Iqbal Lahuri – Islamportalen

Utanför arabvärlden framträdde det en del reformatörer av vilka några kan anses som förkämpar. Iqbal från Lahorn, Pakistan, borde utan tvekan räknas som en reformkämpe i den islamiska världen och vars reformistiska idéer även nådde hans hemland. Iqbal har vissa förtjänster liksom vissa brister.

Bland hans förtjänster är hans utomordentliga kunskaper om den västliga kulturen och hans djupa kännedom om Västs filosofiska och sociala trender till en sådan utsträckning att han blev känd i Väst som en tänkare och filosof.

En annan av hans förtjänster är att trots sin djupa och vida kännedom om den västliga kulturen, ansåg Iqbal att Väst var i avsaknad av en allomfattande ideologi för mänskligheten. Han ansåg att endast muslimerna hade begåvats med en sådan ideologi. Följaktligen varnade Iqbal muslimerna för att låta sig bedåras av alla slags västerländska “ismer” emedan han samtidigt uppmanade dem att förvärva den västerländska kunskapen och välbeståndet. Han säger:

“Det europeiska exemplet i skapandet av “ego” utan mål, vilket mitt ibland oförenliga demokratier inte funnit sig själv – demokratier vars enda syfte är att exploatera den fattige till förmån för den rike. Tro mig, Europa av idag är det största hindret för den mänskliga etikens framåtskridande. Å andra sidan besitter muslimerna klart överlägsna åsikter baserade på inspiration som har sin upprinnelse i livets innersta. Även om de verkar banala så är de förnuftiga för dem.”1)

Iqbal sysslade med samma problem som Abdoh. Det gällde att finna en lösning som innebar att muslimerna skulle kunna bli kompetenta att syssla med dagsaktuella politiska, ekonomiska och sociala problem utan att ignorera eller överskrida Islams principer. Han visade därför tillbörlig uppmärksamhet åt “Bemödande” (Ijtehaad)2), “kongregation” (Ijma) etc. För honom var “bemödande” själva motorn som sätter den islamiska maskinen i rörelse.

1) Ehya’ye Fekr-e deeni sid 204.
2) Ijtehaad är utövandet av oberoende i domslut i Islamisk rättsvetenskap (figh). Den person som utövar ijtehaad kallas en mujtahid. På grund av sina kunskaper i religiösa vetenskaper och sin moraliska dygd har han rätt att framlägga åsikter (fatwa) i de frågor som gäller shariah. (övers. anm.).

I motsats till de flesta som fick sin utbildning i Europa var Iqbal spiritualist i den meningen att hans åsikter erhållit styrka ur metafysiska och allegoriska dimensioner. Han fäste stor vikt vid meditation, botgöring, självanalys och allt det som kallas introspektivt med modern terminologi och som är nästan förkastat numera. I sitt arbete “Reconstruction of Religious Thought” har han tagit upp dessa frågor. Han anser att en nydaning av det religiösa tänkandet är meningslöst om det inte åtföljs av ett återupplivande av den islamiska spritualismen. Iqbal var inte endast filosof utan även en handlingens man som trodde på praktisk kamp. Han gjorde uppror emot kolonialismen och det faktum att han var en av grundarna av Pakistans Islamiska stat bevisar detta.

Iqbal var även en framstående och skicklig poet. Han ställde sin intellektuella förmåga till Islams förfogande. Kawaakebee har jämfört honom med Kemeet Asadi, Hessan ibn Saabit Ansari och Dabel ibn Ali Khazaai. Hans revolutionära dikter på urdu har översatts till arabiska och persiska utan att de har förlorat sin episka och emotionella karaktär.

Fastän Iqbal bekände sig till den sunnitiska grenen av Islam hyste han stor tillgivenhet för Profeten och hans familjemedlemmar. Han har komponerat revolutionära och pedagogiska dikter till Profetens och hans familjemedlemmars ära och deras like går inte att finna i hela den persiska poesin. Poesi var emellertid inte Iqbals mål, han använde den endast för att väcka det muslimska samhället.

Det väsentliga i Iqbals filosofi är självförverkligande. Han hade åsikten att östs Islam hade förlorat sin verkliga identitet och att den behövde återupplivas. Han förklarade att en människa kan finna sin personlighet splittrad eller uppriven. Hon är långt borta från sig själv och blir en främling för sitt eget jag. Iqbal sa att ett samhälle är precis som en individ. Det har sin själ och sin personlighet. Precis som en individ kan ett samhälle bli utsatt för chock och stötar och det är möjligt att det som ett resultat förlorar sin identitet. Iqbal anser att som ett resultat av det islamiska samhällets förbindelser med den västerländska kulturen och civilisationen konfronteras det islamiska samhället för närvarande med nedgång. Det håller på att förlora sin identitet. Detta samhället grunddrag och Islams och den islamiska civilisationens huvudsakliga faktorer är “jaget” och “självförverkligandet”. Den främsta uppgiften som reformatörerna måste ta sig an är återupplivande av tron i detta samhället till dess rätta “jag” eller den sanna islamiska kulturen och själen. Detta är i korthet kärnan i Iqbals jag-filosofi.

Han har oupphörligt strävat efter att hjälpa muslimerna att återfå sitt samhälles storhet och kapacitet. I sina skrifter, tal och föreläsningar låg betoningen på denna återuppskattning av Islams forna storhet. Han betonade återgången till de trofastas ideologi inom Islam. Detta är anledningen till varför Iqbal drar fram Islams stora personligheter i ljuset och återpresenterar dem i samhället. Det islamiska samhället står därför i tacksamhetsskuld till honom.

Iqbals tankar och aktiviteter på en reformering i det islamiska samhället, nådde till en viss del hans hemland. Men han påverkade inte den islamiska världen i samma grad som Seyyed Jamal.

Man kan ifrågasätta Iqbal på två områden. Först och främst var han inte djupt insatt i den islamiska kulturen. Med västerländsk terminologi var han filosof men han hade inte så djupa kunskaper i den islamiska filosofin. Hans kunskaper i andra islamiska vetenskaper är inte heller så djupa.

En annan punkt som man kan kritisera Iqbals filosofi på, är att som Sayyid Jamal gjorde han inga vidsträckta resor i islamiska länder och därför kunde han inte göra anspråk på att ha erhållit personlig kunskap om dessa länders villkor, trender och rörelser. På grund av detta finns det många brister i hans beskrivningar av några av den islamiska världens ledande personligheter och även av hans värderingar av en del av de koloniala aktiviteterna. I sitt arbete “Reconstruction of Religious thought in Islam” påstår Iqbal att Wahhaabirörelsen i Saudiarabien, Bahaais i Iran och Ata Turk i Turkiet var reformativa och islamiska till sin natur. Han har även i sina dikter uttryckt sin uppskattning över några av de islamiska ländernas diktatorer. Dessa brister går inte att förbise när det gäller en sann muslimsk reformatör som Iqbal.

Även i Turkiet har det framträtt några få personer som påstått sig vara reformatörer. I sin ofta citerade bok har Iqbal gång på gång återgivit poeten Zias åsikter, men faktum är att denne Zia var extremist och även om Iqbal var en man med breda visioner borde inte Iqbal instämma i hans åsikter.

Alla folks och nationers historia är fylld av oräkneliga med och motgångar samt upplevelser av alla slag, ibland bittra och andra gånger ljuva. Mellan den tjocka bokens pärmar, som innehåller nationens digra historia, finns dagar av frihet och oberoende, aktivitet och rörelse, enhet och välstånd. Jämsides med mörkda och dystra nätter av förtryck och fångenskap, stagnation och passivitet, oenighet och elände.

Om man flyktigt bläddrar igenom bokens många sidor, kommer den att avslöja, att det under långa perioder av förtryckarstyre i olika nationers historia, alltid funnits osjälviska män med fulländad mental styrka. Som varit befriade från egoismens bojor och fast beslutna att tjäna sina fjättrade kamrater och befria dem från slaveriets och träldomens band. Dessa män reste sig mot det råa förtryckets skenbart eviga styre och förkunnade sålunda framträdandet av triumfens gryning. Ju mer förfinade och fulländae dessa stora mäns åsikter och gärningar har varit, desto djupare inflytande har de haft på sina åhörare och desto mer framgångsrika har de varit i att riva ned grymhetens och förtryckets fästningar. Dessa män är sannerligen de Gudomliga Profeternas(A) ställföreträdare och den Allsmäktiges tydliga bevis på jorden.

Den mycket lärde Iqbal Lahori tillhörde väl ansedda framstående män, djupsinniga tänkare, outtröttliga krigare och frisinnade ledare, som följde de gudomliga Profeternas(A) och Guds utvaldas fotspår. Sådana betydande män satte, som sin upphöjda mål, upp den profetiska kallelsen att upplysa massorna och befria dem från träldomens och förtryckets ok. De sparade inte på krafterna för att fullfölja en sådan kallelse.

Den store vetenskapsmannen Iqbal föddes i ett århundrade som betraktas som ett av de mörkaste, dystraste och avskyvärdaste i Islams historia. 1800-talet var ett sekel då den västerländska kolonialismens totala och expansiva herravälde härskade över de förtryckta och berövade folken i öst, i synnerhet över muslimerna. Under denna period var hela den muslimska världen, från Indien, Afganistan och Iran i öst, till Marocko, Algeriet och Tunisien i väst, under direkt eller indirekt kontroll av de västerländska kolonialisterna. Endast en förment skugga hade dröjt sig kvar av det enda och förment självständiga islamiska styret på den tiden, dvs den ottomanska staten, som sedan länge ansetts som ”Europas sjuke man”, pga sin svaghet och bräcklighet. Den hade blivit så svag, att en utav avdelningarna under dess överinseende då och då höggs av från spillran av detta skröpliga och trötta imperium. Sådana ”avhuggningar” anstiftades av mäktiga västländer med en tydlig strävan efter nationalism och skapandet av en oberoende stat!

Sålunda drevs detta geriatriska imperium mot upplösning och sitt oåterkalleliga slut. De muslimska samhällenas oenighet, förvirring och försumlighet hade ökat i sådan omfattning att något hopp om en kortsiktig lösning och återupprättandet av en muslimsk storhet inte fanns. Orsakerna till muslimernas splittring, förvirring och nonchalans är följande:

De kände inte till Islams läror.

De var omedvetna om händelserna och utveckligen ute i världen.
De var inte tillräckligt informerade om västs utvecklingsmöjligheter och resurser och omfattningen av dess framsteg inom vetenskapen, teknologin samt dess andra ansträngningar inom undervisningen.
Muslimska ledare över hela världen visade likgiltighet inför muslimernas öde.
Muslimska ledare var liknöjda inför de fientliga främlingarnas ondskefulla planer, intriger och illvilliga gärnigar.

Det är känt, att han själv har sagt:

”Jag reciterade Koranen, som om den hade uppenbarats för mig.”

Samtidigt med inlärningen och förståelsen av de islamiska lärorna, började Iqbal också studera västs läror och vetenskaper. Snart satte han igång att lära sig västerländsk filosofi och vishet under ledning av den brittiske tänkaren Thomas Arnoldm som undervisade i filosofi vid universiteten i Aligarh och Lahore. Under år av studier, inlärning och samlande av teoretiska kunskaper, tog Iqbal också i sin program med en avdelning för självfullkomning, praktisk och beteende-rening och antagande av gudomlig etik. Jämte sådan teoretisk och praktisk perfektion, studerar han också orsakerna till muslimernas dekadens och efterblivenhet i allmänhet och hos sina landsmän på den indiska subkontinenten i synnerhet. Han försökte tänka ut en lösning på de problem, med vilka muslimerna konfronterades, genom att stödja sig på sin uppskattning av sitt eget samhälles verklighet.

Islam är all-läraren och inte i behov av att lära.”Efter det att han givit ut boken ”Jagets hemligheter”, (i vilken han bjuder alla muslimer att förenas i sitt ord och att omvärdera sina egna jag, och att överge slaveriets levanadsvanor och kultur, och att avstå från sina blinda europeiska efterapningar, och framhålla nödvändigheten av att begrunda Islams realiteter, och att noggrant följa Profeten’s(S) religion), ger Iqbal, år 1918 ut en annan bok å vers, med titeln ”Själv Alienationens hemligheter”. Detta för att avsluta uppförandet av en byggnad, vars grundande hade möjliggjorts genom den förra boken. I inledningen till denna bok framhåller Iqbal nödvändigheten för Islams anhängare att noga vårda och återställa islamiska värderingar. I de följande kapitlen behandlar han relationerna mellan den enskilde personen och Ummah (det världsomspännande muslimska samhället), fördelarna att leva tillsammans och olägenheterna av att sträva i ensamhet. Han klarlägger sedan otvetydigt, att Islams två grundläggande pelare är Tawhid (tron på Guds enhet) och Nubuwwah(Gudomlig Profetisk Mission) från vilken det förra undanröjer all fruktan, sorger och misströstan, under det att det senare skänker världen liv och ordning.

Om muslimerna istället går samman och mobiliserar sina styrkor för att upplösa sina problem, så kommer de med lätthet att övervinna de aura största svårigheterna. Iqbal var av den åsikten att Tehran, geografiskt sett, var den lämpligaste mötesplatsen för islamiska världssammankomster och skulle kunna erbjuda det bästa huvudkvarteret, från vilket man i framtiden skulle styra och leda Islam. Han har givit uttryck åt detta i en dikt på Urdu, vars översättning lyder:

”Om Tehran blir Österns Geneve, kan världens öde komma att bli ändrat, minst sagt.”

I en lång dikt riktad till icke-arabisk ungdom, där den ombedes att uppskatta sina egna värderingar och genom att förlita sig till JAGET makt (som nämnts ovan), ta ledningen över världen i sina egna händer, förutsäger Iqbal, uttryckligen och livligt, framträdandet av en alert och upplysande ledare, bland de iranska muslimerna, som kommer att slita upp förtryckar tyranniets och kolonialismens kedjor. En svensk återgivning av den rad, som innehåller denna profetia lyder som följande:

”Det skall komma en man som bryter slaveriets bojor. Detta kan jag se genom springan i er fängelsemur.”

Nu, vid minnet av den mycket lärde Iqbal Lahors bortgång, har hans helgade önskningar om den islamiska världens enande och muslimernas medvetenhet, deras frigörelse från förtryck och slaveri under främmande makter, blivit verklighet i en del av den muslimska världen under ledning av en man, som i rakt nedstigande led härstammar från Profeten(S). Irans muslimska folk, som Iqbal höll så mycket av, att han gav mesta delen av sin undervisning på dess språk (Farsi), prisar nu högljutt Islams storhet, nåd och ära och bjuder alla muslimer till att, i ord och gärning, förena sig till en dräkt och sammahållning.

Må de få ett positivt gensvar från världens muslimer på denna Gudomliga kallelse i en inte alltför långt avlägsen framtid. Då kommer vi att få bevittna en uppfyllelse av Iqbals önskningar över hela den muslimska världen.