Bismihi Tala
All lov och pris tillhör världarnas Herre, och må välsignelserna över det heliga hushållet (AS) regna i all evighet.
SubhanAllah, det är fantastiskt att själens törst efter närhet till Honom inte släcks när man har låtit den smaka sötman av den, snarare ökar törsten och man tror att törsten skall ta kol på en. Efter resan till den Islamiska Republiken ville hela jag möta Gud. Innan hade tanken vart lång bort, men som en storm tog den tag i mig och mitt hjärta skrek, ta mig till Ditt hus!
Nu i efterhand förstår man att Han hade storslagna planer för lilla mig. Även om den ekonomiska biten var avklarad lång innan, såg det ut i det sista som ännu en Eid skulle spenderas i hemma i kylan. På blott några dagar var biljetten och visumet ordnat. När jag fick höra att det var ordnat, var det ofattbart. Hela världen stod still. Jag skakade och kunde bara tacka Honom.
Det var endast någon vecka kvar innan vi skulle fara iväg. Föreläsningar lyssnades till, böcker lästes, erfarenheter efterfrågades, diskussionerna kretsade kring resan, allt handlade om resan.
Dagen med stort D hade äntligen anlänt, fylld av förväntningar och glädje. Och det bästa var att vi även hade bjudits in av Syeda Zeineb (AS)och Syeda Roqaye (AS) att besöka dem innan vi for vidare.
Efter två dagar i Damaskus var vi påväg mot döden, för att vakna igen, och återvända. Vi for allesammans till Jofa, den plats där man klär sig i ehram. Känslan att klä sig i sin begravningsskrud och besvara Hans kall, och hoppas på att man besvaras, var så mäktig. Labbayk allahomma labbayk… tårarna kunde inte hindras, i kör svarade vi på Hans kall under bar himmel med vinden som smög sig mellan våra ehram.
Äntligen, tiden hade kommit då vi skulle få åka till den heliga Kabaa för att utföra UmraTamatto. Från att vi steg in i moskén var blicken fäst i det vita marmorgolvet, steg efter steg, stäckan kändes oändlig. Vi stannade, ögonen lyfte blicken uppåt. Tårarna flödade. SubhanAllah. Vilken syn. Hjärtat brast. Det kalla marmorgolvet mot min panna och hjärtats tal med Honom.
Lättad över tawafen fick vi tungan och kroppen smaka av det heliga ZamZam vattnet, som gav oss styrkan att utföra Saeen, vandringen mellan Safa och Marwa.
Några dagar efter Umra var det dags för oss att utföra Hajj ritualerna. Iklädda i ehram var vår första anhalt Arafat. I värmen och den stekande solen satt våra bröder och systrar försjunkna i bön och konversationer med Honom. Vid dagens slut började folk även komma ut ur tälten, vilken vacker syn, den rödsprängda himlen, de vita tälten och mängden av människor med blicken mot himlen för att in i det sista tala med Honom.
I mörkret färdades vi mot Muzdalifa, varje sten valdes ut med omsorg, bland klippor och grus fanns just de stenarna som vi letade efter. Tröttheten hade inte kunnat överrumpla oss, beslutsamheten om att finna just de stenar som skulle hjälpa oss i kampen mot att bekämpa oss själva.
Med karavanens flagga i topp vandrade vi mot Jamaraat, Shaytan. Stenarna i en påse och med raska steg tog vi oss mot vårt mål. Tre dagar i följd utfördes denna process. Och vi såg och kände av de prövningarna som skedde vid Jamaraaten. Ju mer man försökte bekämpa sin nafs, desto svårare var det att träffa, det gick helt enkelt inte att nå ända fram.
Den sista prövningen för Hajj ritualen var de sista Tawafen. Den sista av dem två, Tawaf Nisaa, var en riktig prövning, aldrig har något under resan känts så svårt som denna.
Färden fortsatte mot Ljusets stad, Medina, en underbar stad! Det första som utfördes var ett besök till Profeten (saw), bland tusentals förväntansfulla kvinnor från världens alla hörn stod vi och väntade. Väntade på att just den dörren vi stod vi skulle öppnas. Med Ziarayt boken i händerna och koncentrationen på orden man läste närmade sig stegen Profetens (saw) grav. Tyvärr måste jag någonstans erkänna ett en gnutta besvikelse trängde sig in i mig, var detta allt jag skulle få se? Kvinnornas del var så pass avskild att man endast kunde skymta väggen till Profetens (saw) hus. Men det spelade inte så stor roll. Jag var ju ändå där, med Profeten (saw).
Nästa mål var såklart att besöka våra älskade Imamer (AS), till Baqii. Första gången var det stängt, en hel dags väntan var så plågsamt, jag ville dit! Så nära Profeten (saw) men ändå så ensamma…
Livets resa, påbörjades och avslutades för snabbt. Önskar att tiden kunde ha stannat, och att man kunde få sitta framför Kaba, i Profetens moské, utanför Baqii längre. Nu är det enda man tänker på, ”hur ska jag ta mig dit, igen?”. Jag lämnade mitt hjärta där, nu är man tom, måste åka tillbaka för att hämta tillbaka det. I mina böner viskar jag hemligt, å min Herre, bjud in mig igen, låt mig få chansen att känna mig levande igen…