Jag var student och besluten att jag ville åka till den andliga pilgrimsfärden. Det såg inte så bra ut eftersom jag ville betala för hela resan själv. Samtidigt hade just det året förändrats på flera sätt som hade gjort att utgifterna hade ökat. Men denna beslutsamhet gjorde att all hjälp kom från Allah(SWT) som öppnade vägar som jag aldrig kunde föreställa mig. Alhamdulillah så åkte vi till Hajj det året. Jag hade hört innan att de som blir inbjudna åker, detta är jag ett levande bevis på, men ett villkor som oftast glöms bort är att man verkligen är besluten och gör allt i sin makt för att åka.
Resan var som en dröm, samtidigt visste jag inte vad jag hade och förvänta mig. Jag hade frågat till flera som hade åkt för att försöka förbereda mig mentalt. Jag hade även läst några böcker, men det som väntade var något helt annat.
Resan började med ett inrikes flyg till Stockholm kvällen innan. Vårt plan skulle åka dagen efter, sju på morgonen. Vi ankom till en moské kvällen innan och möttes av ett varmt välkomnande med mat. När kvällen gick mot sitt slut rekommenderade våra reseledare att vi skulle sova eftersom vi hade en lång dag. Moskén som vi skulle sova i var kall och golvet var hårt, så många timmar sömn blev det inte innan det var dags för morgonen bönen och sedan resan till Syrien där vi skulle åka till innan.
Vi ankom till flygplatsen och fick reda på att planet var försenat, men ingen mer information gavs. Fyra timmar senare hade vi fortfarande inte fått besked, men vi fick däremot frukost. Då klockan var 12 fick vi reda på att det skulle dröja mycket längre och att vi skulle få checka in på ett hotell. Man kände hur tålamodet började ta slut men reseledarna sa att Hajj resan är svår och att man skulle utsättas för tester under hela resan. Min första tanke då var att det inte hade något med det och göra utan bara ett uselt flygbolag. Vid 19 tiden satt vi äntligen på planet mot Syrien.
Eftersom vi var sena var vårat hotell avbokat i Syrien, så det var andra testet. Vi fick rum på ett kallt hotell med 7-8 personer i varje rum. Då hade vi inte sovit på 48 timmar. Subhanallah, vilket test. En sak som är viktigt att komma ihåg för alla som kommer åka är just att tålamodet verkligen sätts på spel. Allting som kan gå fel gör det. Man har inte kontroll över något och det är bara att försöka göra det bästa av situationen genom att ha målet av Hajj i fokus och att inte tappa humöret.
Efter en vecka i Syrien var det äntligen dags att åka till Saudiarabien. Vi flög till Jiddah flygplats precis som alla andra. Vi kom fram vid 12 på eftermiddagen. Från ett kallt Syrien till ett varmt Saudiarabien. Här började den andra svårigheten, eftersom de flesta pilgrimer samlas här så ställer det till en del. Efter att ha gått igenom alla kontrollen så var det dags och besöka toaletten. Det var inte vad man hade förväntat sig, en ständig lukt av avlopp och en hygien som inte är mycket att skryta om. Dessutom kan man inte kalla det toaletter enligt svensk standard eftersom det knappt fanns några toalett stolar. De fåtal som fanns var smutsiga och söndriga. Här insåg man verkligen hur bortskämd man är i Sverige. Våra gatutoaletter anses som lyx där. Så, det var bara att gilla läget och inse att majoriteten av världens befolkning inte har det som oss. Men en erfarenhet var det.
På flygplatsen i Jiddah var vi ganska länge. Ingen visste hur länge vi skulle vara där. Alla grupper får en buss som tar dom till Medina. Eftersom vi inte visste när bussen skulle komma så satt vi på det hårda betonggolvet och väntade. Vissa hade rullat ut deras sovsäckar och vissa satt och läste någon åkallan. Alla väntade med tålamod efter att få åka till Profeten(S).
Tio timmar senare kom den väntade bussen som körde oss till Medina. Det skulle ta mellan fem och sex timmar och komma fram. Det vi inte visste då var att alla bussar var tvungna och stanna utanför Medina där passen skulle kontrolleras.
När vi kom fram till kontroll stationen så trodde reseledarna att det skulle ta max 30 min. Det visade sig i slutändan att det tog 10 timmar. Än en gång, väntan och bara väntan. Inget man kunde göra åt situationen. Man såg hur människorna började tappa mer och mer tålamod. Detta gällde allt, från toalett kön till fika kön. Man såg djuriska beteendet i människorna, alla ville ha te, man skrek åt varandra. Samtidigt var alla utmattade och visste inte när de skulle få åka. En ytterligare faktor var att man kände ivrigheten att få träffa Profeten(S) och de andra fyra Imamerna(A) som ligger begravda i Medina, man var så nära men ändå så långt ifrån.
Så fort vi kom fram till hotellet så rusade vi till Masjid ul Nabvi. Ivern att få besöka graven var stor. Förhoppningarna att få läsa de Ziarat och böner som rekommenderas var enorma. När vi kom fram utanför moskén och fick se skymten av den vackra moskén väcktes glädjen, känslan av att rusa fram och kyssa graven. När vi väl kom innanför dörren (fanns flera dörrar varav vissa är mer rekommenderade att använda) så var det helt fullt av människor. Ändå var det ganska sent på kvällen. Man gick fram i snigelfart och ju närmare graven man kom desto mer kände man trycket av människorna. Det var nästan att man blev rädd. Jag kommer ihåg tillfällen då jag klämdes mot en påle och hade svårt och andas. Tyvärr var det hemskt, och ingen inre frid upplevdes i närheten av Profetens grav. Vad jag bestämde mig att göra efter detta var att be på andra ställen i moskén där man kunde vara i lugn och ro.
Jannatul Baqi var en speciell plats som man tyvärr fick tillgång till väldigt sällan. Det är gravplatsen där bland annat våra fyra Imamer(A), Imam Hassan(A), Imam Sajjad(A), Imam Baqir(A) och Imam Sadiq(A) ligger begravda. Jag fick tyvärr bara tillfället en gång och gå in för att skicka mina hälsningar. Platsen var väldigt välkontrollerad och att komma nära Imamernas(A) gravar var inte på tal.
På en torsdag var det äntligen dags för Dua Komail, som hölls mellan Profetens(S) moské och Jannatul Baqi. Vi hade alla länge sett fram emot detta tillfället men som vanligt var det hård koll och bara ”Iranier” fick gå. Kollen utfördes av Saudisk militär. Vi slank igenom ändå och fick uppleva denna spirituella stunden då flera tusen shia pilgrimmer hade träffats för att gråta ut.
Efter några dagar var det dags att äntligen fara mot Mecka. Vi tog alla farväl av Medina och bad om att få återvända. Det var en buss tur som skulle ta ca 6-8 timmar. Vi åkte på kvällen och kom fram tidigt på morgonen. På vägen hade vi bytt om till Ihraam, vilket är de två bitar tyg man lindar in sig i. Vi åkte till direkt till Masjid al Haram för att utföra den första tawaaf. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, hur såg det ut? När vi kom utanför så var det den vackraste moskén jag någonsin hade skådat. Det såg ut som ett sago slott.
När det var dags och gå in så sa sheikhen att vi skulle följa honom så att han kunde leda oss. Så vi följde med honom in och såg Kaba för första gången. Tårarna i hjärtat rann och man var helt stum. Hjärtat kändes tomt och man var helt tagen. Jag viste inte vad jag skulle säga eller tänka. Jag önskade att denna stund skulle vara för evigt. En otrolig dragningskraft drog hjärtat mot den heliga Kabaan. Det var som att hjärnan hade slutat att fungera. Vi började enligt ritualerna gå runt och efter första varvet tappade vi bort sheikhen. Ändå så kändes ingen rädsla utan man var hemma.
Efter att vi hade utfört samtliga ritualerna gick vi tillbaka till hotellet. Vi var sex personer i ett rum och delade badrum med ytterligare fem personer. Här sattes tålamod ytterligare på test, det var personer som man inte kände så väl, alla hade olika vanor, idéer och tankar. Samtidigt så hade alla olika tider då man kom till hotellet, då man ville sova osv.
Innan de speciella Hajj dagarna gick vi till Kabaa varje dag, vi gick ofta på kvällarna och stannade till morgonbönen. Detta var för att undvika värmen på dagarna.
Nu kom de speciella dagarna, precis som alla gör så åkte vi till Arafat och spenderade en dag där, sen efter det till Mudhdallifa för att plocka stenarna och slutligen till Minna. Vägen från Mudhdallifa till Minna är ungefär sju kilometer. Alla två miljoner gick i ett tåg. Det var en mäktig känsla, se alla enade i likadana uniformer, utrustade med ammunition för att attackera den svurna fienden, shaytan. Tänk om muslimerna kunde vara lika enade i vardagliga situationer. Alla var Allah(SWT) soldater vid det ögonblicket. Man ska kasta stenar mot de ”tre” shaytan, dvs vid tre olika pålar. Samtidigt ska tänka sig tre dåliga egenskaper man vill göra sig av med. Man märkte verkligen hur själen renades, det kändes. Ni tror säkert att detta låter overkligt, men ni som Inshallah kommer att få uppleva detta moment kommer veta.
Jag ska fortsätta denna artikel med att ge lite råd och tips,
Kom ihåg syskon, detta är en resa som kanske bara kommer att infalla en gång i livet, bara för de som är lyckligt lottade. Ta vara av resan, ta vara av varje minut. Se till att inte spendera er tid på skitsnack, handla, äta osv. Det är en resa som snabbt kommer ta slut.
Alla perspektiv kommer till det yttersta. Inga lagar fungera, ingen kommunikation fungerar, alla blir sjuka, man är på toppen av spiritualiteteten. Kom ihåg att alla dessa faktorer är på toppen. Så situationen är inte normal, ha det i åtanke.
Tålamod, tålamod och än en gång tålamod. Detta är en av huvud begreppet. Om ni inte har tålamod så kommer er resa garanterat bli förstörd. Behåll lugnet och glöm inte syftet varför ni är där.
Man märker hur man renas, samtidgt ser man hur shaytan försöker angripa sig på dessa rena själar. Man ser människor svära åt varandra precis då Allah(SWT) har renat själarna, subhanallah vilken kontrast.
Man ser alla människor som de verkligen är, alla hemligheter avslöjas, hos dig och hos andra. Detta kan vara en chockupplevelse, men kom ihåg att ärligheten presenteras.
Det viktigaste som jag insåg personligen att den som älskar dig mest är den du försummar. Vi har Herren som övervakar oss, som tillför oss hälsa och mat. Men ändå är det Han vi har minst tid för. Att sitta och reflektera och tala till Den Allsmäktige är något vi ignorerar. Därmed förlorar vi friden i hjärtat.
Det sista som jag ville ta upp är en sak man oftast hör. ”Den som inte förändras till det bättre efter en sådan resa, så har Allah(SWT) inte accepterat pilgrimsfärden”. Syskon, resan är inte någon hokus pokus, utan detta är en resa som de flesta åker endast för ett spirituellt syfte, man når spirituella maximum. Man inser en hel del under resan, man lär känna sig själv. Att bevara detta, att sedan utöva det man har lärt sig, att fullfölja sina löften, det är det som kommer bevara andan av resan och det är det som kommer bringa en förändring inom oss.
Jag ber er att komma ihåg oss i era böner och våra böner med att er resa kommer att accepteras finns i våra hjärtan.
Wasalaam