Fråga:
Vad är kvinnans andel av arvsrätt enligt Islam?
Svar:
Den gamla världen gav antingen över huvud taget inget arvsrätt till kvinnor eller när det gavs så behandlades kvinnan som en minderårig, vilket betydde att hon inte gavs självständighet och ställning hos en person som hade rättigheter. Även om de gamla lagarna gav döttrar viss rätt till arvet fick inte döttrarnas barn ärva någonting. Sönerna kunde ärva och deras barn kunde växa upp som arvtagare till sin fars egendomar. En del andra lagar som gav ett jämlikt arvsrätt till både män och kvinnor, men inte i form av en specificerad andel. Enligt denna modell kunde arvtagaren, om han så ville, göra ett testamente till fördel för sin dotter också.
Historien bakom kvinnans arvsrätt är lång. Vetenskapsmän och lärda personer har undersökt den utförligt och har lämnat efter sig en omfattande mängd utredningar och skrifter om detta ämne. Jag tror inte att det är nödvändigt att citera från deras skrifter och undersökningar. Sammanfattningen av dessa skrifter är vad vi har nämnt här ovan.
Orsaken till att kvinnan fråntogs arvsrätten
Den verkliga orsaken till att kvinnan var berövad sin arvsrätt var att förhindra förflyttning av familjens egendomar till en annan familj. Enligt den gamla föreställningen var moderns roll vid ett barns tillblivelse obetydlig. Mödrar ansågs enbart vara en behållare i vilken mannens spermier utvecklades och från vilken ett barn kom till världen. Av den anledningen trodde de att sönernas barn var ättlingar av en man och således var de en väsentlig del av hans familj. Medan dotterns barn betraktades som hennes makes barn och därmed tillhörde de makens familj. Följaktligen, om en dotter ärvde, och hennes barn ärvde henne, så skulle det orsaka en situation där en familjs rikedomar skulle övergå till en annan familj.
I boken “Irth dar huquq-e madani-e Iran” (arvsrätt i Irans civillagstiftning), skriver Dr. Musa Amid, att “i gamla tider var det religion som lade grunden till familjens utformning och inte naturliga band. Familjens religiösa talesman (under det patriarkaliska systemet) var farfadern i familjen, och efter honom utfördes familjens religiösa ceremonier och ritualer endast av sönerna generation efter generation. Forntidens folk ansåg att sönerna var den enda källan till fortsättningen på deras härstamning. Fadern i familjen, liv givare till sin son som han var, överförde också sin religiösa tro och de religiösa ritualer, rätten att hålla elden vid liv och också rätten att citera särskilda böner.15 Såsom det är omnämnt i den Hinduiska Vedas och i Greklands och Roms lagar är generationens makt inskränkt till män och resultatet av denna föråldrade tro var att familjens religioner var angelägenheter speciellt för män. Kvinnorna hade ingen uppgift och kunde inte blanda sig i religiösa angelägenheter, utom genom sina fäder och makar … och därför att religiösa ritualer inte angick dem berövades dem alla familjeprivilegier. Därigenom berövades kvinnorna arvsrätten.”
Det fanns också andra orsaker till varför kvinnan berövades arvsrätten. En av dem var deras svaghet i strid. I samhällen där företrädande och förmåner grundades på hjältemod och tapperhet, och en krigförande person var att föredra framför hundratusen okrigiska personer berövades naturligtvis kvinnan arvsrätten på grund av sin svaghet i utförandet av försvarshandlingar och mod.
Under den för-islamiska tiden var araberna just av denna anledning emot kvinnans arvsrätt och när det fanns en manlig familjemedlem, oavsett hur långt ner i arvsrangordningen han var, så gav de aldrig en kvinna arvsrätt. Så när versen för arvsberättigande uppenbarades och den tydligt fastställde kvinnornas arvsrätt v ar det som en chock för araberna:
“Till männen en andel av vad föräldrar och anförvanter efterlämnar, och till kvinnorna en andel av vad föräldrar och anförvanter efterlämnar, huruvida det är lite eller mycket, en andel fördelad”. (Den heliga Koranen 4:7)
Enligt sägnen dog Hassan ibn Thabit, en av arabernas välkända poeter, och lämnade efter sig en hustru och några döttrar. Sönerna till deras farbröder lade beslag på all hans egendom och lämnade ingenting till hans hustru och döttrar. Den döde mannens hustru förde fram ett klagomål mot dem inför den heliga Profeten. Profeten kallade dem till sig. De hävdade att kvinnan inte är i en ställning att beväpna sig själv och strida emot en fiende. “Det är vi som tar svärdet i våra händer och försvarar oss själva och dessa kvinnor”. Så rikedomen skall också tillhöra mannen. Ändå så citerade den heliga Profeten för dem Guds budord.
Arvsberättigande för en adopterad son
I den för-islamiska tiden adopterade ibland araberna någon som sin son och som ett resultat så ansågs den adopterade sonen som efterträdare när mannen dog, precis som en biologisk son. Adoptionstraditionen existerade i andra samhällen, bland dem det forntida Iran och Rom. Enligt denna tradition så var den adopterade sonen, därför att han var precis som en son, berättigad till alla privilegier, som den bortgångnes biologiska döttrar inte var berättigad till. En av dessa privilegier var att den adopterade sonen ärvde den bortgångne. Det fanns ett annat liknande privilegium och konsekvens, vilket var att det ansågs förbjudet att gifta sig med den kvinna med vilken den adopterade sonen hade varit gift. Koranen tog bort också denna tradition.
Arvsrätt genom ett förbund
Araberna hade en annan tradition gällande arvsrätten som den heliga Koranen också upphävde. Det var traditionen med “konfederation”. Detta betydde att två främlingar ingick ett förbund att den enes blod var den andres blod, och ett anfall på den ena var ett anfall på den andra, och var och en var berättigad att ärva den andra. Enligt detta förbund försvarade de båda obesläktade personerna varandra från attacker under sin livstid, och den som dog först lämnade sina egendomar till den andra.
Kvinnan som en del i arvsandelen
Ibland räknade araberna hustrun till den bortgångne som en del av hans egendom och innehav, och övertog henne som en del av arvet. Om en man hade en son med en annan hustru kunde den sonen som ett tecken på sitt förfogande, slänga en duk över ansiktet på den kvinnan och räkna henne som en del av sin andel. Det berodde på hans eget tycke huruvida han ingick äktenskap med henne, eller huruvida han gav bort henne för äktenskap till en annan person, och tog emot hennes hemgift för egen räkning. Denna tradition var inte enbart begränsad till araber. I gamla hinduiska, japanska, romerska, grekiska och iranska lagar fanns det många orättvisa diskrimineringar.
Kvinnans arvsrätt i den sasanidska perioden i Iran
Said Nafisi skriver i sin bok “Tarikh-e ijtima’i-e Iran az zaman-e Sasaniyan ta inqirad-e Umawiyan” (Irans samhällshistoria från den Sasanidska perioden fram till Umayyids störtande):
“I samband med en familjs etablerande fanns det en annan anmärkningsvärd punkt i den sasanidska civilisationen, att när en son nådde pubertetsåldern, så gav fadern honom en av sina många fruar till äktenskap. Ett annat nämnvärt faktum är att kvinnan hade inga juridiska och lagskyddade rättigheter Fadern och maken hade stor auktoritet. När en flicka nådde femtonårsåldern, och uppnådde full mognad, så hade fadern, eller familjens överhuvud, rätt att ge bort henne till äktenskap, men den giftasvuxna åldern för en son ansågs vara tjugo år. Vid ingående av äktenskap var faderns samtycke ett nödvändigt villkor. Den flicka som gick över till sin make utan ett sådant samtycke, ärvde inte sin fader eller beskyddare, och i det egna valet av make ansågs hon inte ha några rättigheter. Om en fader hade försummat att gifta bort sin dotter efter puberteten kunde hon ta sin tillflykt till ett illegalt äktenskap, och under dessa omständigheter så var hon inte berättigad att ärva sin fader.
Antalet kvinnor som en man kunde ha hade inga begränsningar. Det framkommer från grekiska dokument att en man ibland hade flera hundra kvinnor i sitt hus. Principerna för äktenskap i den sasanidska perioden, såsom nedtecknat i zoroastriska religiösa böcker, är mycket komplicerade och förvirrande, men det fanns fem traditionella sorters äktenskap.
1- En hustru som var gift, med sina föräldrars samtycke, och som födde barn kallades “Padishah-e zan” (fruarnas drottning).
2- En hustru som var enda barnet till sin fader och moder, kallades “ug zan” (unik fru). Det första barnet som hon födde, överlämnades till hennes föräldrar, så att barnet kunde fylla platsen för sin moder, som lämnat huset och gift sig. Därefter tilltalade man henne också som “Padishah-e zan” (fruarnas drottning).
3- Om en man dog i sin ungdom utan att ha gift sig brukade hans familjemedlemmar ge en hemgift till en kvinna från en annan familj och föra henne till en mans hus som inte var av deras familj, och den kvinnan kallades “Sidhar zan” (adopterad fru). Varje barn som hon födde skulle i nästa värld anses såsom hälften av den unga mannen som dött och den andra hälften från mannen som levde.
4- En änka som gifte sig för andra gången kallades “Chigar zan” (tjänstefru). Om hon inte hade några barn med sin första make, så fick hon ställningen “Sidhar zan”.
5- En kvinna som gick till en make utan sin faders och moders samtycke ansågs ha den lägsta ställningen och hon kallades “khud saray-e zan” (egensinnig fru), och ärvde inte sin fader eller moder. Först när hennes son nådde pubertetsåldern och accepterade henne som sin “ug zan” förändrades hennes ställning.”
Kvinnans andel av arvsrätt enligt Islam
I islamiska lagar återfinns ingen av orimligheterna från förr i arvsrättsfrågan. Den invändning som riktas mot islamiska lagar angående kvinnans arvsrätt gäller hennes andel som är hälften av den andel som mannen får. I Islam ärver sonen dubbelt så mycket som dottern, en broder dubbelt så mycket som en syster och en make dubbelt så mycket som en hustru. Det är bara i ett fall som båda föräldrarna ärver lika mycket. Det gäller om den avlidnes föräldrar är vid liv och den avlidne har egna barn. I detta fall ärver föräldrarna till den avlidne en sjättedel av den dödes egendomar.
Att kvinnan ärver hälften av en mans andel har att göra med speciella förhållanden. En kvinna har rätt till hemgift och underhåll, hon är oförmögen att ta en jämlik del i samhällets försvar. Att döttrarnas andel är hälften av brödernas är i viss utsträckning resultatet av en kompensationslag. Kvinnans speciella ställning i arvsrätten är grundat på den speciella ställning hon upptar angående hemgift, underhåll och så vidare.
I enlighet med de argument som vi lagt fram i föregående avsnitt har Islam erkänt hemgift och underhåll såsom en nödvändig och effektiv faktor i förstärkandet av de ömsesidiga relationerna mellan man och hustru, skyddande av hemmets lugn och ro och etablerandet av föreningen mellan man och hustru. Enligt Islam skapar avsaknaden av hemgift och underhåll, och framför allt underhåll, problem i familjelivet. Enligt Islam är hemgift och underhåll obligatoriskt och hustrun är automatiskt undantagen från att bidra till familjens budget. Ansvaret för detta har lagts på mannen. Islam eftersträvar att detta ansvar skulle kompenseras genom arvet och på så sätt har mannens andel i arvsrätten blivit dubbelt så mycket som kvinnan. I korthet så är det hemgift och underhåll som har förminskat kvinnans andel i arvsrätten.
En invändning från västvärldens dyrkare
När en grupp av dyrkarna av väst ger utlopp för sina åsikter angående detta problem och propagerar mot Islam angriper de hemgift och underhåll. De säger: “Varför ska vi fortsätta i en cirklande och undgående väg? Varför ska vi inte ge lika andelar till mannen och till kvinnan, så att vi inte ska vara tvungna att kompensera underskottet genom hemgift och underhåll?”
Först och främst så har dessa beskäftiga människor blandat ihop orsaken med verkan och vice versa. De anser att hemgift och underhåll är resultatet av den speciella situationen som gäller i avseende på kvinnans andel i arvsrätten, när det faktiskt är tvärtom. För det andra så tror de att vad som är verkligen viktigt är den finansiella och ekonomiska aspekten av frågan. Om man bara ser på den finansiella och ekonomiska aspekten finns det inte något rättfärdigande för hemgift och underhåll eller för att andelen i arvsberättigandet är olika. Som vi har påpekat i föregående avsnitt har Islam betraktat många aspekter på frågan, en del baserade på naturen och en del psykologiska. Å ena sidan finns det de omåttliga behoven och problemen för kvinnan i samband med barnafödslar, under det att mannen är befriad från allt det. Å andra sidan är det hennes mindre förmåga att producera och tjäna rikedomar. För det tredje är där det ett faktum att kvinnans konsumtion av rikedomar är större än mannens. Det speciella psykologiska och intellektuella hänsynstagandet angående män och kvinnor utgör en annan aspekt. Den karaktäristiska psykologin för män och kvinnor och det faktum att en man alltid ska vara där såsom personen som är ansvarig för kvinnans kostnader, och slutligen, det subtila psykologiska och sociala hänsynstagandet som är källan till styrkan i familjebanden. Alla dessa aspekter har betraktats av Islam. Den betraktar hemgift och underhåll vara en positiv nödvändighet. Dessa nödvändiga och oundvikliga saker är en indirekt orsak till mannens utgiftsbörda. Detta är anledningen till att Islam har föreskrivit att som kompensation för ansvaret som lagts på mannens axlar ska hans andel i arvsrätten vara dubbelt så mycket som en kvinnas. Detta är alltså inte bara en finansiell och ekonomisk fråga.
Ateisternas invändningar mot arvsrätten i början av Islam
Vi påpekade att, enligt Islams synsätt, skall hemgift och underhåll betraktas som orsak och kvinnans andel i arvsrätten dess verkan. Denna fråga har varit föremål för diskussion ända sedan Islams begynnelse.
Det fanns en man vid namn Ibn Abi ‘l-Awja som levde under 800-talet. Han var ateist och utnyttjade den frihet som rådde då för att propagera sin ateistiska övertygelse vart han än kom. Det hände också att han gick till den heliga moskén i Mecka (Masjidu l-Haram), eller Profetens moské i staden Medina, och debatterade ämnen som Guds enhet, livet efter döden, och andra huvudsakliga islamiska principer. En av hans invändningar emot Islam var just densamma om arvsrätten. Han sa:
“Varför skall en stackars kvinna, som är svagare än mannen, bara få en andel, under det att mannen, som är starkare får dubbel så mycket som kvinnan? Detta strider mot rättvisan”. Imam Sadiq(A) svarade att det var på grund av att Islam hade befriat kvinnan från väpnad strid, och dessutom hade gett henne hemgift och att underhåll ålagts mannen till hennes fördel. Kvinnorna har också befriats från ett annan åtagande, i de fall då blodsförvanter måste betala lösensumma har kvinnan befriats från att delta med de andra i betalningen. Dessa är orsakerna till varför en kvinnas andel är mindre än mannens andel. Imam Sadiq(A) sade uttryckligen att kvinnans speciella situation i arvsrätten är resultatet av hemgift och underhåll och att hon är undantagen från väpnad strid och betalande av lösensumma.