Islamisk ledarskap

Ingen rörelse kan bli framgångsrik utan ledarskap. Men vem eller vilka bör leda en rörelse som är islamisk till sin natur och när dess mål uteslutande är islamiska?

Uppenbarligen bör ledarskapet först och främst uppfylla de allmänna villkoren vad det gäller uppgiften de har framför sig. Sedan måste ledarna vara djupt islamiska och fullständigt förtrogna med Islams sociala, politiska och spirituella filosofi. De måste ha kunskap om Islams universella syn, dess insikt i empiriska frågor som skapelsen, ursprunget, universums skapare, behovet av universums skapelse m.m. De måste ha djupa kunskaper om Islams åsikter och föreskrifter angå ende människan och hennes samhälle. Det är av yttersta vikt att ledarna har en klar bild av människans relationer till sitt samhälle i den islamiska ideologin; hennes uppträdande och metoder för att utforma samhället; hennes förmåga att försvara och eftersträva vissa saker och motstå andra; hennes yttersta mål och medlen för att uppnå dessa mål m.m.

Det är uppenbart att endast de kan bli ledare som har vuxit upp i den islamiska kulturen och som till fullo behärskar det religiösa kunnandets olika grenar och de islamiska vetenskaperna, Koranen, traditionerna, rättsvetenskap m.m. Därför är det endast teologerna som uppfyller villkoren för att leda en sådan rörelse.

För ca ett och ett halvt år sedan inbjöds jag att delta i ett möte där några muslimska damer och herrar deltog. Några av deltagarna var välutbildade i islamiska vetenskaper. Idag lever några av dem utanför Iran och några är döda.

Eftersom det var en muslimsk sammankomst och åhörarna var mycket intresserade av religionsfrågor anmodades de bevandrade männen, inklusive mig själv, att tala om saker som kunde vara av värde för lyssnarna.

Jag blev lite fundersam om över vilket ämne jag skulle tala, eftersom allt som sades skulle spelas in på bandspelare och senare skulle offentliggöras bland studenterna [1]. Av en tillfällighet ställde någon av åhörarna en fråga till mig och det blev den som fick utforma mitt tal. Kontentan av frågan som denne gentleman ställde till mig var: “Människor bör bli befriade från dessa vetenskapers ondska (dvs de islamiska vetenskaperna).” Jag skulle vilja återberätta vad jag sa i detta sammanhang eftersom jag tror att det har betydelse för ämnet som här är under diskussion.

Aristoteles har kommenterat filosofin; “Om ni vill bli filosof, måste ni filosofera och om ni inte vill bli filosof, måste ni ändå filosofera.” Med detta menade Aristoteles att antingen är filosofi något riktigt och om det är det bör det bekräftas, eller så är det något felaktigt och i så fall bör det tillbakavisas. Om filosofi är riktigt och värt att eftersträva då bör man bli filosof och filosofi bör understödjas genom filosoferande. Men om det inte är önskvärt utan måste förkastas så bör man ändå bli filosof för att fördöma filosofi. Av detta drar man slutsatsen att man i vart fall bör bli filosof och att förnekandet av filosofin är i sig själv ett slag av filosofi.

Under årtusendenas gång har muslimska vetenskapsmän tjänstgjort i den mänskliga kulturen, forskningen, civilisationen, matematiken, naturvetenskaperna, filosofin, lagar och litteraturen m.m. Om man ska kunna acceptera vår filosofi, vår gnosticism, vår mysticism, vår etik, livsfilosofi och vetenskapssystem, vår tradition, vår litteratur och våra lagar, så måste man bli en rättslärd, eller en filosof eller en gnostiker eller mystiker, etc. Men om man vill förkasta dessa måste man ändå lära sig dessa vetenskaper, förstå dem, assimilera dem och därefter förkasta dem om man vill. Det är komiskt att en person som är totalt ovetande om filosofi eller juridik förkastar en bok i dessa ämnen bara efter att ha sett utsidan på boken.

För att belysa min åsikt sa jag att för närvarande är vi invecklade i ett uppror. Ett socialt uppror måste backas upp av intellektuella och kulturella rörelser. Annars drivs den in i ett läge där det kulturella innehållet etablerar sin dominans och ändrar upprorets kurs totalt. Vi har redan sett att en del människor ignorerat den islamiska kulturens rikedomar och som ett resultat har de blivit lätta offer för främmande kulturer. Varje islamisk kulturell rörelse som uppger sig vara vår sociala rörelses grundval, borde hämta inspiration från vår gamla kultur och inte från främmande kulturer. Vår rörelse kan inte inriktas på den islamiska vägen om vi lånar delar från andra kulturer som marxism, existentialism m.m. och försöker “islamisera” dem. Härav följer att vi måste dra våra riktlinjer från den ursprungliga islamiska filosofin, historien, politiken, ekonomin, religionen och metafysiken vilka alla finns tillgängliga i den islamiska läran.

För att betona frågan om ledarskap hävdade jag, att vi till och med i våra dagar är i behov av framstående forskare som Khwaja Naseer-ud Din Tusi, Abu Ali Seena, Mulla Sadra, Shiekh Ansaari, Shiekh Bahaai, Mohaghegh Hilli och andra.

Jag fick frågeställaren att förstå att ett antal unga män med innerlig tro och nära att ha slutfört sin utbildning vid universiteten konsulterat mig med avseende på deras önskan att studera islamiska vetenskaper. Några av dem var så ivriga att de ville avsluta sin universitetsutbildning och börja studera forntida vetenskaper. Jag avrådde dem emellertid från att avsluta sin universitetsutbildning halvvägs utan rådde dem att först avsluta sina nuvarande studier och därefter börja med islamiska vetenskaper.

Detta tyder på en hälsosam trend bland våra ungdomar och kommer säkert att berika vår värdefulla islamiska kultur.

För att göra en sammanfattning av åsikterna jag lade fram i ovannämnda sammankomst kan man dra slutsatsen att det är den rika och stora islamiska kulturen som kan och bör utgöra grundpelaren i en rörelse och att det är de islamiska vetenskapsmännen och specialisterna i denna fabulösa kultur som kan och bör leda rörelsen.

Islam i sig själv är en rörelse och ett uppror som fortsätter sin existens. Dess grundvalar och system är inte i rörelse. Islam är varken en rörelse eller något som rör sig. Det är det islamiska samhället som är i rörelse i Islams sfär och rättfärdighetens väg som Islam föreskrivit. Det är det islamiska samhället som måste vara i rörelse och inte Islam.

Ibland händer det att ett socialt uppror förlorar sin andemening och vad som återstår är endast ytligheter. Imam Ali(A) har sagt att Islam i Omayadernas händer kommer att likna ett upp och nervänt kärl, där innehållet runnit ut lämnande endast kärlet till ägaren. Detta sociala fenomen vill vi belysa genom att ge ett exempel.

Det traditionella sörjandet på dagen för Imam Hosseins(A) martyrskap är ett liknande fenomen. Angående detta sörjande har det sagts att den som fäller tårar eller får andra att fälla tårar eller överhuvudtaget deltar i sorgen förtjänar paradiset. Stort värde har lagts i detta. Den verkliga filosofin bakom sörjandet är uttryck för moraliska känslor emot Ibn Yazeed och för Husein och hans familj. Imam Hosseinn(A) själv antar därför karaktären av en ideologi vid ett visst tillfälle. Han blir en symbol för ett bestämt samhälle och samtidigt förkastar han ett annat slag av samhälle. Att fälla en enda tår i hans namn är på ett sätt likvärdigt med självuppoffring. Att sörja för Imam Hossein(A) är faktiskt en rörelse, ett uppror och en social kamp.

Men med tidens gång glömdes denna filosofi och anda bort. Kärlet blev tomt på sitt innehåll ända tills alltihop hade reducerats till endast en formalitet vid vilken människor församlades för att delta i sörjandet. Ur social synvinkel kan det knappast räknas som produktiv aktivitet. Det hela har reducerats till en handling som utförs på grund av religiösa förpliktelser utan att ha något med dagens Husains att göra. Det är detta vi menar med att “tömma kärlet på dess innehåll”. Om Yazeed bin Moawiya själv uppstiger från graven under dessa omständigheter skulle han glatt medverka i sörjandet eller kanske till och med arrangera den största gruppen av sörjande. Till vilken nytta skulle fällda tårar vara under sådana omständigheter?

Man kan fråga sig vem bland ledarna som har förmått skapa en sådan sinnesrörelse och uppståndelse som de traditionella ledarna kunnat. Har någon icke-traditionell ledare förmått sporra ens en tiondel av folket till handling under de sista tio åren?

Det finns de som har uttryckt åsikter om behov av överföring av den islamiska rörelsens ledarskap från kyrkan till de intellektuella. De hävdar att det iranska samhället i hög grad är ett teokratiskt samhälle och att dess sociala nivå kan jämställas med Europas på fjorton- eller femtonhundratalet när endast religiösa slogans kunde röra folkmassorna. Å andra sidan är folket i Iran Shia-muslimer, vilket i sin tur är en revolutionär och dynamisk religion. Ett annat argument är att det i alla samhällen finns en speciell intellektuell grupp med storslaget och vidlyftigt samvete och en förståelse för de problem som möter människan idag. De är de enda som, enligt dem själva, har förmågan att befria sina samhällen.

Först och främst måste skillnaden mellan Islam och Kristendom klargöras. Islam i allmänhet och speciellt Shiaism är en revolutionernas, kampens och martyrskapets religion. De intellektuella i Iran som lever i den falska föreställningen att religion inte har någon roll att spela i det europeiska samhället, har dragit slutsatsen att den även i Iran har mist sin betydelse. De glömmer emellertid att Iran inte är Europa och att Islam inte är Kristendom.

Till dessa bildade personer skulle jag vilja säga att Islam är en realitet. Den är ett ändamål och inte ett medel. Endast de kan dra nytta av denna kraftkälla som ser på Islam som en realitet och ett mål. Islam är inte något hjälpmedel som bara går att använda på 1500-talet och som blir oanvändbart på 1900-talet. Den är den rätta vägen för mänskligheten. En civiliserad människa är i lika stort behov av vägledning som en halvvilde. Den medför lika mycket välstånd för en progressiv människa som för en primitiv.

Irans islamiska rörelse har turen att ha kunnigt och modigt ledarskap som är medvetna om sin tid. Deras sympatier är hos de stora massorna och deras strävan är Islams upphöjande. De har besegrat missmod och förtvivlan vika är ondskans krafter.

Vi sätter oerhört stort värde på detta osjälviska ledarskap. Vi högaktar dem och vi ber att Gud skänker dem ytterligare styrka och vilja och att Han kröner deras oförtröttliga ansträngningar med fullständig framgång.

Personer som Ayatollah-ul Uzma-Shareet-madaari, Ayatollah-ul Uzma Golpaygani och Ayatollah-ul Uzma Mar’shi är muslimers och Islams stolthet. Deras namn kommer att gå till historien som en här rörelsens förkämpar och pionjärer.

Låt mig också påminna våra läsare om mannen vars namn och vars ord får våra känslor att svalla, mannen med de breda visionerna, den käraste av Irans söner, den mest högaktade; Ayatollah-ul Uzma Khomeini den mest värdefulla gåva som Gud har skänkt oss.

Uppenbarligen är antalet deltagare i denna rörelse mycket stort. Det finns personer och grupper som varit engagerade i praktiska och teoretiska aktiviteter i åratal före det att den islamiska rörelsen lyckade uppror var en realitet. De har utan tvekan spelat en konkret roll när det gällde att forma den nuvarande generationens åsikter för aktivt deltagande i och utformandet av den stora islamiska rörelsen. Andra har medverkat till att rörelsen uppnått sitt mål och sin storlek genom att göra oerhörda uppoffringar som att utstå fängslande, tortyr och till och med genom att offra sina liv. Ändå har det funnits några som har kollapsat halvvägs. En del bytte åsikt och absorberades av andra ideologier och skadade rörelsen. Att analysera rörelsen på ett tillfredsställande sätt skulle emellertid kräva en volym av betydande storlek. I denna korta diskussion kan vi inte inlåta oss på denna enorma uppgift. Allt vi för tillfället önskar är att Gud välsignar och belönar dem som med hängivenhet och allvar leder den islamiska rörelsen mot dess gudfruktiga mål.


[1]. Det har blivit känt att inspelningarna av dessa föreläsningar har fått stora upplagor, men det är okänt om några ändringar gjorts i texten.