Vad är Islams eget hemgiftsystem?

Fråga:
Vad är Islams eget hemgiftsystem?

Svar:
En av de obestridliga lagarna i islam är att en mannen inte har någon rätt till en kvinnas egendom eller arbete. Han kan varken ge henne order att utföra ett särskilt arbete åt honom, eller utan hennes tillstånd, ta pengarna som hon kan ha tjänat genom att utföra något arbete. I detta hänseende har en kvinna och en man jämlik status, till skillnad mot vad som var sedvanligt i det kristna Europa fram till 1900-talets början. Enligt islam är en gift kvinna inte under sin makes kontroll när det gäller hennes ekonomiska förhållanden. Hon är fullkomligt fri och självständig i utövandet av sina ekonomiska ärenden. Trots det faktum att islam gav kvinnan stor ekonomisk självständighet och trots det faktum att islam inte tillskrev mannen några rättigheter över kvinnans tillgångar och över hennes arbete eller över hennes affärstransaktioner, upphävde den inte hemgiftsystemet. Detta i sig självt gör det uppenbart att enligt islam är det inte meningen att mannen skulle erhålla ekonomiska fördelar från kvinnans hemgift och utnyttja hennes fysiska kraft. Islam har sitt eget hemgiftsystem. Detta hemgiftsystem och dess logiska grund skall inte förväxlas med andra hemgiftsystem. Sålunda skall de invändningar som med rätta riktas mot andra system inte riktas mot detta system.

Naturens regel
Som vi har påpekat i föregående avsnitt nämner den heliga Koranen tydligt att hemgiften är en gåva. Koranen anser denna present eller gåva vara obligatorisk. Den har noggrant observerat den mänskliga naturens oklarhet. Såväl mannen som kvinnan har tilldelats särskilda roller. De skall inte glömma att behovet av hemgift ligger fast. Kvinnans roll är att hon skall svara på mannens kärlek. En kvinnas kärlek är bra när den är en reaktion på mannens kärlek, men inte som anstiftare till den kärleken. En anstiftad kärlek från en kvinna, dvs en kärlek som börjar från kvinnan utan att mannen har åtrått henne är dömt att misslyckas och är en orsak till förminskad värdighet hos kvinnan.

Å andra sidan, den kärlek som utvecklas i en kvinna som svar på en mans kärlek kommer varken att själv misslyckas eller vanhedra kvinnans personlighet. Är detta därför att en kvinna inte är trogen, och därför att en kvinnas kärlek är obalanserad och att man inte ska lita på en kvinnas kärlek?

Detta är både sant och osant. Det är sant när kärleken härstammar från kvinnan. Om kvinnan tar ledningen i att älska en man förtvinar hennes kärlek mycket snart. Man skall inte lita på den sortens kärlek. Och det är osant när det gäller en kvinnas kärlek som svar på en mans sanna och uppriktiga kärlek. Den sortens kärlek är det praktiskt taget omöjligt att göra sig av med. Den misslyckas bara när mannens kärlek svalnat och då slutar även kvinnans kärlek. Den kärlek som är naturlig för en kvinna är denna form av kärlek.

En kvinnas rykte om trolöshet kommer från den första sortens kärlek, och hyllningarna till hennes trohet härrör från den andra sortens kärlek. Om samhället önskar placera relationerna mellan man och hustru på en säker grund finns det ingen annan utväg än att iaktta vad den heliga Koranen har föreskrivet. Man skall hålla naturens lagar i minnet och man skall speciellt komma ihåg mäns och kvinnors respektive roller när det gäller kärlek. Hemgiftens lag står i samklang med naturen, kärlek börjar från mannen och att kvinnan är ansvarig för hans kärlek. Mannen överlämnar en gåva till henne som ett bevis på sin respekt. Detta är orsaken till lagen om hemgiften och är en artikel av en oinskränkt och fundamental konstitution, som drogs upp av formgivaren av den mänskliga sinnelaget. Detta kan inte annulleras under förevändning om mäns och kvinnors jämlika rättigheter.

Koranen gick emot männens önskemål och ändrade för-islamiska traditioner, seder och lagar om hemgiften. Koranen kunde ha upphävt hemgiften och fullständigt avlastat folket från den bördan. Så man kan inte hävda att Koranen inte fäster någon vikt vid endera sätt till varaktigheten eller ovaraktigheten av hemgiften.

Kritik
Nu när vi har klarlagt den islamiska uppfattningen om hemgiften skall vi också ta upp en del kritiska kommentarer som riktas mot denna islamiska lag.

Fr. Manuchehriyan, skriver i sin bok “Intiqad bar qavanin-e asasi va madani-e Iran” (Kritik mot Irans civillag och konstitution):

“På samma sätt som en man måste spendera pengar för att ta en fruktträdgård i besittning, eller ett hus eller en mula ska han spendera pengar ur sin ficka för att förvärva en kvinna. på samma sätt som priset på ett hus, en fruktträdgård och en mula varierar allt eftersom det är stort eller litet, fult eller vackert, användbart eller hållbart varierar också priset på en kvinna allt efter hennes fulhet och skönhet eller hennes rikedom eller andra avseenden. Våra vänliga och ståndaktiga lagstiftare har dragit upp tolv artiklar angående en kvinnas pris och deras logiska grund är att om det inte var någon fråga om pengar i detta ärende så skulle det fasta förhållandet för man och hustru bli svagt och skulle troligen snabbt avbrytas.”

En fråga som kan ställas i detta sammanhang är följande: Hade hemgiftslagen blivit utsatt för så mycket avoghet, falska anklagelser och nedvärderingar om den hade kommit från utländska källor? Skall man förbjuda eller förhindra en person som vill köpa en present åt en annan person eller ge en del pengar till vederbörande? Ursprunget till lagen om hemgift som är obligatorisk enligt civillagen är Koranen. Koranen nämner klart och tydligt att hemgiften inte är någonting annat än en gåva, en present. Islam ger mannen ingen som helst rättighet att skaffa sig ekonomiska fördelar av kvinnan. Hur kan då hemgiften påstås vara priset på en kvinna?

Man kan möjligen säga att iranier i praktiken erhåller ekonomiska fördelar från sina fruar. Jag accepterar att många iranska män gör det. på vilket sätt hör detta ihop med hemgiften? Männen grundar inte sin dominans på hemgiften. Iranska mäns dominans över sina fruar är grundat på andra orsaker. Varför skall man förstöra naturens lag och uppmuntra till ondska när man kan förändra männen? Bakom all denna diskussion skymtar kravet att förmå iranier och alla orientaler att glömma sig själva, sin livsfilosofi, sin kulturella bakgrund och sin mänskliga värdighet och anpassa sig till en främmande livsform och ideal för att lättare uppslukas av dess företrädare.

Fr. Manuchehriyan säger: “Om kvinnorna hade samma ekonomiska ställning som männen varför skulle det då vara nödvändigt att tro på underhåll och hemgift åt henne. på samma sätt som dessa försiktighetsåtgärder och förberedelser inte har vidtagits för män behöver man inte vidta dem för kvinnorna heller.”

Denna uppfattning innebär att under perioder då man inte respekterade kvinnornas rättigheter, deras äganderätt och ekonomiska självständighet kunde hemgift och underhåll i viss utsträckning ha varit skälig. Men om en kvinna får ekonomisk självständighet, såsom denna självständighet har givits i islam, finns det ingen orsak för hemgift och underhåll.

Dessa människor utgår från att meningen med hemgiften är att mannen betalar pengar i utbyte mot att beröva kvinnans ekonomiska rättigheter. Skulle det inte ha varit bättre om de studerade islamiska källor innan de kom med dessa uttalanden? De kunde bl.a. ha studerat de Koranverser som behandlar hemgiften.

En annan författare som har undersökt kvinnornas eländiga situation under den för-islamiska perioden påpekar islams betydelse för dessa kvinnor. Denne skriver: “på grund av att män och kvinnor är skapade jämlika finns det ingen logik bakom betalningen av en summa eller lön. på samma sätt som mannen behöver kvinnan behöver också kvinnan mannen. De är båda skapade oumbärliga för varandra och är i en jämlik ställning i detta avseende. Att tvinga den ena att betala en summa till den andra har ingen logik. Icke desto mindre eftersom skilsmässa ligger i mannens händer. Har kvinnan ingen trygghet för ett liv tillsammans med mannen. Kvinnan har rätt till att förutom makens förtroende kräva någon form av ekonomisk försäkring eller garanti från mannen.”

Samma författare skriver att paragraf 1133 i civillagen tillåter mannen att skilja sig från sin fru när han vill. “Om denna paragraf upphävs så att det inte bara är mannen som kan bestämma om skilsmässa kommer hemgiften att förlora sin betydelse.”

Detta är helt grundlöst då hemgiften inte är ett belopp eller lön. Det står också klart att man och kvinna i sitt ömsesidiga behov av varandra inte är likadana och att skapelsen har konstruerat dem så att de existerar i två olika former.

Det mest vilseledande i allt detta är resonemanget av ovan nämnda författare, som har tolkat hemgiften som en ekonomisk trygghet mot mannens rätt att skiljas. Han har helt och hållet fel i att påstå att orsaken till islams föreskrift är detta.

Man måste fråga dessa människor var de har fått uppfattningen att islam har gett rätten till skilsmässa enbart till mannen så att kvinnan skulle bli i behov av ekonomisk trygghet? Det skulle betyda att orsaken till att den heliga Profeten gav hemgift till sina fruar var att han ville ge dem en ekonomisk trygghet gentemot sig själv. på liknande sätt skulle det betyda att vid tillfället för äktenskapet mellan Profetens svärson Ali och Profetens dotter Fatemeh, så fastställde han en hemgift åt henne, så att han kunde erhålla en ekonomisk trygghet till Fatemehs fördel gentemot Ali.

Om det var så, varför rådde den heliga Profeten kvinnorna att ge tillbaka sin hemgift till sina män, och utlovade gudomliga belöningar för detta? Varför tillrådde han att en kvinnas hemgift i mesta möjliga utsträckning inte skulle vara för mycket? Var det något annat syfte som Profeten hade för ögonen än överlämnandet av en gåva och att återlämnandet av hemgiften eller något motsvarande i värde av kvinnan till mannen? Var det möjligen så att detta skulle leda till ökad ömhet och fastare relationer och tillgivenhet mellan man och hustru?

Om det var islams syfte att hemgiften skulle tjäna som en ekonomisk säkerhet, varför står det då i den uppenbarande Boken:

“Och ge kvinnorna deras hemgift såsom en spontan gåva” och
“Och ge kvinnorna deras hemgift såsom en säkerhet”

Ett felaktig antagande i detta sammanhang är att tro att traditionerna bakom hemgiften i början av islam var de samma som de är nu. Nu för tiden är det i praktiken så att hemgiften är en garanti och ett åtagande. Mannen ingår en överenskommelse för att betala en viss summa till sin hustru, men kvinnan kräver i allmänhet inte det, utom vid händelse av skilsmässa eller tvister som kan uppstår mellan makarna. Denna sorts hemgift kan förvandlas till en säkerhet. Under islams tidiga historia gick det till på det sättet att mannen betalade hemgiften till sin hustru. Det kan inte sägas att islams avsikt med att förordna hemgiften var att förse kvinnan med ekonomisk trygghet.

Historien visar tydligt att den heliga Profeten överlämnade inte en kvinna till en man förrän mannen hade betalat hemgiften. Följande historia återges med en liten skillnad i både shi’itiska och sunnitiska källor. En kvinna kom till den heliga Profeten och stod framför församlingen och sa: “Å, Allahs budbärare godtag mig som din hustru”. Den heliga Profeten var tyst och sa ingenting. Kvinnan satte sig ned på sin plats. En av hans följeslagare ställde sig upp och sade, “Å, Allahs budbärare, om du inte är redo är jag beredd att acceptera henne som min hustru”.

Den heliga Profeten frågade: “Vad vill du ge henne i hemgift?” “Jag äger inte någonting” svarade mannen. “Det kan inte vara så. Gå till ditt hus, kanske kan du finna något där att ge som hemgift till denna kvinna”, sade Profeten. Mannen gick till sitt hus kom tillbaka och sade: “Jag kunde inte hitta någonting i mitt hus”. Profeten sade: “Gå en gång till och se efter ordentligt. Även om du kan hitta en metallring är det tillräckligt”. Han gick två gånger och kom tillbaka och sade: “Jag kan inte ens hitta en metallring i mitt hus. Jag är beredd att ge henne klädernajag bär,som hennes hemgift”. En annan av följeslagarna, som kände mannen, sade: “Å, Allahs budbärare, vid Allah, denna man har inga andra kläder utom dessa som han bär. Så hälften av kläderna kan överlåtas som kvinnans hemgift”.

Den heliga Profeten sade: “Om hälften av dessa kläder ska bli kvinnans hemgift, vem kommer att bära vilken hälft? Om en av dem bär dem, så kommer den andra förbli oklädd. Nej, så här kan det inte vara.”

Mannen som hade gjort förfrågan satte sig ned. Kvinnan väntade också på sin plats. Församlingen tog upp några andra ämnen, och diskussionen varade länge. Mannen som hade anhållit om kvinnans hand började gå sin väg, men den heliga Profeten ropade på honom.

“Kom hit!” Mannen kom.
“Tala, säg mig, kan du deklamera Koranen?”
Ja, Å Allahs budbärare. Jag kan deklamera de och de kapitlen.”
“Kan du deklamera utantill?”
“Ja, det kan jag.”
“Mycket bra. Nu är det helt i sin ordning. Så jag gifter bort denna kvinna till dig, och hennes hemgift blir att du lär henne Koranen.”

Mannen tog kvinnans hand och gick i väg.