Bismillah Ar-Rahman Ar-Raheem
Assalamu aleyikum wa rahmatullah barakatuh
Den 18 januari år 2013 konverterade jag till Islam. Jag satt själv i vardagsrummet i mitt barndomshem, det var en fredag och jag hade precis gjort den större tvagningen (ghusl). ”Jag vill vara spirituellt ren eller som pånyttfödd” tänkte jag. Jag hade fått veta att man inte behövde göra på något visst sätt för att konvertera utan man kunde välja lite själv hur man ville säga sin trosbekännelse. Jag ville vara ensam eftersom jag ville ta ansvar för mitt eget beslut och detta var något som endast skulle vara mellan mig och Gud (Allah SWT). Ingen annan behövdes och jag ville inte ha någon annan eller behövde någon/något annat. Ingen fick därför heller veta. Varken mina föräldrar, min bror, mina vänner eller min pojkvän. Där satt jag vänd mot Kabbah (Mecka) och sa lite tyst ”ʾašhadu ʾan lā ilāha illā-llāh, wa ʾašhadu ʾanna muḥammadan rasūlu-llāh”. Det var inte förrän senare som jag så att säga ”utvecklade” min trosbekännelse och även erkände att jag trodde på att Imam Ali (as) var Profetens (saw) efterträdare – en annan historia och någon annan gång!
Vägen till den fredagen i januari började cirka två år tidigare. Eller kanske började det rentutav första gången jag träffade vad som skulle bli min bästa vän, en muslim, när jag var nio år. Jag hade alltså sedan dess alltid haft vänner eller individer i min omgivning som var muslimer men jag hade inte lagt någon större vikt vid detta och definitivt inte tänkt på att jag skulle kunna vara muslim själv. Jag förstod inte att religion inte var något som man inte behövde ärva eller att Islam var något separat från kultur och nationalitet. Jag var katolik såsom min pappa och mina farföräldrar. Jag var döpt i kyrkan i Lissabon, Portugal och skulle gifta mig där när tiden var inne med antagligen en kristen. Vi gick aldrig till någon gudstjänst, vi biktade oss inte och i vårt hem så var egentligen den katolska kyrkan inte särskilt omtyckt. ”De lever i dubbelmoral, utanför samhället och är gammalmodiga. Men vi är katoliker eftersom vi är portugiser!”. Det var min familjs traditioner där familjens stolthet och status befann sig. Därför antog jag att detsamma gällde muslimer. Muslimer var de som kom från Asiens Pakistan, Irak, Iran, Saudiarabien osv. I gymnasiet träffade jag fler muslimska vänner som, till och från, praktiserade islam men det var inte något som fanns i vår vänskap om jag kan säga så. De var födda muslimer såsom jag var född katolik, de valde vilka delar de ville praktisera och därför tänkte jag inte mer på det. Islam fanns sedan där i bakgrunden av min vardag – bland folket i Malmö, i median, bland individers fördomar och i andra samtalsämnen som återigen hade mer med kultur att göra snarare än diskussioner kring Islam som teoretisk religion. Det talades om muslimer och inte Islam.
Långt senare, efter högstadiet och gymnasiet, efter att vänskapsband bröts upp eller flöt iväg, träffade jag en man som var muslim men som talade väldigt öppet om Islam (min pojkvän, sedan fästman och slutligen man). Han särskilde på muslimer och Islam, han talade om skillnaden mellan kultur/tradition och religion och han talade om människans natur och hur det skapat dess historia. Det var intressant att diskutera om och det stärkte min anknytning och tro till Gud, något som alltid varit självklart att tro på, men det stärkte också min anknytning till min katolska kultur på något vis. Efter något år började jag väl bli vuxen och ville gärna delta mer i andra former av diskussioner och jag märkte att jag blev allt mer intresserad av att försöka delta i diskussionerna mellan min pojkvän och min pappa. Deras diskussioner cirkulerade väldigt ofta kring historia, politik och dagens omständigheter/konflikter. De båda är väldigt intresserade av historia och också väldigt kunniga inom det området. Där satt jag som en liten uggla bredvid dem och ville delta men insåg att jag har ingen kunskap kring detta, jag har ingen egen uppfattning och ingen egen åsikt. Det som jag argumenterade kring var antingen min pappas åsikt som jag växt upp med eller så var det min pojkväns återberättande av historier eller källor. I min värld går inte detta an! Aldrig att jag skulle leva efter någon annans åsikt. Envis som jag är så vägrade jag att bara sitta och lyssna på vad andra tycker och tänker – jag vill se med egna ögon och tänka med mitt eget förstånd. I samma veva så började jag också ställa frågor såsom ”så många olika åsikter men vi är alla överens om X och Y” (t.ex. att Abraham (saw) är stamfader till monoteismen). ”Var tog Abraham vägen i så fall?”. Jag hade tidigare försökt läsa bibeln men med ett ärligt hjärta så hade jag upplevt det som fruktansvärt tråkigt! Stressad och ivrig ville jag börja läsa Koranen men min pojkvän gav mig rådet att börja förstå den väg som jag befann mig på innan jag gav mig in på en annan väg. Han menade att jag skulle ge bibeln en chans till och börja förstå min egen historia och kultur. Jag hade berättat för honom att jag ville gå tillbaka till ”källan” eller ”roten” av religionerna och han förklarade att om jag började med Koranen så skulle det vara som om jag skulle köra bil utan att övningsköra – typ. Jag höll med honom och var tacksam för att han introducerade tålamod i min värld. Jag köpte min egen bibel och började läsa. Trots att jag nu blivit introducerad till ordet tålamod så hade jag inte riktigt förstått konceptet än. Därför kunde jag inte låta bli att konstant vilja jämföra mellan Bibeln och Koranen. Jag frågade konstant min pojkvän om Koranen men eftersom jag ville bilda en egen uppfattning fick jag vänta tills jag läst färdigt bibeln.
Under tiden jag läste bibeln kände jag mig som om jag befann mig på en berg-och-dalbana. Jag såg skymten av Gud och ”källan” men sedan kom världens åskmoln och täckte glimten jag kunde ana. Jag kände dock en ro av att ha Gud mer närvarande i min vardag och i mina handlingar så jag försökte tillämpa det som jag läst i min livsstil. Redan som tolvåring ville jag vara nunna, men ville samtidigt ha familj och barn, och jag fann alltid ett lugn i att befinna mig i kyrkor. Dock kändes det väldigt klumpigt alltihop. Desto mer jag läste desto mindre förstod jag vad jag som kristen skulle göra om jag skulle leva efter ”Guds befallningar” såsom bibeln försökte lära mig. Ofta upplevde jag att bibeln var mer som en historisk faktabok där det berättades om vad som hände för 5000 år sedan. Profeternas namn fanns där men alla händelser slutade olyckligt – synd och trotsande mot Gud. Det var något i hjärnan som sa ”detta känns inte rätt”. När jag kom till Nya testamentet ekade den frustrerande tanken i huvudet och jag kände det som om jag gått från att söka mig till Gud till att komma på en konstig omväg. Jag hade fler frågor än innan jag började söka efter kunskap genom bibeln och några svar hade jag inte fått. Efter ungefär ett år hade jag läst färdigt bibeln men det kändes som om jag hade en mil kvar på mitt maratonlopp – jag hade inte nått mitt mål, vilket det nu än var.
Jag köpte min egen översättning av Koranen och det första jag läser är:
”Koranen är den sista av den serie uppenbarelser som utgör grunden för de tre abrahamitiska religioner.”
Det tankespår som jag började följa innan jag började läsa bibeln hade återkommit och redan innan jag började läsa Koranens översättning så påmindes jag om det. För mig var detta en surrealistisk känsla – jag hade aldrig ens öppnat någon Koranöversättning innan dess! Vidare fick jag också förklarat att substantivet Islam sammanfattat betyder ”att underkasta sig Guds vilja” och att muslim då betyder ”den som underkastar (har underkastat) sig Guds vilja”. Helt otroligt tänkte jag! Alla mina tankar och känslor stod där i ord. Ord som jag själv inte skrivit eller tänkt fram. Med en viss rädsla men samtidigt längtan började jag läsa de faktiska uppenbarelserna som Profeten Mohammad (saw) tagit emot. Budskapen, språket och tankesättet var inte så väldigt främmande. Jag hade skymtat det mesta i bibeln men i Koranen var det kristallklart. Inget svamlande hit och dit. Inga tvetydiga historier med budskap mellan raderna som även de hade budskap mellan raderna. Var gång jag hade en fråga så besvarades den direkt i meningen efteråt. Läsningen av Koranen var ett samtal, en diskussion eller en dialog med någon/något annan/annat. Övernaturligt (avskyr att detta ord är så starkt associerat med fiktiva berättelser såsom Bigfoot och varulvar) men ändå något som var inneboende djupt ner i mitt förstånd. Jag behövde inte längre jämföra och jag kommer ihåg att min pojkvän trodde att jag var fullständigt ointresserad av religion pga Koranen, eftersom jag inte längre frågade honom ca 100 frågor om dagen! Jag behövde inte fråga honom, jag hade alla svaren framför mig. Livsstilen behövdes inte ändras så mycket på eftersom jag redan ändrat det mesta då jag läste bibeln. Bara lite finputsning här och där. Jag behövde inte fråga någon annan människa om något i sig eftersom jag hade svaren i Koranen. Det tog mig en månad att läsa färdigt Koranen och när jag slutade så ville jag läsa den igen. Jag ville inte söka efter något annat såsom jag kände med bibeln. Jag hade läst den sista delen i trilogin och den tredje boken var min favorit.
Det var lätt när det bara var jag och Gud men nu kom omvärlden in. Jag ville tillägna mitt liv åt Gud, jag ville vara muslim såsom jag läst att det betydde – utan traditioner och kultur och endast med Gud, men jag var tvungen att bryta upp med min historia, mina traditioner och min kultur. Något, som jag ser som helt förståeligt, som enligt min familj kändes som ett svek samt förolämpning: ”är vår livsstil så dålig att du inte vill vara en del av den?”. Men jag behövde inte jämföra och jag brydde mig inte om det som varit. Jag ville se framåt och jag ville i mitt förstånd utvecklas förbi vad mitt liv här på jorden skulle vara. Jag ville se en framtid förbi ålderdomen och döden. Det låter säkert jättesmörigt men jag ville ha något som skulle alltid vara bestående, kontinuerligt och oberoende av tidsrum. Allah (swt) är allt detta för mig och min länk till Allah är genom Islam.
Och så kom fredagen den 18 januari 2013 där jag tillägnade mitt liv åt Gud. Början på mitt eget liv, en dag och ett liv jag aldrig någonsin ångrat! Alhamdollilah