”Explosionen av extas och mäktighet som välkomnade Imamen var i själva verket ingen sådan simpel reaktion baserad på en ordnad idé på Imamen; utan mera den självklara och sprudlande hymnen av prisande, av firande som nästan krävdes av den utomordentligt majestätiske och överlägsna karisman tillhörande den mannen.
En gång då dörren öppnades för honom erfor jag en hurrikan av energi strömma ut genom dörren, och i sin bruna kappa, svarta turban på huvudet och det vita skägget rörde han vid byggnadens varenda molekyl och drog till sig uppmärksamheten i sådan nivå att allt annat bara försvann. Han var en strömmande massa av ljus penetrerandes in i varje persons medvetenhet i hallen. Han totalt utrotade alla bilder som man försökte fatta upp inför sig själv om honom. Han var så dominant i sin närvaro att jag fann mina sinnen organiserade av det som tog mig långt ifrån mina egna koncepter, bort från min egen metod av utvecklande erfarenhet.
Jag förväntade mig, oberoende av vem det gällde, att analysera hans ansikte, utforska hans styrka, undrandes om hans sanna jag. Men hans makt, elegans och absoluta dominans tillintetgjorde mina alla versioner av analyserande, och jag lämnades till att okontrollerat erfara den mängd av energi och känna på det som strålade ut från hans närvaro vid scenen.
En hurrikan är vad han var, en mäkta storm, men ändå så kunde man omedelbart se en punkt av absolut stillhet och harmoni innuti den kraftiga virvelvinden; samtidigt som han var snärtig och beordrande, var han även seren och mottagande. Något inom honom var orörlig, fast den samma orörligheten hade rört på hela landet Iran. Detta var ingen vanlig människa, och fastän jag har träffat mängder av helgon – så som Dalai Lama, Buddhist munkar, Hinduistiska trollkarlar – innefattade ingendera samma mängd av elektrifierande närvaro så som Khomeini.” – Robin Woodsworth Carlsen, The Imam and His Revolution
Han föddes som Seyyed Roohollah Musawi Khomeini år 1320 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S – Salla Allah-o alayh wa aleh – frid vare med honom och hans hushåll) utvandring från Mecka till Medina). Han var son till Ayatullah Seyyed Mostafa(RA-Rahemah-o Allah-må Gud vara honom nådig) som tog till vapen och försvarade sin stad Khomein och dess medborgarskara varje gång de skulle invaderas av yttre krafter eller störas av rebeller och banditer. Hans farfar var en prominent rättslärd vid namn Allamah Seyyed Ahmad ”al-Hindi”(RA) som levde en längre tid i Lucknow, Indien för att sedan ta sig till Najaf, Irak för studier och slutligen till Khomein, Iran för utlärande av religion som är den samma stad som sonsonen Roohollah Khomeini(RA) föddes och växte upp i.
Roohollahs(RA) fader mördades år 1320 e.H i Thil-Hijja månaden vid väldigt ung ålder, så spädbarnet som inte ens hade sett sin egen fader fick uppfostras av sin enda faster, Sahebeh(RA), och moder, Hagar(RA), till 15 års ålder. Även de två förlorade han under den extremt unga åldern 15, och fick tas om hand av sin äldre broder, Seyyed Morteza(HA-Hafiz-o Allah-må Gud bevara honom), numera känd som ”Pasandideh”. Han påbörjade sin religiösa utbildning extremt tidigt. Vid 7 års ålder hade han memoriserat Koranens alla verser då han började ett år tidigare.
Han reste först till staden Arak för högre studier och senare till den heliga staden Qom som blev till en storslagen center för shialäran i och med Sheikh Abdo’l-Karim Haeris(RA) ankomst. Han studerade roohaniyah (spiritualitet) och falsafa (filosofi) under Mirza Jawad Maliki Tabrizi(RA) och Mirza Ali Shahabadi(RA). Samtidigt studerade han shari’ah (rättslära) under Sheikh Abdo’l-Karim Haeri(RA) och andra prominenta rättslärda.
Då både Abdo’l-Karim Haeri(RA) i Qom och Seyyed Abo’l-Hasan Esfehani(RA) i Najaf mötte bortgången lämnades shia cirkulationen i behov av en stark ledare. Imam Khomeini(RA) och andra juniorlärare i seminariet arrangerade för Seyyed Hossein Burujerdi(RA) att ta sig till Qom och anta ledarskap.
Vid den tiden hade Pahlavi dynastin (sista kungaväldet i Iran) etablerat ett sekulärt autokratiskt samhälle med brutala kontra-religiösa syften. Alla fria tänkare som ifrågasatte Shahens styre behandlades våldsamt illa av SAVAK, den ökände underrättelse agenturen till regeringen. Simpla religiösa uträttelser och iaktagelser förbjöds, då Shahen sökte borttagandet av Islam ur den almänna sfären. Hans radikala policy och okontrollerade slöseri med militära dåd förgjorde den Iranska ekonomin inifrån. Hans överdrivna tillit på västerländska regimer bidrog ytterligare till expanderandet av opposition mot hans regering.
Vissa dömer Ayatullah Burujerdi(RA) för hans tysta stånd mot regeringen under denna tid. Fast en revolution kan aldrig lyckas utan storslagna ledare och både han och Imam Khomeini(RA) var aktiva på att lära ut till den framtida revolutionens ledare. Bland Imam Khomeinis(RA) mest engagerade och unika studenter fanns Shaheed Seyyed Mohammad Hossein Beheshti(RA), Seyyed Mohammad Ali Qadhi(RA), Seyyed Ali Hosseini Khamenei(HA), Seyyed Abdo’l-Karim Musawi Ardebili(HA), Shaheed Murtadha Motahhari(RA), Sheikh Fadhil Lankarani(RA) Sheikh Ali Quddus(RA) och Sheikh Haidar Ali Hashemian(RA). Med Ayatullah Burujerdis(RA) bortgång erkändes Imam Khomeini(RA) som en utav de ledande lärarna i seminariet. Därför accepterades han som en Marja’(rättslärd som efterföljs) utav många av Irans folk.
Från den ökände Madressa Faiziyya skrev och publicerade han många verk gällande gnosticism, filosofi, och rättslära, som då eventuellt attraherade hundratals med studenter till hans lektioner.
Medan Shahen sökte tränga fler och fler sekulariserade policyn in i samhället avvisade Imam Khomeini(RA) de en efter en vid varje givna möjlighet. Han beordrade sina studenter att nå ut till de Iranska massorna och utbilda de gällande den farliga framtiden som nationen skulle konfronteras med ifall trenden tilläts fortsätta. Han förklarade också passivitet gentemot regimen i form av Taqiyya (förställning) att vara förbjudet i detta fall. Shahen reagerade våldsamt. 1382 e.H skickades jägarsoldater till Madressa Faiziyya där de attackerade och slaktade flertalet studenter. Några veckor senare, efter att ha givit en föreläsning i ’Ashura åminnelse där han drog paralleller och jämförde Shahens tyranniska policyn med de av Umayyad dynastins under Yazid, så arresterades Imamen(RA). Mass protester bröt ut i över hela Iran krävandes hans befrielse. Fastän han släpptes några månader senare så bröt det ökända upproret, 15 khordad, ut som 16 år senare resulterade i hela det iranska folkets enade stånd mot regimen då Imam Khomeini(RA) beordrade hela landet att överta makten från den neo-imperialistiska, extremistiskt sekulariserade, totalitära väst-styrda regimen i favör till en sannerlig Islamisk republik.
Efter att Imam Khomeini(RA) släpptes fri men ändå fortsatte tala ut mot Shahen, speciellt talet om hur Shahen genom det ökända signerandet i styrkornas status överenskom att all amerikansk personal skulle få fullständig immunitet underkastade den Iranska nationens solidaritet, tvångs exilerades han, först till Turkiet och sedan till Irak. Genom exilen till Irak förväntade sig Shahen att Imam Khomeini(RA) skulle glömmas bort i vägen för andra prominenta rättslärda i Najaf, så som Ayatullah Muhsin al-Hakim(RA) och Seyyed Abo’l-Qasim al-Khoei(RA).
I Najaf började Imam Khomeini(RA) med att lära ut rättslära i Sheikh Murtadha Ansari skolan. Han höll även i föreläsningar om teorier till Islamisk politik och statsstyre, vilka närvarades i förfullt av studenter tillhörande alla olika bakgrunder. Imam Khomeini(RA) menade att ett statsstyre under Imam Mahdis(AJ-Ajjal Allah ta’ala Farajah – må Gud påskynda hans återkomst) ockultation kan enbart vara sannerligt Islamisk då det är i tillsyn av kvalificerade foqaha (jurister). Dessa föreläsningar formades till d.s.k Wilayat-e Faqih (Juristens förmyndarskap). Hans föreläsningar, artiklar och brevmassor smugglades till Iran, där de propagerades bland massorna av sådana hängivna studenter som martyrerna Seyyed Beheshti(RA) och Murtadha Motahhari(RA).
Oppositionen mot Shahen utökades, fast den möttes vanligtvis med brutala undertrycks metoder utav SAVAK. Vid ett av de jubiléer för det 15 Khordad upproret etablerade Madressa Faiziyya studenterna ännu en demonstration mot regeringen. De hjälplösa demonstranterna beskjöts från helikoptrar och dussintals slaktades. Samma reaktion hade regeringen mot de massvis med demonstrationer som utbröt i landets andra städer och områden. En gång brändes över 400 personer upp levande genom nedlåsandet av dörrarna till en biograf i Abadan.
På den ökända ”svarta fredagen” slaktades över 2000 demonstranter i Tehran som krävde upplösandet av monarkin och byggandet av ett Islamiskt statsstyre, vars plats efter revolutionen döptes till Meydan-e Shohada (Martyrernas torg). Tal, där Imam Khomeini(RA) prisade den Iranska nationen för sina uppoffranden och ålade de att ha tålamod och uthållighet, smugglades från Irak till Iran. Ett av hans mer kända tal var ”dessa demonstrationer vars glöd bryter ner all form av tyranni och utvecklar de Islamiska slutpunkterna är en form av dyrkan som inte begränsas till dagar eller månader, ty målet är att rädda nationen, att uträtta Islamisk rättvisa och etablera en form av himmelsk regering utgående på rättvisa.”
När försöket misslyckades kontaktade Shahen den Irakiska regeringen och Saddam erbjöd sig att få Imam Khomeini(RA) mördad men Shahen valde hans exil för han trodde att han skulle bli besvärligare som martyr. Imam Khomeini(RA) åkte slutligen till utkanten Neauphle le-Chateau, Frankrike, bara några kilometer ifrån Paris. Med detta hoppades Shahen på att kontakten mellan Imam Khomeini(RA) och det Iranska folket skulle försvagas.
Men på grund av Shahens anträngningar till att förstärka relationen mellan Iran och Europa fick detta ett oönskat resultat mot andra hållet, Imam Khomeini(RA) kunde väldigt enkelt ha kontakt med sina studenter i Iran. Han besöktes också ofta av västerländska journalister och reportrar i Paris, och snart visste hela världen om Imam Khomeini(RA) och hans vision om en Islamisk stat baserad på Koranens och Ahl al-Baits(A) läror.
Vid den kommande Moharram månaden 1399 e.H förklarade Imam Khomeini(RA) att Iranierna var tvungna att följa Imam Hosseins(A) exemplar och stå upp mot tyranni och orättvisa. Vid midnatt på ’Ashura marcherade över en miljon personer klädda i vit klädsel symboliserandes martyrdom igenom hela Teherans gator. De kallade på en lista med 17 krav, vars absolut viktigaste punkt var etablerandet av en Islamisk regering.
Tusentals med demonstranter beskjöts av helikoptrar men utan resultat. Igenom hela landet förklarade arbetarna strejk. Revolutionen hade börjat!
Från Paris deklarerade Imam Khomeini(RA) etablerandet av rådet till den Islamiska revolutionen, som därmed skulle ta över från premiär minister Bakhtiars regering. Shahen Flydde för att aldrig mer återvända!
Det enda som nu stod i vägen mellan Iran och en Islamisk regering var en militär-upprättad coup d’état. Miljontals med demonstranter tog sig ut och mötte de förvirrade soldaterna, men istället för att använda sig av våld åkallade de broderskap. De gav de gåvor och placerade blommor i avfyrningsrören till soldaternas vapen. Resultatet vart massiv deserterande.
Den 2 Rabi’ al-Awwal, 1399 e.H (31 jan. 1979 e.K) tog Imamen(RA) ett charterplan med Air France och flög till Teheran. Han välkomnades vid flygplatsen av miljontals med anhängare. Det första han gjorde vid ankomst var att besöka Behesht-e Zahra (Zahras paradis) gravplatsen och visa respekt till alla av revolutionens martyrer. Några dagar senare skapades en provisorisk Islamisk regering under Mahdi Bazargan. Medan militären löstes upp mer och mer beordrade Bakhtiar ett utegångsförbud. I svar uppmanade Imamen(RA) sina anhängare att trotsa utegångsförbudet och förklarade att vore hans anhängare attackerade skulle han förklara Jihad(helig kamp i Guds väg) mot regeringen.
Slutligen upphörde militären med sitt bistånd till Bakhtiar regimen och den 14 Rabi’ al-Awwal 1399 e.H (Feb. 14, 1979 e.K) kollapsade den imperialistiska regeringen. Revolutionen hade segrat!
En folkomröstning hölls och slutade extremt ojämnt i favör till etablerandet av en Islamisk regering. En församling av foqaha (kvalificerade jurister) sammankallade den förslagna konstitutionen. Mot årets slut godkändes även konstitutionen av folket. Artikel fem av konstitutionen deklarerade att under den tolfte Imamens(A) ockultation skulle ”nationens förmyndarskap och ledarskap ledas av den fromme och rättfärdige juristen som är bekant med tillståndet av sin ålder; djärv, resursfull, som behärskade administrativa egenskaper: och som erkändes och accepterades som Rahbar (ledare) utav majoriteten av folket.”
Folket valde Imam Khomeini(RA) till första Rahbar över den nyproklamerade Islamiska Republiken av Iran.
Det första decenniet av den Islamiska Republiken var också det sista decenniet av Imam Khomeinis(RA) liv. Han flyttade sitt kontor från Qom till Teheran, där han övervakade landets situationer, svarade på religiösa och sociala livsfrågor, och mötte upp besökare och andra.
Redan de första åren utförde oppossitionsgrupper massvis med brutala attacker i försök att förgöra republiken.En utav Imam Khomeinis(RA) extremt nära studenter och kamrater, som också var en utav de mest intelligenta och förnämsta rättslärda, Ayatullah Murtadha Motahhari(RA) lönnmördades. En bomb explosion slaktade upp till 72 toppledare till revolutionen, bl.a Seyyed Beheshti(RA). Plus den Irakiska invasionen som resulterade i åtta års krigande, för att inte nämna den tunga sanktionen som Islamiska Republiken fick känna på från de västerländska krafterna.
Vilket annat land det än skulle ha varit skulle ha likviderats med marken. Men den Islamiska Republiken var under Imam Khomeinis(RA) bevakning, och som så många tror, är fortfarande under den tolfte felfrie Imamen Mahdis(AJ) bevakning. Imam Khomeini(RA) sades ha en väldigt nära och speciell relation till den dolde Imamen(AJ). Hans bortgångne student Ayatullah Lankarani(RA) har narrerat att när än någon envisades på att fortsätta argumentera mot Imam Khomeini(RA) gällande den Islamiska republikens genomförbarhet brukade Imam Khomeini(RA) tillslut ha frågat ”Skulle Hazrat Baqiyatullah, Imam Mahdi, ha sagt något fel till mig? Nej, Shahen måste försvinna!” Under revolutionens gång, när än Imam Khomeini(RA) hamnade i någon sorts dilemma, sågs han träda in i sin privata kammare, och efteråt komma ut med lösningar vilket enligt många berodde på hans direkta kommunikation med Imam Mahdi(AJ).
Som en sann anhängare till Ahl al-Bait(A) praktiserade Imam Khomeini(RA) deras läror igenom hela sitt liv. Han levde ett simpelt asketiskt liv, och trots sin akademiska och politiska engagemang såg han alltid till sina familjemedlemmars rättigheter. Hans fru narrerar att hon igenom hela sitt liv blott hade en enda önskning som Imam Khomeini(RA) aldrig beviljade: nämligen det att han skulle be henne hälla upp och bringa ett glas vatten till honom, men inte en enda gång gjorde han det!
Många besökare till huset förvånades över att finna Imam Khomeini(RA) rengöra disken, moppa golvet och uträtta andra hushållsgöromål. Trots allt detta levde Imamen(RA) ett liv i yttersta grad av gudsfruktighet och spiritualitet. Under de svidande vintrarna i Qom brukade Imamen(RA) vakna upp varje natt, uträtta wudhu (religiös tvagning) med det iskalla vattnet och be sina Salat al-layl (nattböner).
Hans Mafatih (böne kalender) återförnyades efter bara veckor p.g.a att han använde den för mycket. Innan han påbörjade utlärandet om politisk aktivism till sina studenter beströk han vikten av spiritualitet och att uppnå intimitet till Allah(SWT-Subhanah-o wa ta’ala – glorifierad och upphöjd äro Han). Många av hans läror på spiritualitet och uppbyggandet på ens jag kan finnas i sådana verk som ”Ljuset Inom Mig”, ”Bönens Dicipliner” och ”40 faldiga återberättelser”.
Till skillnad från andra gnostiker och mystiker omvandlades faktiskt Imam Khomeinis(RA) spiritualitet in i en livsstil av maximal diciplin och vana. De Franska soldaterna som hade vaktpost utanför hans hus i Neauphle le-Chateau brukade justera sina scheman baserade på tiden då Imam Khomeini(RA) steg ut för sin vardagsvandring.
På det legendariska flyget från Paris till Teheran, vaknade Imamen(RA) upp, tvagade sig, uträttade morgonbönen och lade sig sedan ner och sov vidare. De närvarande i planet narrerade att det var p.g.a Imamens(RA) starka spiritualitet och diciplin som han var kapabel till att sova så fridfullt under ett så besvärligt flyg, speciellt vid revolutionsaftonen.
En gång då det var i mitten av en press konferens med internationell media närvarande efter revolutionen ställde sig Imam Khomeini(RA) upp och lämnade rummet. När de förbluffade reportrarna sedan frågade om hans plötsliga avfärd från rummet, fick de reda på att det hade blivit dags för eftermiddagsbönen, och Imamen(RA) kunde inte dröja ens en minut från bönetiden.
Imam Khomeini(RA) hade även oerhörd omsorg och respekt för kvinnan och hennes heder. Hans dotter narrerade att när som än någon utav tjejernas ärmar gled ner lite, då de var vid matbordet, uppmärksammade Imamen(RA) henne så att hon såg till att täcka hela armen. En gång sade han ”fienderna räds inte våra martyrers blod så mycket som de räds våra kvinnors hijab!”
Han brukade säga ”Det stämmer att de sade att anletet och flatorna kan vara synliga; däremot så är det bättre för ungdommarna att täcka lite mer” Han uppmanade kvinnor att täcka sig med Chador (slöjor), som han ansåg vara revolutionens symboler.
1409 e.H försämrades Imam Khomeinis(RA) hälsa. Han togs till sjukhuset ,och han var där i 11 dagar för en operation för att stoppa ytterligare inre blödning. Hans fru narrerade att några veckor innan han togs till sjukhuset hade han en dröm där han bevittnade Imam Ali ibn Abi Talib(A) tvaga och klä på hans lik åkallandes för honom. I sina sista dagar, deltog han konstant i böner och åkallelser, önskandes för Allah(SWT) att acceptera honom. Läkarna narrerar att när hans bortgång anlände den 28 Shawwal 1409 e.H gick han hädan reciterandes ”Allah-o Akbar” (Gud är större).
Imam Roohollah Musawi Khomeinis(RA) lik fördes till södra Iran för begravning. Omkring tio miljoner personer deltog i begravningen, vilket förvandlade den till historiens absolut största begravning någonsin. Hans lik var emellertid tvungen att transporteras med helikopter till den sista viloplatsen som de byggde upp i respekt till den starka ljusstrålen av kunskap, frommhet och spiritualitet. Efter honom valdes hans intima student och kamrat Ayatullah Seyyed Ali Khamenei(HA) till den nya Rahbar (ledare) över den Islamiska Republiken.
OBS! Denna artikel är orättvis då den är blott några sidor lång, för ytterligare information om Imam Khomeinis(RA) magnifika liv och den Islamiska Revolutionen kan ni läsa upp Dr. Hamid Algars ”Imam Khomeini: A Short Biography”, ”Rays of the Sun: 83 Stories from the Life of Imam Khomeini” och den mångfaldigt prisbelönade dokumentärfilmen ”Ruhallah”!
”Dessa artiklar skrevs ursprungligen på engelska i Islamicinsights.com.
De har översatts och producerats om här med författarens tillstånd”