Min väg till Islam – Syster Zaynab

Jag är konvertit till islam. De vanligaste frågorna jag får, från både muslimer och ickemuslimer, ofta, är om jag konverterat pga. av min man, om det varit av kärlek till honom, eller om han tvingat mig till det eller att ta på mig sjalen. Frågorna är provocerande men jag brukar besvara de väl. Jag brukar säga att det stämmer att min konvertering eller val av sjal ägt rum av kärlek, det är kärleken för min tro och för Gud och jag har själv valt detta för att mitt hjärta velat det och älskat det. Ofta känns det som om de ändå inte lyssnar på svaret. De har bestämt sig för vad de anser. Men det spelar ingen roll. Jag har lärt mig att vara den jag vill vara, och andras åsikter – de spelar ingen roll.

 

Jag är född i Chile och flyttade till Sverige tillsammans med min familj när jag var 4 år.  Bland muslimer gillar jag att kalla mig för Zaynab, det är det muslimska namn jag valt att använda och lägga till i mitt namn i samband med att jag omfamnade islam. Det handlade inte om att byta bort mitt gamla namn eller glömma vem jag var, min bakgrund och hur jag levt. Jag är tacksam för allt Gud tillåtit hittills för mig. Att välja detta namn har varit en symbol för ett nytt ”jag”. Mitt muslimska jag. Den person som får en chans att leva vidare med en nystart, en ny människa som visste något mer än förr. Detta namn symboliserar kärlek, tro, underkastelse och fokus på Gud.

 

I början när jag precis konverterat var jag så exalterad. Jag ville att alla skulle veta att jag var muslim och konvertit. I skolan, på jobbet, överallt pratade jag gärna om min konvertering och tog upp temat innan jag ens fått frågan. Men alla de där frågorna man fick, som väldigt ofta var kränkande och fortfarande ofta är, de tröttade ut mig. Så med tiden blev jag mer tyst. Jag slutade berätta vem jag faktiskt var. Alltså. Jag ville hellre dölja att jag var muslim och ingen såg skillnad på mig för det syntes inte, jag bar ingen sjal då.

 

Min första kontakt med muslimer började med filmen ”inte utan min dotter”. Det känns oerhört skrattretande nu i efterhand att tänka på det. Efter att ha sett den föddes en miljon fördomar emot islam. Jag visste verkligen ingenting .  Hur som helst, det banade vägen för att jag i min religionskurs i andra ring på gymnasiet bestämde mig för att göra ett specialarbete om islam och snarare vad jag ansåg var ”sanningen om islam”.  Så jag inledde mitt letande av material i skolans bibliotek. Till min stora förvåning stod det inget om varken hedersrelaterade problem eller kvinnoförtryck – för det var ju kring detta alla mina fördomar låg. Jag letade och letade och fann bara bad jag då tyckte var objektiv fakta om islam. Mina fördomar kunde inte helt bekräftas! Så vad gjorde jag då? Jo jag började skriva utifrån eget huvud. Jag hittade på en familj och beskrev orättvisa och förtryck inom den. Jag hade inga källor alls att referera till. Vilket betyg fick jag? Trots inga källor och slarvigt skrivet gav läraren mig MVG.

 

Tiden gick. Ett år senare träffade jag en ny tjej i skolan. Hon satt bredvid mig på svensklektionerna. En syster från Irak. Jag vet inte varför men jag var väldigt nyfiken på hennes slöja. Iakttog hur hon bar den, tänkte på varför hon bar den och hennes långa kläder och att denna syster satt så behärskat, inte blyg utan bara lugn och harmonisk. Vi började tala alltmer och så småningom handlade alla våra samtal om islam, jag hade många frågor och var väldigt intresserad av allt hon sa. Vi började umgås på fritiden lite grann men endast med islam som samtalsämne. Jag började följa med henne på islamföreläsningar en gång i veckan och efter en del påtryckningar så konverterade jag i deras församling. Jag var så lycklig för att jag kände att jag hade funnit ett hem i min nya tro och en helt ny familj. En massa nya tjejer som kallade mig syster och som var så vänliga. De verkade älska mig som en verklig syster.

 

En tid senare, fick systrarna reda på att mannen jag skulle gifta mig med var shia. De varnade mig och ville att jag skulle avstå. Jag lyssnade givetvis på vad jag själv kände för? men jag var väldigt förvirrad vad gällde trosfrågor vid detta laget. Prat om ”sunni-shia-vi och de” började skrämma mig och jag visste inte hur jag skulle gå vidare i tron. Jag gifte mig med min man, vilket resulterade i att var och en av dessa systrar som enligt de älskat och respekterat mig, tog avstånd. Ingen av de svarade längre på mina frågor, sms, samtal eller mail. Ingen hörde av sig och när jag såg någon ute vände de bort huvudet.

 

Tack vare min man kom jag i kontakt med shiitiska tron. Den var något helt annat än jag hört systrarna säga. Men jag kunde inte utvecklas där. Jag fastnade länge. Visste inte hur jag skulle lära mig mer, förstå mer, känna mer.

 

Jag kände mig ensam. Alla omkring mig bara visste en massa saker och skulle jag förstå något fick jag fråga och fråga men det kom aldrig tillräckliga svar. Vardag och rutin tog över min vardag, jag studerade på högskola, arbetade i bank vid sidan av med noll tid för annat. Icke muslimer behandlade mig som en alien, vissa muslimer var inte bättre. Överallt var jag otillräcklig. För att inte känna mig alltför ensam använde jag Internet och datorn mycket. Jag deltog i diskussionsforum för systrar, där i huvudsak konvertiter var medlemmar. Man fann en oerhörd kärlek i relationen med andra konvertiter. Man visste att de förstod precis, utan att man behövde förklara något.

 

Min familj förstod mig inte. Och förstår inte riktigt än idag. De upplevde svek. Alla som älskar sin familj vet hur svårt det steget kan vara. Steget att ta på mig slöjan trodde jag skulle vara det svåraste. Det tog lång tid. Ja, 10 år efter att jag konverterade hade jag ännu inte tagit på min slöja, av flera anledningar. Att ta på mig den har lett till att många tagit avstånd ifrån mig. Men det är ok. Jag kan hantera det.

 

Det kom en styrka i mig en dag. En styrka som jag länge saknade. En styrka jag bara drömde om och bad om ofta. Den kom i samband med att jag fann en skara människor som levde med fokus på Gud och att det finns något bortom det världsliga.  Denna skara individer blev mitt verktyg. Målet var givet. Att vilja närma sig Gud är en livslång kamp och vägen är svår men det gäller att inte ge upp. Med mina syskon i denna skara blev jag stark. Jag fick verktyget som gör att jag fullt ut kan vara Zaynab. Jag inser hur jag ska kämpa för mina barn, för att de ska få det jag inte fick som barn – kärleken till Gud, Guds budbärare och hans hushåll – Ahl al bayt.

 

Jag tackar Gud för min tro och ber honom att han ska förlåta mina brister och vägleda mig för att närma mig Honom mer och mer, för var dag.

 

Jag har en oerhörd väg att gå.