Asalam Aleykoum wa rahmetullah wa barakatou!
Jag skulle vilja dela med mig av hur jag fann vägen till Islam. Det var i november 2012 som jag sa min shahada(trosbekännelse) och den dagen som jag aldrig igen skulle ta av mig min hidjab, in shaa Allah. Innan den här dagen hade jag mitt först möte med Islam när jag var runt 10 år gammal. Mina grannar var kurder och vi var mycket goda vänner. Dom var faktiskt mina bästa vänner. Givmildhet, värme och kärlek var något som beskriver dom mycket väl. Efter ett par år så gick jag in i en nya tid av mitt liv och vår vänskap gled isär. Men det var inte förrän jag fann Islam igen som jag visste att jag hela tiden har sökt mig tillbaka till den känslan som dom gav mig. SobhanAllah(Gud är stor i hans affärer)!
Jag är en sådan människa som redan vid mina första tonår bestämde mig för att jag inte ville vara runt ignorans och falskhet. Jag letade konstant efter det som var rätt och jag hade mycket lätt för att ändra på mig om jag insåg att det jag gjorde var fel, allt man behöver är sabr(tålamod). När jag kom i kontakt med Islam för andra gången var det på ett arbete jag hade där jag arbetade med en broder som precis funnit tillbaka till Islam. Han var född muslim men han hade valt att gå bort ifrån islam då han kom till Sverige. Men när jag arbetade med honom så hade han för en tid sedan funnit tillbaka till Islam och var verkligen upplyst av ljus, styrka och värme. Då jag kände honom innan han konverterade så kunde jag se en förändring som var bortom allt jag någonsin sett eller känt. I och med detta så växte en nyfikenhet och en massa frågor. Jag hade alla dessa jobbiga frågor som en icke troende har.
“Varför är kvinnan förtryckt i Islam?”
“Kan en man slå sin fru?”
“Varför ärver en kvinna mindre än en man?”
“Hur kommer det sig att en man kan gifta sig med fyra men inte en kvinna?”
Och så vidare. Och det var inte bara en gång jag behövde ställa dessa frågor. Men det som gjorde att allt vände och jag faktiskt började lyssna var den dag då jag fick som svar:
“Om du inte ska lyssna på vad jag säger, utan bara fråga för frågandets skull, snälla sluta! För det är påfrestande att ständigt behöva försvara sin tro till någon som ändå inte tror på en.”
Och om detta svaret skakade mig och fick mig känna mig så dum! Jag som alltid sett mig själv som öppensinnad, som en människa som har lätt att respektera andra, en som lyssnar och vill lära sig av det jag inte vet. Och det enda jag fick som svar i mitt hjärta var: “Varför lyssnar jag inte? Varför tror jag mig veta bättre än den som faktiskt är muslim om vad Islam är?” Från denna dagen var inget igen sig likt.
Efter en tid av sökande och letande på alla dessa nya frågor som jag hade fått. Allt ifrån “Men om Profeterna(A) verkligen levt på denna jord. Vilka var dom? Vad gjorde dom till Profeter?
Hur ser himlen ut? Vad är en ängel?” Och så vidare. Jag kommer ihåg denna tiden med kärlek och glädje i mitt hjärta. Hur jag letade ivrigt efter kristna, speciallt vid den första tiden då det inte fanns muslimer som talade samma språk som jag, där jag befann mig just då. Men eftersom jag visste det var bokens folk så visste jag att även dom höll på sanningen till en vis del. Så de tog mig in i en värld som jag nu i efterhand alltid tackar Gud för.
Och så kom den dagen då jag insåg: Men om detta är Gud, då har jag trott på Han hela mitt liv. Men denna insikt var också en av de svåraste att bära. För när man inser att Gud är Gud, så inser man också alla de gånger som man trotsat Honom, som man ignorerat den rösten som vill visa dig vägen. Med insikt kommer ansvar, och med styrka kommer ansvar. Allt du får kommer med ansvar.
När jag väl var hemma igen så var det första jag ville göra vara med på fredagsbönen. Som jag hade längtat innerligt i mitt hjärta att få ta del av fredags bönen. Efter detta så var min önskan att få börja lära mig och Islam, arabiska och den Heliga Koranen. Så jag började en lördags- och söndags skola i dessa tre ämnen. Jag kommer ihåg hur jag tog på mig min hidjab innan jag skulle gå in i moskén och hur jag tog den av när jag kom ut. Det var alltid en mycket obekväm känsla när man skulle ta den av. Som om man skämdes för vem man var.
Dagarna gick och jag fick mer och mer kunskap genom skolan, föreläsningar och likande.
En dag så var det en stor konferens i staden där olika talare från olika länder skulle komma och hålla föredrag. Det skulle hållas i en skola i ett föreläsningsrum. Två dagar med 3-4 talare var dag och olika ämnen som berörde muslimer här i västvärlden. Dagarna innan denna konferens så hade jag tänkt och reflekterat mycket över hur det kändes när man ständigt tog av sig sin hidjab efter ett moskébesök. Eftersom jag allt oftare spenderade tid i moskén och med muslimer så hade jag börjat använda min hidjab allt mera. Så tankarna gick och jag hörde en röst som sa:
“Hur ska Gud veta att du menar allvar med det du säger? Hur många gånger har du inte lovat Gud någonting och inte hållit det? Hur ska Han veta att du denna gången talar sanning?”
Jag kände mycket strakt i mitt hjärta att jag behövde bevisa för Gud att jag talade sanning. Att det jag kände i mitt hjärta var det jag önskade och att jag ville stå som Guds tjänare. Man säger att Gud arbetar på de mest mystiska sätt. Sannerligen är detta sant för på den andra dagen av konferensen kommer en av mina klasskamrater som jag hade på den islamska skolan och frågar mig:
“När har du tänkt konvertera?”
Jag svarade henne att jag inte visste men att jag tänkt på det mycket och att jag känner att det är dags. Men hur och när det visste jag inte.
På konferensen fanns en kvinnlig föreläsare som var mycket duktig. Jag blev imponerad av henne och hur hon kunde tala om Gud och hur hon uppförde sig och hennes fina hidjab (både den kroppsliga och den spirituella). I en av pauserna så kom hon fram till mig och frågade om jag ville konvertera. Jag blev mycket nervös och sa att jag inte var säker. Efter ett samtal med henne om de frågor som jag kände mig osäker i så var jag övertygad om att det är dags. Jag ska ta min shahada! Hon frågade om jag ville komma upp på scenen, men jag sa nej. Fanns både systrar och bröder i publiken och jag var alldeles för blyg för att utstå detta. Så vi kom överens om att hon skulle komma till mig. Men då jag satt i mitten högt upp insåg hon att detta skulle bli svårt. Så istället fick jag ta mig ut och ställa mig i gränsen på sidan där systrar och bröder separeras. Jag minns den känslan som om den var igår. Hur nervös men samtidigt den största lättnad jag tror jag någonsin känt. En känsla av trygghet och en känsla av styrka som är obeskrivlig. Jag visste att min hidjab skulle vara ett skydd för mig och jag var redo att möta allt var det skulle innebära.