I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige
إِذِ ابْتَلَى إِبْرَاهِيمَ رَبُّهُ بِكَلِمَاتٍ فَأَتَمَّهُنَّ قَالَ إِنِّي جَاعِلُكَ لِلنَّاسِ إِمَامًا قَالَ وَمِن ذُرِّيَّتِي قَالَ لاَ يَنَالُ عَهْدِي الظَّالِمِينَ
Och (minns att) Abraham sattes på prov av sin Herre(genom ord) och (att han) fullgjorde alla hans befallningar.(Gud) sade:”Jag skall göra dig till ett föredome för människorna.” Abraham frågade: och mina efterkommande?” (Gud) svarade:” Mitt löfte omfattar inte syndarna.” (Den heliga Koranen 2:124)
Alltså innebär versen att:
Mitt löfte av Imamat omfattar inte förtryckare, når endast de av din avkomma som inte är förtryckare (”dhalem” ظالم), som inte handlar i orätt och inte begår synder. Här har många av de stora lärda (Ulama), utav denna vers, uppfattat och dragit slutsatsen att innebörden av denna yttring är egenskapen av felfrihet (’esmah) hos Imamen; inte det rättvisa (adl) och rättfärdighet som bör finnas hos böneledaren eller vittnet i domstol och liknande. Böneledaren behöver ha rättvisa och rättfärdighet, men ställningen och positionen av Imamat som är högre ställt än profetskap, förutsätter felfrihet (’esmah).
Shia och ahl ol-sunnah tror att profetskap förutsätter felfrihet, och enligt vår tolkning av versen som vi framförde tidigare med slutsatsen att Imamat är högre än profetskap, därmed uppfattas och konkluderas av لاینال عهدی الظالمین att en imam måste vara felfri (ma’soom), det vill säga mitt löfte av Imamat är uteslutande för de felfria (ma’soomin).
Även denna punkt är intressant att observera: i motsättning till Imamat har ظلم (förtryck) placerats; Gud säger i Koranen لاینال عهدی الظالمین och inte لاینال عهدی الفاسقین eller لا ینال عهدی العاصین, och har inte använt orden فسق (”fesq”- sedefördärv) och معصیه (”ma’siyah”-syndande), för den egenskap som är mer nödvändigt än någon annan i en ledare är rättvisa (adl). Rättvisa är stommen av ledarskap och Imamat av folket (ummah); rättvisa (adl) som innebär felfrihet (’esmah).