سَنُرِيهِمْ آيَاتِنَا فِي الْآفَاقِ وَفِي أَنفُسِهِمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُ الْحَقُّ ۗ أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ
Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! Är det inte nog för dem [att veta] att din Herre är vittne till allt som sker? (den heliga Koranen, 41:53)
Sedan begynnelsen av mänsklig historia har individer försökt övertyga skeptiker om existensen av en Skapare, en Nödvändig Existens, som orsaken bakom allt. I försöken att beskriva Hans väsen har många misslyckats och tvärtom vänt människor bort från tron på en Allsmäktig Gud, en Skapare.
Genom att tillskriva Gud en form, en plats, en son, eller olika villkor begränsar människan Hans Väsen och Essens. Det är denna begränsning som ofta förmår människan att vända sig mot otro, särskilt de som förväntar sig att Skaparen skall gå att upptäcka genom sinnena och med hjälp av vetenskapliga upptäckter. Sådana individer kommer att leta förgäves och återvända utan svar som motsvarar dessa förväntningar.
Ordet Allah, vilket är benämningen av Gud på det arabiska språket, härstammar från en sammandragning från bestämd form av arabiska ”al-” och ”ilah” (gud, gudom) till ”al-lah” (guden). Medan ordet ”Ilah” kan ändras till plural form ”aliha” (gudar), eller feminin form ”Ilaha” (gudinna), har ordet ”Allah” varken ett kön eller en plural form. Det finns alltså inga andra former av ordet ”Allah”.
Allah betraktas därför inom Islam som en perfekt, singulär, odödlig, allsmäktig och allvetande Gud, helt oändlig i alla Sina egenskaper.
Att Allah beskrivs i maskulin form på det arabiska språket är av ren språklig karaktär och har ingenting med könstillhörighet att göra då Gud är bortom denna begränsning.
Inom Islam är det därför inte möjligt att beskriva vem Gud är. Däremot kan människan genom betraktelse av skapelsen, dess mångfald och komplexitet upptäcka de tecken som tyder på en Nödvändig Existens, Gud. Genom att tillskriva olika egenskaper och attribut till Gud i dess absoluta bemärkelse, kan hon förstå hur Gud verkar i skapelsen utan att dessa namn på något sätt begränsar Hans Väsen eller Essens.
En av Islams största personligheter och karaktärer, Imam Ali(A), make till Profeten Mohammads(S) dotter, Fatima Zahra(A), är kanske den som bäst beskrivit det islamiska synsättet på Gud. I boken ”Nahj al-Balagha, predikan 186”, säger han följande efter att ha blivit tillfrågad vem Gud är:
”Den som tilldelar Honom (olika) villkor tror inte på Hans Enhet, inte heller förstår den som liknar Honom vid något Hans verklighet. Den som liknar Honom vid något har inte antytt Honom. Inte heller har den som pekar på och föreställer sig Honom bekräftat Honom. Allt som är känt genom sig självt har skapats, och allt som existerar i kraft av andra ting är en verkan (av en orsak). Han verkar men inte med hjälp av instrument. Han fixerar mått, men inte genom tankeaktivitet. Han är rik, men inte genom förvärv.
Tiden håller Honom inte sällskap, och redskap hjälper Honom inte. Hans Väsen föregår tid. Hans existens föregår icke-existens och Hans evighet föregår begynnelse. Genom att Han skapade sinnena är det känt att Han inte har några sinnen. Av motsättningar i olika frågor är det känt att Han inte har någon motsats, och av likheten mellan ting är det känt att det inte finns något som liknar Honom. Han har gjort ljus motsatsen till mörker, klarhet motsatsen till dunkel, torrhet motsatsen till fukt och värme motsatsen till kyla.
Han framkallar tillgivenhet bland motsatser. Han smälter samman olika ting, för fram saker som ligger nära och separerar saker som är sammanfogade. Han är inte begränsad av gränser, inte heller räknad genom antal. Materiella delar kan omge saker av eget slag, och delar kan peka ut saker som liknar dem själva.
Ordet ”sedan” motbevisar deras evighet, uttrycket ”som betecknar den tid då de förekommer” motbevisar deras existens ur evighet och uttrycket ”om de inte vore så” håller dem på avstånd från fullkomlighet. Genom dem uppenbarar sig Skaparen för intellektet, och genom dem skyddas Han från ögonens syn.
Stillhet och rörelse förekommer inte i Honom, och hur kan det ske i Honom som Han själv har låtit ske, och hur kan något hänvisa till Honom som Han först skapade, och hur kan något framträda i Honom som Han först låtit framträda. Om det inte hade varit så, skulle Hans Essens ha blivit föremål för mångfald, Hans Väsen skulle ha blivit delbart (i delar) och Hans verklighet skulle ha hindrats från att anses vara Evig.
Om det fanns en framsida av Honom, skulle det också ha funnits en baksida för Honom. Han skulle bara behöva fullbordas om Han drabbats av brist. I så fall skulle tecken på det skapade visa sig i Honom, och Han skulle bli ett tecken (som leder till andra föremål) istället för tecken som leder till Honom. Genom Sin makt att avhålla sig (från påverkan) är Han långt bortom påverkan av saker som påverkar andra.
Han är den som inte förändras eller försvinner. Inte heller är det möjligt för Honom att förgås.
Han har inte fött någon, för att anses ha blivit född. Han har inte blivit född, för då skulle Han begränsats till tid och rum. Han är höjd över behovet av söner. Han är renad från behovet av kontakt med kvinnor.
Fantasin kan inte nå Honom för att tilldela Honom kvantitet. Förståndet kan inte uppfatta Honom för att ge Honom form.
Sinnena förnimmer Honom inte för att känna Honom. Händer kan inte vidröra Honom så att de gnider sig mot Honom. Han förändras inte genom tillstånd. Han går inte från ett tillstånd till ett annat. Nätter och dagar gör Honom inte gammal. Ljus och mörker förändrar Honom inte.
Han kan inte beskrivas genom (innehavet av) delar, eller genom lemmar och organ, eller genom en tillfällig egenskap eller förändring eller segment. Det kan inte sägas att Han har en gräns eller ytterlighet, eller ett slut eller förintelse; inte heller kontrollerar tingen Honom så att de höjer eller sänker Honom, inte heller bär något Honom så att det böjer Honom eller håller Honom upprätt. Han är inte inuti saker eller utanför dem. Han förmedlar nyheter, men inte med tungan eller rösten. Han lyssnar, men inte med örat eller dess mekanism. Han talar, men yttrar inga ord.
Han minns, men memorerar inte. Han beslutar, men inte genom att utöva Sitt intellekt. Han älskar och godkänner utan sentimentalitet. Han hatar och är arg utan att känna besvär. När Han har för avsikt att skapa något, säger Han ”… Var och det är” (den heliga Koranen, 2:117), men ropet hörs inte genom en röst som når (örat). Hans tal är en handling av Hans skapelse. Hans like har aldrig existerat före detta. Om den hade varit evig skulle den ha varit en andra gud.
Det kan inte sägas att Han kom till ur icke-existens, för i så fall skulle de skapade tingens egenskaper tilldelas Honom och det skulle inte finnas någon skillnad mellan dem och Honom, och Han skulle inte ha något som skiljer dem från Honom. På så sätt skulle Skaparen och det skapade bli jämlika och initiatorn och det initierade skulle vara på samma nivå. Han skapade (hela) skapelsen utan något exempel från någon annan, och Han fick inte hjälp av någon ur Sin skapelse för att skapa den.
Han skapade jorden och placerade den [i dess bana] utan att bli upptagen, behöll den [i dess bana] utan stöd, fick den att stå utan ben, lyfte den utan pelare, skyddade den mot böjningar och krökningar och skyddade den mot sönderfall och splittring (i delar). Han befäste den med berg likt stubbar, lät dess klippor stelna, dess bäckar flyta och bredde ut dess vidsträckta dalar. Vad Han än skapade led inte av någon brist, och vad Han än stärkte uppvisade ingen svaghet.
Han uppenbarar Sig över jorden genom Sin auktoritet och storhet. Han är medveten om dess inre genom Sin kunskap och förståelse. Han har makt över allt på jorden i kraft av Sin upphöjdhet och värdighet. Ingenting från jorden som Han kallar på trotsar Honom, inte heller motsätter det sig Honom så att det övermannar Honom. Ingen snabbfotad varelse kan springa ifrån Honom för att överträffa honom. Han är inte behövande gentemot någon som äger något, så att denne bör ge Honom något. Allt böjer sig inför Honom och är ödmjukt inför Hans storhet. De kan inte fly från Hans auktoritet till någon annan för att undkomma Hans nytta eller skada. Det finns ingen motsvarighet till Honom som kan mäta sig med Honom och ingen som Honom för att kunna jämföras med Honom.
Han kommer att förstöra jorden efter dess existens, tills allt som finns på den kommer att bli icke-existerande.
Men världens utplåning efter dess skapelse är inte mer förunderlig än dess första tillblivelse och påfund. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Om så alla djur på jorden, vare sig de är fåglar eller rovdjur, boskap eller betande djur, av olika ursprung och arter, tröga människor och kloka människor – om alla tillsammans försöker skapa (även) en mygga, kan de inte få den att existera och förstå vad som är vägen till dess skapelse. Deras förstånd är förbryllat och kringvandrande.
Deras krafter kommer till korta och sviker, återvändandes överväldigade och trötta, med vetskapen om att de är besegrade och erkänner sin oförmåga att producera den, och inser också att de (till och med) är för svaga för att förstöra den!
Efter världens utplåning kommer Allah, den Upphöjde, att förbli ensam utan något annat än Honom. Han kommer, efter dess utslocknande, att vara som Han var innan den skapades: utan tid, rum, ögonblick eller period. I detta ögonblick kommer period och tid inte att existera, och år och timmar kommer att försvinna. Det kommer inte att finnas något utom Gud, den Ende, den Allsmäktige. Till Honom är alltings återkomst. Dess ursprungliga tillkomst låg inte i dess makt; och förhindrandet av dess utplåning stod inte heller i dess makt. Om den hade haft makten att förhindra det, skulle den ha existerat för evigt.
När han skapade något av världen, orsakade det Honom inga svårigheter, och skapandet av något som Han skapade och formade tröttade inte ut Honom. Han skapade den inte för att öka Sin auktoritet eller av fruktan för förlust eller skada, inte heller för att söka dess hjälp mot en överväldigande fiende, inte heller för att skydda Sig mot någon hämnande motståndare med dess hjälp, inte heller för att utvidga Sitt område med dess hjälp, eller för att skryta (över Sin makt) gentemot en partner, inte heller för att Han kände sig ensam och ville söka dess sällskap.
Sedan, efter dess skapelse, kommer Han att förstöra den, men inte för att någon oro har övervunnit Honom i dess underhåll och förvaltning, eller för något nöje som kommer att tillfalla Honom, eller för att något är tungt för Honom. Dess långa liv tröttar inte ut Honom så att Han behöver snabba på dess undergång. Men Allah, den Upphöjde, har bevarat den med Sin godhet, bevarat den intakt med Sin befallning och fulländat den med Sin makt.
Sedan, efter dess förstörelse, skall Han återuppliva den, men inte för att Han själv behöver något från den, inte heller för behovet av att hjälpa något i den, inte heller för att övergå från ensamhetens tillstånd till sällskapets tillstånd, inte heller för att Han skall gå från okunnighetens och blindhetens tillstånd till kunskapens och sökandets tillstånd, ej heller av brist och nöd mot nödlöshet och överflöd, ej heller av vanära och ringaktning mot ära och prestige.”
Hur såg Fatima Zahra(A) på andlighet?
Fatima Zahra(A), Profeten Mohammads(S) dotter, är den mest andliga och dygdiga kvinnan. Hon är en förebild för män och kvinnor i olika aspekter och besatt många centrala egenskaper såsom fromhet, hängivenhet, tålamod, kärlek och generositet. Andlighet utgjorde en central del av Fatima Zahras(A) liv där hon fokuserade på att i alla tider och situationer fördjupa sin relation till Gud. Hon drevs av sin starka tro till Gud och blev således genom sin andlighet symbolen för renhet, gudfruktighet och kärlek i samhället. Hennes liv och gärningar anses därför vara en inspirerande modell för hur hon såg på andlighet.
Fatima Zahra(A) genom hennes liv visade att en andlig person är den som strävar efter att utveckla sin inre dimension samt söker sig till att förstå meningen med livet. Hon visade tydligt på att den inre friden, medkänslan, empatin och harmonin med omgivningen härstammar från ens inre och den relationen människan har till sin Skapare. Det är denna relation som matar ens inre med styrka, ro och renhet och som i sin tur sprider sig till omgivningen.
En viktig aspekt är därför Fatima Zahras(A) praktiska sätt att visa på hur man utövar och förstärker sin relation med Gud. Hon engagerade sig i att ägna tid åt reflektion, meditation och böner, tilltala Gud på olika sätt och i alla platser, men även att tjänstgöra sina medmänniskor genom att vara generös, kärleksfull och barmhärtig mot dem.
Hon visade på att andlighet är djupt rotad i tron på en enda Gud och därmed en personlig resa varje människa bör ta i sitt liv. I sin andliga färd visade därför Fatima Zahra(A) på att specifikt ha en nära relation med Gud genom bön, tacksamhet, asketism och lydnad av Guds vilja. I denna resa är det därför viktigt att sträva efter inre frid och självdisciplin genom självrannsakan och ånger för sina brister och misstag.
När det kommer till reflektion tog Fatima Zahra(A) sig tiden att självreflektera och fundera över livet, hennes plats i världen, Guds läror och alla prövningar hon genomgick. Hon visade positivitet och tilltalade Gud om sin tacksamhet även vid de svåraste stunderna i sitt liv där hon hämtade en inre energi och styrka. Hon ansåg att tacksamhet och positivitet öppnar upp sinnen och hjärtats ögon för en djupare dimension som i sin tur skänker ro till människan.
Nattens skönhet kan vara ett hjälpmedel till att finna en djupare koppling till andligheten och Fatima Zahra(A) såg till att tillbringa ensam tid med Gud under nattens stillhet. Natten med sin tystnad och mörker är speciell på sitt sätt just för att man vid mörkret vill finna ljus och vid ensamhet vill finna ro. Fatima Zahra(A) fann både ro och ljus i alla sina stunder genom att konstant vara kopplat till sin Herre.
Ett annat sätt Fatima Zahra(A) visade på hur man praktiserar andlighet var att visa medkänsla och kärlek till sina medmänniskor. Hon tillbringade tid åt att hjälpa andra, särskilt de mer svaga och fattiga i samhället. Genom kärleksfulla handlingar och generösa skänkningar av det lilla hon hade, visade hon på sin storhet. Hon hade en stark tro och koppling till att allt härstammar från Gud och tillhör Honom, och därför såg hon inte att det som var skänkt till henne enbart behövde tillhöra henne. Hon kunde därför skänka den enda maten de hade och de enda värdesakerna de ägde utan minsta oro. Således fick hon också tillbaka ännu mer välsignelserna för den starka tron hon hade på sin Herre.
Genom att läsa om Fatima Zahras(A) liv och reflektera över det, ser vi att andlighet är vad som kan mata människans själ och få henne att vilja utvecklas som en människa i alla olika aspekter.
Detta är också den gemensamma nämnaren mellan alla oss människor oavsett tro, etnicitet, kön och religion. Vi vill alla utvecklas och finna en inre lycka. Således är andlighet en resa vi bör sträva efter, och i denna resa är Fatima Zahra(A) en andlig och stark förebild som kan inspirera oss och hjälpa oss att odla mer andlighet i vårt liv.
Rollen av andlighet – historiskt perspektiv
Konceptet andlighet är universellt och därmed unikt för varje person. Det är ett koncept som förenar och engagerar alla, oavsett ifall man tror på Gud, Högre väsen, eller inte. Västerländska forskare skriver att andlighet motiverar oss att leta efter syfte och mening med livet. Den andliga aspekten existerar inte i ett vakuum, utan påverkar och påverkas av det fysiska tillståndet, tankar, känslor och relationer.[1]
I väst har termen andlighet sitt ursprung i den jude-kristna kulturella traditionen. I Gamla Testamentet hittar man termen rû(a)h som översätts till andlig. Liknande term hittar man i Koranen – ruh. I biblisk kontext hänvisar denna term till en inneboende del av människan som är i relation med Gud och pekar på energi, kraft och personlighetsdrag. [2]
Andlighet har historiskt sett spelat roll i människans hälsa och välmående, där hälsa har betraktats som en symbios mellan kropp, sinne och själ inom ramen för andlighet långt innan eran av västerländsk modern medicin. I många delar av världen vände sig samhällen till en religiös helare för att återupprätta inre balans. I samband med introducerande och avancemang av västerländsk modern medicin, tappade helare sitt värde och fokus ändrades från ”serviceinriktad hälsovårdsmodell till en teknologisk boteorienterad modell”, där tillvägagångsättet att ge vård är mindre humanistisk och mer mekaniserad. Således har man betonat mer på det fysiologiska världsförloppet än den emotionella och andliga aspekten.[3]
Religion, hälsa och medicin har sedan historiens begynnelse varit sammankopplade på ett eller annat sätt i olika människogrupper. Det är mer på senare år som dessa aspekter av helande kommit att skilja sig åt, och särskiljningen har skett mest i de mer välutvecklade länderna, då man i många u-länder fortfarande kan se denna relation. I väst var de första sjukhusen etablerade av religiösa institutioner som även bemannades av dem. Religiösa organisationer var även ansvariga med att förse läkare med tillstånd att praktisera medicin.[4]
Under de senaste decennierna har konceptet andlighet utvecklats bortom ramarna av religiös kontext och andlighet beskrivs nu ofta som något vilket brutit sig fri från den formella religionens restriktioner. Andlighet har även definierats i huvudsak en personlig kamp och strävan medan religion anses basera på samhälleliga övertygelser och gemensamma riter och traditioner, och därmed ett mer yttre och institutionaliserad koncept.
Rollen av andlighet – nutida perspektiv
I dagens västerländska samhälle märker vi hur olika psykiska problem såsom depression, stress, oro och skadliga beteende är utbredda och mycket vanligt förekommande. Denna psykiska ohälsa har rötter i hur samhället är uppbyggt, där det materialistiska välbefinnandet är det som människan verkar vara ämnad att prestera för. Viljan att uppnå en perfekt kropp, hus, prylar, kläder osv. gör att man sätter sig i ett hamsterhjul som bara snurrar utan något slut. Hjulet fortsätter bara att snurra trots att man har det perfekta materialistiska livet. Detta leder just till att livet känns meningslöst, vilket i värsta fall leder till psykisk ohälsa och även självskadebeteende. Konsekvenserna är både på individuella och sociala plan såsom lidande, sämre livskvalité samt problem i relationer.
För att få svar på varför psykisk ohälsa har ökat under senare år, speciellt bland unga[5], bör man ställa sig frågan vilken roll andligheten har i vårt moderna liv? Andligheten syftar till att ge inre ro, välbefinnande och mening med sitt liv, vilket ger svar om just dessa psykiska problem som dagens västerländska människa behöver hitta en lösning till. Att tänka på andra framför sig själv och därmed vara mindre egocentrisk banar vägen för att låta andligheten komma in i sitt liv, trots det ständigt krävande livet. Fatima Zahra(A) lär oss just den aspekten då det återberättas att Imam Hassan(A) sade: ”Jag såg min moder Fatima(A) stå på sin bönehörna (mihrab) varje torsdagsnatt. Hon böjde sig och föll till marken i tillbedjan ända till gryningen och jag hörde henne be för de troende, nämna deras namn, och be mycket för dem medan hon aldrig nämnde sig själv. Så jag frågade henne: ”O mor! Varför ber du inte för dig själv som du ber för andra?” Hon sade: ’O min son, grannen först, sedan hushållet!’” [Bihar al-Anwar vol. 43, s 253].
Andlighet kan omvandla en människas liv från dysterhet och hopplöshet till positivitet och ett meningsfullt liv. Att implementera inom sig själv goda vanor som syftar till att utöka den närmaste kretsen kring sig själv som man bryr sig om, leder till att livet får en annan högre mening. Att visa omtanke och stå upp för de förtrycktas rätt i världen är ett annat sätt som leder till att andligheten får mer utrymme i ens eget liv. Med andra ord, andligheten frodas i en värld där man är mån om varandras välbefinnande och söker att uppnå ett rogivande liv som leder till välbefinnande.
Andligheten nämns även av kända personer i vår nutid, bland annat har Deepak Chopra sagt, ”Andlighet handlar om att uppleva det gudomliga i det vardagliga.”
Sammanfattningsvis låter andligheten människan få en återförening med sin Herre som hon blev skapad av och fick ett gudomligt blås som gav henne liv och rörelse. När människan påminns om sin relation med sin Skapare så finner hon ro och trygghet. Detta nämns i följande vers i Koranen:
الَّذِينَ آمَنُواْ وَتَطْمَئِنُّ قُلُوبُهُم بِذِكْرِ اللّهِ أَلاَ بِذِكْرِ اللّهِ تَطْمَئِنُّ الْقُلُوبُ
”de som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla?” (den heliga Koranen, 13:28).
Behövs Gud i vårt samhälle?
I synnerhet i det välutvecklade samhälle vi idag lever i?
Låt oss gå tillbaka till Sverige (och Västeuropa) på medeltiden runt 1500-talet. I detta skede hade folket fått nog av det religiösa styret. Ja det stämmer, när styret i religionens namn hade haft en betydande maktställning i samhället och (felaktigt, i motsats till den gudomliga viljan) utövat sin makt på ett korrupt och orättvist sätt så skulle människorna till slut få nog. Istället för att öppna sina sinnen och söka efter en mer rättvis och korrekt bild av Gud och religion, så beskyllde man orättvisan på själva religionen och inte på de människor som utövade orättvisan i religionens namn. I vår moderna tid har vi många exempel där olämpliga presidenter har valts demokratiskt och visat sig vara korrupta och odemokratiska. Samhället har då inte klandrat själva demokratin som styre, snarare klandrades personerna som visade sig vara korrupta. Samma öppensinnade inställning hade man inte mot religionen på den tiden när korruption begicks i dess namn. Nya tidsepoker skulle nu därför uppstå där religionens roll skulle bestridas. De kommande tidsepokerna skulle präglas av ”renässans och upplysning” som centrala delar i samhällsutvecklingen. En framtid där man inte längre skulle begränsa människors kreativitet och vetenskapliga samt kulturella utveckling, något som det ”religiösa” styret däremot hade förhindrat under medeltiden.
Idag, några hundratals år senare så har vi nått kulmen av denna utveckling. Det har resulterat i ett Sverige som är ett av världens mest sekulariserade och liberala länder. Det är samtidigt ett av de mest jämställda och utvecklade länderna i världen.
Med denna bakgrund och dagens nuläge i åtanke, behövs då Gud i vårt samhälle? I samband med denna fråga och i detta sammanhang uppkommer en annan relevant motfråga;
– Hade den här vetenskapliga utvecklingen varit möjlig utan att succesivt utesluta Gud ur våra liv (såsom den liberala utvecklingen gjorde)?
Ja, utan tvekan, och detta är baserat på fakta och förnuft. Med rätt förståelse av Gud, så blir det en självklarhet att Gud inte vill begränsa denna utveckling för människan. Snarare tvärtom, Gud vill att människan ska uppnå sin högsta potential inom alla fält – kulturellt, vetenskapligt och andligt!
Den religion som särskilt utmärker sig i detta är Islam, som uppmanar sina följare att söka kunskap även om det innebär att man ska bege sig ut på riskfyllda resor till fjärran länder! Islam uppmanar en troende till att ständigt sträva och söka efter kunskap för att aldrig sluta utvecklas.
Det finns skildrat, historiskt och i nutid, hur länder och vetenskapsmän med en religiös bakgrund, har varit både pionjärer och de mest framstående inom sina fält.
Det finns både religiösa vetenskapsmän och mindre religiösa som har varit banbrytande inom sina vetenskapliga fält. Idag kan vi även bevittna hur forskare och universitetsstudenter kommer från olika religiösa bakgrunder. Så vetenskaplig kunskap och utveckling kan froda så länge man inte begränsar den, oavsett religiös tillhörighet.
Den viktiga frågan som då uppkommer är; ska vi vara nöjda och begränsa människan till denna vetenskapliga utveckling? Är det rimligt att avlägsna materiella begränsningar för att vi ska erhålla en upplysning, men istället skapa och behålla begränsningar som förhindrar människans andliga utveckling? Är det rätt att liberalismen successivt raderar principer och etiska värderingar som utgör vikten av grundläggande frågeställningar om livet och dess syfte? Frågor och värderingar som tillgodoser inre mänskliga instinkter och behov?
En av dessa inneboende instinkter och behov är att utvecklas inom samtliga fält. På samma sätt som människorna gjorde revolt mot ett medeltida ”religiöst” styre som förhindrade utveckling inom vissa fält, så gör människans inre samma revolt idag för att inte begränsas i andlig utveckling!
Hur gör människans instinkt och inre behov denna revolt mot den andliga tomhet som våra västerländska liberala värderingar har bidragit till?
De flesta kan vara överens om att utveckling till största del drivs av en vilja till att skapa välbefinnande så att man kan må bra och vara lycklig. Saknas då inte något grundläggande i denna utveckling vi hittills har haft, ifall det har lett till att människor mår sämre?
I dagens Sverige, världens kanske mest sekulära och liberala land, och ett av världens mest utvecklade länder, bor ett av världens mest deprimerade folk! Depression är ett tillstånd som kan vara kortvarigt och de flesta kan drabbas av, men i detta sammanhang talar vi även om långvariga och allvarligare sådana samt om depression som en global folksjukdom. Eftersom vi lever i en global värld som till stora delar också har utvecklats på liknande sätt, så finns samma globala trend. Världshälsoorganisationen WHO:s prognoser pekar mot att vid år 2030 kommer depression att vara den största orsak till global ohälsa! Medicinsk utveckling leder till att andra sjukdomars dödlighet minskar, men just denna mentala ohälsa lyckas man inte bromsa på samma sätt. Forskare lyckas inte hitta alla de pusselbitar som fattas för detta tillstånd. Etablerad medicinering skapar mer förvirring än övertygelse då det fortfarande pågår hypoteser om vad som kan vara lösningen och vad den verkliga orsaken till problemet är. I vårt land, ett av världens mest jämställda länder, bor en av världens mest deprimerade kvinnor. Ungdomar mår sämre än någonsin, och flertalet enkäter och undersökningar pekar mot samma sak; det saknas en djupare mening med livet. En mening som ger styrka till att bemöta livets utmaningar med hopp och optimism. En övertygelse om en Skapare och ett högre syfte, som fyller den pusselbit som vår inre essens söker efter och som inget annat kan fylla. Den pusselbit som ger oss svar på hur vi ska kunna leva våra liv för att fylla detta tomrum och erhålla andlighet.
Ja, Gud behövs mer än någonsin i vårt samhälle!
[1] Advances in Psychiatric Treatment (2007), vol. 13, 212–219 doi: 10.1192/apt.bp.106.002774
[2] Jacobs, A., 2013, ‘Spirituality: history and contemporary developments – An evaluation’, Koers – Bulletin for Christian Scholarship 78(1), Art. #445, 12 pages. http://dx.doi.org/10.4102/ koers.v78i1.445
[3] Lalani, N., Chen, A. (2021). Spirituality in nursing and health: a historical context, challenges, and way forward.. Holistic Nursing Practice, , 35(4), 206-210. https://dx.doi.org/10.1097/HNP.0000000000000454
[4] https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3671693/#B1
[5] https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/vad-ar-psykisk-halsa/darfor-okar-psykisk-ohalsa-bland-unga/