Detta heliga ändamål som leder till martyrskap har blivit en lag i Islam. Den kallas Jihad. Det här är inte rätt tillfälle att diskutera detta i detalj, inte heller att fastslå om Jihad är defensiv eller offensiv, eller om den är endast defensiv om den är begränsad till försvaret av individen, och nationella rättigheter eller om det omfattar försvaret av alla mänskliga rättigheter såsom frihet och rättvisa. Det finns andra relevanta frågor också, som t ex om tron på den Gudomliga Enheten är en mänsklig rättighet eller ej, eller om Jihad i grunden är oförenlig med frågan om frihet. En diskussion om dessa frågor kan vara både intressant och instruktiv, men i dess rätta sammanhang.
För närvarande är det tillräckligt att konstatera att Islam inte är en religion som säger att om någon slår din högra kind, så vänd den vänstra till, inte heller säger den: Ge till Ceasar vad som tillhör honom och ge till Gud vad som tillhör Gud. På samma sätt är den inte en religion som saknar sociala ideal eller som inte anser det nödvändigt att försvara dem.
Den Heliga Koranen nämner på många ställen tre heliga begrepp sida vid sida. Det är tro, Hijrat[1] och Jihad. Profeten Mohammad var en människa som drogs till tron och frigjorde sig från allting annat. För att rädda sin egen tro emigrerade han och för att rädda samhället genomförde han Jihad. Det skulle ta för mycket plats om vi här skulle återge alla verser och berättelser angående detta. Vi får därför nöja oss med att citera några rader ur Nahj-ulBalagha:
“Utan tvekan är Jihad en inkörsport till Paradiset, vilken Gud har öppnat för sina utvalda. Det är fromhetens klädnad, Guds ogenomträngliga rustning och sköld. Den som undandrar sig det på grund av att han ogillar det kommer Gud att klä i en skrud av förödmjukelse och ett hölje av olyckor.”
Jihad är en dörr till Paradiset, men den är inte öppen för alla och envar. Alla är inte värdiga Paradiset: Alla är inte utvalda att bli en mujahid. Gud har öppnat denna dörr endast för sina utvalda trogna. En mujahids ställning är så hög att uttrycket Guds utvalda inte är tillräckligt beskrivande.
Den Heliga Koranen säger att Paradiset har åtta dörrar. Alla dessa dörrar finns uppenbarligen inte för att undvika trängsel eftersom trängsel inte existerar i denna värld. Gud kan arrangera entrén till Paradiset genom en dörr, det är inte frågan om någon köbildning och på samma sätt är dessa dörrar inte till för speciella samhällsklasser eftersom det inte finns någon klasskillnad i nästa värld. Där kommer människorna inte att delas upp efter sin sociala status.
Där kommer människor att graderas och grupperas endast på basis av sin tro, sina goda gärningar och sin fromhet, och en dörr som är analogisk med den spirituella utvecklingen i denna världen kommer att öppnas för varje grupp eftersom nästa värld endast är en himmelsk inkarnation av denna. Den dörr som är reserverad för martyrerna och den del av Paradiset som är deras endast för Guds utvalda och de kommer att belönas med Guds speciella nåd och ynnest.
Jihad är fromhetens skrud och detta uttryck har använts i Koranen. Imam Ali säger att Jihad är fromhetens skrud. Fromhet består av sann renhet, dvs frihet från spirituell och moralisk befläckelse som har sin grund i sin själviskhet och högfärd för att ge personlig profit och välbehag. Sett utifrån detta är en verklig mujahid den frommaste. Han är ren på grund av sin frihet från svartsjuka, högfärd, girighet och njugghet. En mujahid är den renaste av de rena. Han utövar fullkomlig självuppoffring och självförnekelse. Den dörr i Paradiset som öppnas för honom skiljer sig från de dörrar som öppnas för andra moraliskt fläckfria. Från Koranen kan man dra slutsatsen att fromhet kan graderas. Den säger:
“Ingen skuld drabbar dock dem, som tro och göra goda gärningar, för vad de smakat, när de frukta Gud, tro och göra goda gärningar och sedan frukta Gud och tro och återigen frukta Gud och göra väl, ja Gud älskar dem, som göra väl.” (Den Heliga Koranen 5:94)
Denna vers antyder två värdefulla åsikter som framhävs i Koranen. Den första är att det finns olika grader av tro och fromhet. Det är detta vi för närvarande diskuterar. Den andra rör mänskliga rättigheter och livets filosofi. Den Heliga Koranen vill säga att alla goda saker har skapats till förmån för människor som är fromma, gör goda gärningar och som tror. Människan kan tillgodogöra sig Guds gåvor endast när hon vandrar på den väg som naturen tillrättalagt åt henne. Det vill säga den väg som leder till goda gärningar, fromhet och tro.
Muslimska forskare som inspirerats av denna vers och vad som sagts i andra islamiska texter, har klassificerat fromheten i tre grader:
1. Genomsnittlig fromhet
2. Över genomsnittlig fromhet, och
3. Synnerlig fromhet.
En mujahids fromhet är en fromhet av överlägsen självuppoffring. Han försakar allt annat och överlämnar sig själv till Gud. På så sätt ikläder han sig en skrud av fromhet.
Jihad är Guds ogenomträngliga rustning. Ett muslimskt samhälle som är utrustat med Jihads anda är osårbart för fiendens angrepp. Jihad är Guds tillförlitliga sköld.
“Den som undandrar sig Jihad på grund av att han ogillar det kommer Gud att klä i en skrud av förödmjukelse.”
De människor som förlorar sin förmåga att bekämpa ondskans krafter är dömda till förödmjukelse, vanära, otur och hjälplöshet. Den Helige Profeten har sagt: “Allt gott ligger i svärdet och i svärdet skugga”[2]. Han har också sagt: “Gud har hedra mina anhängare på grund av deras hästars klövar och deras pilars snabbhet.” Detta betyder att det muslimska samhället är ett samhälle av makt och styrka. Islam är en maktens och styrkans religion. Den frambäras av martyrer. I sin bok “History of Civilization” säger Will Durant att ingen religion har uppmanat sina anhängare till kamp i samma utsträckning som Islam har gjort.
[1] Emigration [2] “Tahzeeb el Ahkam” av Shaikh Toosi.Enligt en annan hadith har den Helige Profeten sagt: “Han som inte kämpade och som inte ens tänkte på kamp kommer att dö en hycklares död.” Jihad, eller åtminstone en önskan att delta i det är en grundläggande del i Islams doktrin. Ens trohet mot Islam kan bedömas genom denna vilja. En annan hadith berättar att en martyr inte kommer att ställas till svars i sin grav. Den Helige Profeten sa att svärdets blixt över hans huvud var en tillräcklig prövning. Eftersom martyrens trohet redan bevisats finns det ingen anledning till vidare prövning.