bakom honom. Han beordrade utvandrarna (mohajerin) och hjälparna (al-Ansar), förutom Imam Ali(A), att gå med Usama för att strida mot romarna.

Det finns ingen tvekan om att Aisha påverkades av dessa händelser. Djupt inombords var hon orolig för sin far och hans konkurrerande för kalifatet. Hennes avundsjuka och hat mot Imam Ali(A) växte och hon gjorde sitt bästa för att ingripa, till vilket pris som helst, för att förändra situationen till hennes faders fördel genom att olika metoder. Vi vet hur hon skickade efter sin far, å hennes makes vägnar angavs det, där han beordrades att leda människorna i bön efter att hon fått reda på att Profeten(S) hade kallat Imam Ali(A) till denna plikt.

När Profeten(S) fick höra denna komplott, blev han tvungen att bege sig till moskén, föra bort Abu Bakr från platsen och leda människorna i bön medan han satt. Han var arg på Aisha och sade till henne: ”Ni kvinnor är likt Josefs(A) följeslagare” åsyftande att deras komplotter är stora.

En som undersökare denna händelse djupare kommer finna en klar motsägelse eftersom det förklaras av Aisha på olika och oförenliga sätt [som nämns nedan]. Profeten(S) hade uppmanat hennes far att gå med armén och beordrat honom att infinna sig under Usama Ibn Zayds ledarskap tre dagar innan bönen. Det är allmänt vedertaget att den som leder armén också leder bönen. Usama Ibn Zayd var därför Imam för Abu Bakr under den expeditionen. Aisha kände av denna ringaktning och förstod Profeten(S) agerande, i synnerhet då han inte hade inkallat Imam Ali(A) till den armén, där till och med de nobla utvandrarna och hjälparna och Qurayshs ledare och betydande individer hade inkallats.

Al-Bukhari rapporterade att Aisha har återberättat att Profeten(S) beordrade Abu Bakr att leda bönen, men att Profeten(S) senare bestämde sig för att gå till moskén, ställa sig framför Abu Bakr och leda bönen istället. Följande är traditionen i al-Bukhari enligt Aisha:

”Återberättad av Aisha:

’När Profeten insjuknade i sin dödliga sjukdom kom någon för att informera honom om bönen och Profeten sade till honom att be Abu Bakr att leda människorna i bönen. Jag sade: ”Abu Bakr är en mjuk person och om han leder bönen istället för dig så kommer han att gråta och inte kunna recitera Koranen.” Profeten sade: ”Säg till Abu Bakr att leda bönen.” Jag upprepade vad jag hade sagt.

Han upprepade samma order en andra och tredje gång och den fjärde gången sade han: "Ni är som Josefs följeslagare. Säg till Abu Bakr att leda bönen.” Så Abu Bakr ledde bönen och under tiden kände sig Profeten bättre och kom ut [för att leda bönen] med hjälp av två män; som om jag skådade honom nu [vore det] med släpande fötter i marken. När Abu Bakr såg honom försökte han dra sig tillbaka men Profeten vinkade åt honom att fortsätta. Abu Bakr drog sig tillbaka en bit och Profeten satte sig på hans vänstra sida. Abu Bakr repeterade Profetens Takbir (Allahu Akbar) för folket skulle kunna höra.’”

Faktum är att Profeten(S) aldrig beordrade Abu Bakr att leda bönen. Detta kan bevisas genom följande resonemang:

1. Om vi utgår från den ovannämnda traditionen; ifall Profeten(S) nu var den som beordrade Abu Bakr att leda bönen, varför gick han då senare till moskén för att leda bönen själv (baserat på andra traditioner, knuffade Profeten(S) till och med bort Abu Bakr med sin hand)? Varför en sådan förödmjukelse mot Abu Bakr?

Detta bevisar att när Profeten(S) insåg Aishas komplett blev han väldigt arg och trots sin sjukdom bestämde han sig att gå till moskén och förhindra vad andra nu påstår. Minns vad Aisha sade i ovannämnda tradition: ”Profeten(S) gick ut för att leda bönen med hjälp av två män; som om jag skådade honom nu [vore det] med släpande fötter i marken.” Detta visar att Profetens(S) tillstånd var allvarlig, ändock var han så pass arg över Aishas komplott samt över konsekvensen av att Abu Bakr leder bönen att han valde att stoppa det till varje pris.

2. Alla muslimer är överens om att Profeten(S) hade beordrat Abu Bakr och Umar att ansluta sig till armén som leddes av Usama Ibn Zayd och således bör ha befunnit sig utanför Medina där lägret var beläget. I sådana fall var Abu Bakr, Umars och de andras närvaro inne i Medina fel och det var emot Profetens(S) order. Hur kan då Profeten(S) beordra Abu Bakr att leda bönen inne i Medina medan han borde vara utanför Medina på grund av Profetens(S) direkta order?!

Allahs Sändebud(S) sade: ”Må Allahs förbannelse vara över de som överger Usamas armé” och han gav order om att armén omedelbart skulle avlägsna sig och beordrade alla Mohajerin och al-Ansar, förutom Imam Ali(A), att lämna Medina. Men vissa följeslagare lydde inte och de klagade på Usamas ledarskap; de fördröjde deras anslutning till lägret och slutligen återvände till Medina för att förbereda sig själva för diskussionen kring Profetens(S) succession efter hans bortgång.

Aisha påstår också att Profeten(S) gick bort medan han vilade på hennes barm. Detta påstående motsäger de traditioner som återberättats och dokumenterats av andra. I traditionen återberättat av Imam Ali(A), dokumenterat av Ibn Sa'ad som namngav konsekutiva källor fram till Imam Ali(A), kan vi läsa följande:

”Imam Ali sade: ”Under hans livs sista ögonblick, sade Allah Sändebud: ’Kalla på min bror’, så jag gick honom nära. Han bad mig att komma närmare och jag gick [ännu] närmare honom. Han lutade sig mot mig och fortsatte att vila på mitt bröst och talade till mig tills hans saliv föll på mig och Allahs Sändebud tog sitt sista andetag.”

I samband med denna händelse har följande också återberättats:

Imam Ali(A) sade: ’Allahs Sändebud lärde mig vid den tiden (innan han tog sitt sista andetag) ett tusen kapitel (Bab) av kunskap, var och en öppnade upp ett tusen andra kapitel.’”

I en annan tradition som dokumenterats av Muslim och andra, säger Aisha dessutom:

”Allahs Sändebud lämnade varken en singel Dinar eller Dirham efter sig, inte heller lämnade han ett får eller en kamel och han skrev inget testamente.”

Om hon menade att Profeten(S) inte lämnade något alls efter sig och var utblottad på allt som gjorde det värt att skriva ett testamente över, är detta sannerligen inkorrekt. Profeten(S) som starkt uppmanade andra att skriva ett testamente borde själv ha skrivit ett sådant. Naturligtvis lämnade han inte efter sig ting som anses vara världslig fåfänga, likt andra världsliga människor, för han var den mest religiösa och hängivna personen samt den mest likgiltiga personen gentemot världsliga nöjen.

När han gick bort, däremot, hade han några obetalda skulder (se Kanz al-Ummal, vol 4, s. 60) som skulle klaras upp, vissa löften och vissa åtaganden att fullfölja och vissa gods som förpliktigade honom att skriva ett testamente. Han lämnade efter sig tillräckligt med pengar och egendomar för att återbetala sina skulder, fullfölja hans åtagande och löften och arv som en favör för hans dotter, Fatima Zahra(A). Det sistnämnda stöds av Fatimas(A) anspråk på egendomar som Profetens(S) arvtagare.

Aisha var en prövning

Profeten(S) kände till faran och djupet av dem intriger som omgav honom från alla sidor. Han visste specifikt att en av hans fruar, Aisha, var anstiftare till den farliga rollen på grund av det hat och animositet hon kände gentemot hans efterträdare Imam Ali(A) specifikt, men också hans familj generellt.

Hur kunde han inte veta, när han levde och observerade hennes gestalt och hennes fientlighet mot dem? Ibland blev han arg; ibland skiftades hans ansikte färg och han försökte lugna ner henne konstant genom att upplysa henne att den som älskar Imam Ali(A) älskade Allah(SWT) och den som hatade Imam Ali(A) var en hycklare som Allah(SWT) hatade.

Till följd av detta var Profeten(S) tålmodig när han insåg att hon var prövningen som Allah(SWT) hade sänt till Ummah för att pröva nationen precis som Han hade prövat tidigare nationer. ”Tror människor att de efter att ha förklarat ’Vi tror’ skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar?” [Den heliga Koranen 29:2]

Det faktum att hon var en prövning för folket är tydligt genom den tradition som tidigare citerats från al-Bukhari där Ammar Ibn Yassir(RA) sade till folket innan Jamalkriget: ”Allah har satt er inför en prövning för att se ifall ni lyder Allah(SWT) eller henne (Aisha).”

Profeten(S) varnade Ummah för henne vid ett flertal tillfällen. I Sahih al-Bukhari finns det ett kapitel om vad som hände hemma hos Profetens(S) fruar där följande tradition återfinns:

”Återberättad av Abdullah:

’Profeten stod upp och höll en predikan, pekade mot Aishas hus och sade: ’Fitna (problem/uppvigling) finns här’, upprepandes tre gånger, ’där Satans horn träder fram.’”

I den ovannämnda traditionen förutspådde Profeten(S) den uppvigling som Aisha kommer förorsaka muslimerna och att hon kommer förledas av Satan för att anstifta det första inbördeskriget i Islams historia.

Även Muslim har återgivit i hans ”Sahih” återberättat av Ikrima Ibn Ammar från Salim från Ibn Umar som sade:

”Allahs Profet(S) kom ut från Aishas hus och sade: ’Otrons kärnpunkt är härifrån, där Satans horn kommer att resa sig.’”

En sunnitisk broder har nämnt att dessa två traditioner har samma referens till ”ena sidan av Satans huvud” och det visar att Profeten(S) pekade mot Najd där Wahhabismen senare uppstod.

Således hänvisar [enligt brodern] de ovanstående traditionerna (om Aisha) till samma sak (Najd). Möjligtvis var Aishas hus beläget i öst och Profeten(S) kanske hänvisade till Najd och inte Aishas hus. Här är de två traditionerna [som brodern syftar på]:

”Berättad av Ibn Umar:

’(Profeten) sade: ”O Allah! Välsigna vår Sham och vår Jemen.” Folket sade: ”Vår Najd även”. Profeten sade igen: ”O Allah! Välsigna vår Sham och Jemen.” De sade igen: ”Vår Najd också”, varpå Profeten: ”Det kommer att uppstå jordbävningar och lidande och därifrån kommer en sida av Satans huvud att träda fram.’”

Berättad av Abu Huraira:

”Profeten sade: Tron är jemenitisk medan lidande kommer framträda därifrån (öst), där en sida av Satans huvud kommer att visa sig”.

Detta argument verkar inte stämma på grund av följande orsakar:

1. al-Bukhari har placerat traditionen angående Aisha i sektionen benämnt: ”Vad som pågick i Profetens fruars hus.” Detta visar att al-Bukhari inte tolkade traditionen som vår broder föreslår.

Om författaren någonsin tänkte att Profeten(S) åsyftade Najd i den specifika traditionen skulle han inte placerat den i sektionen angående vad som pågick i Profetens(S) fruars hem. Han skulle förmodligen ha placerat det i al-Fitan kapitlet eller annat. Man accepterar således att Najd har ingenting att göra med det som pågick i Aishas hem. Påstår man veta bättre än Sahih al-Bukharis författare?

2. Namnet Aisha har uttryckligen nämnts i den traditionen medan de som är relaterade till Najd inte har någon referens till Aisha.

3. Även om Profeten(S) själv inte nämnde Aisha, nämnde han i den traditionen [ordet] ”här” och pekandet var så pass tydligt att följeslagarna förstod att han pekade mot Aishas hus som det nämnts i återberättelserna. Najd kan inte vara ”här” i Medina framför Profeten(S).

Det är därför Allahs Sändebud(S) använde ”därifrån” i traditionerna som är relaterade till Najd. Vi har belyst frasen ”här” i traditionen som refererar till Aisha och ordet ”därifrån” i traditionerna som refererar till Najd för jämförelse. Se ovan.

4. Brodern nämnde också att de andra traditionerna har samma referens till ”en sida av Satans huvud”, vilket innebär att denna specifika tradition måste hänvisa till samma sak (dvs. Najd). Men vi är väl överens om att Satans huvud inte bara består av en sida (eller ett horn)?

Faktum är att varje Fitna är Satans manifestation. Detta inkluderar alla större Fitna som inträffade i det förgångna (i Islams begynnelse och inbördeskrig, såväl som Wahhabismens uppkomst i Najd) samt den stora Fitna som kommer att hända genom al-Dajjal och al-Sufyani som det förutspåtts i traditionerna. Satan tillhör inte enbart staden Najd.

Vare sig man vill eller inte, är både Mohammad Ibn Abdul Wahhab (grundaren till Wahhabismen) och Aisha Fitna som den dokumenterade historien visar. De har dock existerat under olika tidsepoker. Oavsett var Allahs Sändebud(S) nämner frasen ”en av Satans horn”, är det ett symboliskt sätt att säga ”en av dem större Fitna som förorsakats av Satan.” Vi är väl också överens om att Fitna orsakad av Satan inte har varit begränsat till en specifik händelse. Faktum är att detta har varit Satans arbete under en lång tid!

5. Problemet är inte uteslutande Aisha. I en liknande tradition i Sahih Muslim sägs det att Profeten(S) pekade mot Hafsa hus (Umars dotter). I den andra traditionen i Sahih Muslim (på samma sida), använde Profeten(S) frasen ”Anföraren för otro/blasfemi (Kufr)” istället för ”Fitna”.

6. Det finns en stor möjlighet att de tillägg som existerar i andra traditioner löper parallellt med den genuina hadithen och deras förklaring, ”det betyder öst”, är en ren fabricering för att försvaga anklagelserna mot Aisha. Tillvägagångssättet att tillägga ord till autentiska traditioner var Umayyadernas karaktäristiska system för att bemöta Profetens(S) välspridda traditioner. Trots det inkluderar inte al-Bukhari och Muslim sådana tillägg i de två ovannämnda traditionerna om Aisha.

Exempel på omnämnda kvinnogestalter i Koranen

Säkerligen har det funnits andra exempel i religionens historia där hustrun till vissa profeter gick vilse och detta är inget uteslutande för Islams historia. I samma kapitel som Allah, den Ärorike, har varnat Aisha och Hafsa tillsammans i Hans ord (surah 66), har Han även försett de båda med en betydelsefull liknelse för att lära de och resten av muslimerna att de troendes moder inte kommer att träda in i Paradiset utan räkenskap eller bestraffning av den enkla anledningen att de är hustrun till en profet.

Sannerligen inte! Allah(SWT) har upplyst Sina tjänare, [både] män och kvinnor, att ett äktenskap i sig varken gynnar eller skadar en person, även om maken är en av Allahs(SWT) profeter. Det som gynnar eller skadar en person, i Allahs ögon, är individens handlingar. I samma kapitel i Koranen säger Allah(SWT):

”Gud har utpekat Noas hustru och Lots hustru som varnande exempel för dem som framhärdar i att förneka sanningen; deras män var två av Våra rättfärdiga tjänare och de svek dem. Men [männen] kunde inte skydda dem mot Guds [straff] och [på Domens dag] skall de få höra dessa ord: "GÅ in i Elden med de [övriga fördömda]!”

[Den heliga Koranen 66:10]

”Och som ett [efterföljansvärt] exempel för de troende har Gud framhållit Faraos hustru, som bad: "Herre! Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet och skydda mig mot Farao och allt [det onda] han har gjort och skydda mig mot alla dem som ständigt begår orätt!”

[Den heliga Koranen 66:11]

”Ännu ett exempel har de i Maria, Imrans dotter; Hon bevarade sin oskuld och Vi andades in i [hennes kropp] något av Vår ande. Hon trodde på sin Herres ord och på Hans uppenbarelser och hon var en av dem som ödmjukt böjer sig under Hans vilja.”

[Den heliga Koranen 66:12]

Allah(SWT) upplyste Profeten Nuh(A) och Profeten Lot(A) att de av deras fruar som inte följer deras föreskrifter är inte relaterade till dem och de kommer att förgås tillsammans med resten av dem icke troende. Genom detta blir det tydligt att ett äktenskap och följeslag, även om bägge har stora meriter, i sig inte förhindrar Allahs(SWT) bestraffning såvida de inte åtföljs av rättfärdiga handlingar.

Om inte, kommer bestraffningen i själva verket att ökas, då Allahs(SWT) rättvisa föreskriver att Han inte bestraffar den avlägsna som inte hör uppenbarelsen i samma grad som Han bestraffar den närvarande i vars hus Koranen uppenbarades. En person som känner till sanningen och motsätter sig den och en ignorant person som inte känner till sanningen är inte detsamma. Detta bekräftas även i följande vers från Koranen:

”Hustrur till [Vår] Profet! Om någon bland er öppet begår en grovt oanständig handling, har hon ett dubbelt straff att vänta - detta är en lätt sak för Gud.”

[Den heliga Koranen 33:30]

Sammanfattning

Ovanstående är endast ett par sidor från den tjocka samlingen om Aisha i Islams historia och det ger tillräckligt med bevis för att bevisa att hon inte har någon som helst förenlighet med dem dygder som nämns i Koranens reningsvers (Ayah al-Tathir). Således är det otänkbart hur någon kan anse en sådan personlighet vara från Ahl al-Bait(A), som är syndfria och rena och som bör lydas vid sidan om Koranen.

Borttagande av besmittelse och rening är lika avlägsen från Aisha såsom himlen är från jorden och de som tror något annat är offer för Umayyadernas förfalskning utan att inse det. Detta är utöver många autentiska traditioner som nämnts tidigare, där Allahs Sändebud(S) själv exkluderar även hans rättfärdiga hustrur från Ahl al-Bait(A).

Gällande frågan huruvida Aisha var troende eller inte, vet Allah(SWT) bäst och vi är inte i position att döma detta. Baserat på de traditioner från Profeten(S), som även återgivits i autentiska Sunni samlingar, har varje individ som strider mot Ahl al-Bait(A) också förklarat krig mot Profeten(S) och således är en icke troende, såvida inte han/hon ångrar sig uppriktigt och Allah(SWT) accepterar dennes ånger. Det finns vissa påståenden om att Aisha ångrade sig när hon besegrades i Jamalkriget.

Andra sunnitiska återgivelser (vissa som citerats ovan) visar att hon fortsatte [med] hennes dåliga handlingar även efter Jamalkriget. Det som är tydligt, däremot, är att sådana tvivelaktiga individer inte är trovärdiga återberättare av Profetens(S) Sunnah.

Vi behöver inte bära hat mot Aisha eller någon annan i våra hjärtan. Vi tror att dessa individer var felbara och begick vissa mindre och andra mycket större synder. Vi har inte för avsikt att döma de till Helvetet eller Paradiset, detta är Allahs(SWT) ensak. Det är inte vår sak att vara nöjd med Aisha eller förbanna henne, dock kan vi inte följa henne eller ha överseende med hennes handlingar.

Vi talar om allt detta för att upplysa människorna om sanningen och om vem som borde följas som bevakare av Profetens(S) Sunnah efter honom. Vi bör studera Islams historia för att ta lärdom av händelserna och analysera de inflytelserika personernas handlingar för att lära sig vilka av dem som var trovärdiga för spridning av Profetens(S) Sunnah.

Vi kan inte emotta hadither från någon som [bara] träffade Profeten(S), då vissa av dem har begått enorm orättvisa i historien genom att utgjuta tusentals muslimers blod och tillskansa sig rättigheterna från dem som Allahs Sändebud(S) lade sida vid sida med Koranen och beordrade oss att åtfölja. Logiken kräver av oss att inte blint följa vad orättvisa individer sade eller tillskrev Profeten(S).

Jag ber om ursäkt från våra sunni syskon ifall de känner sig kränkta av innehållet i dem sista styckena. Ovanstående information var dock återgiven i dem sunnitiska hadith – och historiesamlingarna som förser med obestridliga och avgörande bitar av bevis för våra sunni syskon när det gäller frågan om vilka Ahl al-Bait(A) är.