När jag var runt åtta år drömde jag om att jag var på Hajj(pilgrimsfärden) tillsammans med min mor. Vi satt innuti Kaba på bänkar som gick ihop med väggarna som var en meter högt.. Innan för Kabas väggar var allt i guld och hade röda och gröna detaljer. Jag och mor satt där och tittade runt om kring och sedan på varandra. Det såg ut som en helig masoulat på insidan. Jag var glad att jag var där och tillsammans med min mor.
Än idag tror jag och hoppas att drömmen blir sann, inte att jag sitter i kaba, men att jag får möjligheten och inbjudan att åka till Hajj och kanske tillsammans med min älskade mor.
Det känns som att pilgrimsfärden är en andlig befrielse från materialismens fängslande bojor, som drar ner en mot marken likt tyngdkraften och greppar hårt tag om ens själ med dess svarta händer, fingrar och naglar. Medan drömmen om Hajj och förenandet med Allah och finna sej själv är som den svala brisen en sen sommar dag, vinden som slår mot ens ansikte i hettan, som när modern blåser på barnets sår är som befrielsen av själen.
Att få känna att ens synder är förlåtna gör att man slutar fred med sej själv. Att när man siger ner från berget Arafat, när man har sökt ånger för alla sina synder, de mindre som de större, och står blottad inför Herren med vetsakpen att det är en synd i sig att tänka ”Tänk om jag inte har blivit förlåten” är en befrielse.
Mina tårar faller med tanken att bli fri en dag, fri från sin egos kammare och Jagets fängelse. Men den svåra prövningen är att behålla sin renhet när man återvänder till donya, efter den andliga färden.
Jag önskar alla pilgrimer från djupet av mitt hjärta att er Hajj är accepterad och att alla ni som inte har åkt InshAllah blir inbjuden att åka snart. Må Allah(SWT) påskynda Imam Mahdi(AJ) snara och nära återkomst!