Det här var ett annat land och landskap. Den stora moskén med de höga väggarna låg mitt i en dal omgiven av berg vars toppar var bebyggda med höga moderna hotell. Det var mycket som var annorlunda här och mycket mer kändes annorlunda. Att se alla typer av människor, män och kvinnor av alla åldrar, stora och små barn, alla typer av nationaliteter från sydöstliga asiater till blonda européer; alla klädda i vitt!
Det var en speciell känsla och en upplevelse unik i sitt slag. Väl inne, när blicken för allra första gången hamnade på det den sökt glimten av upp till nu… hjärtat stod still för ett ögonblick… känslan var helt obeskrivlig. Så stor och så liten, så enorm och så väldig och myllret av människor i en omgivande cirkelvåg! Så van som man är att uttala ”as-salamo alaik…” när man besöker en helgedom så gick tungan igång automatiskt men hjärtat hann ikapp snabbt; det här var Hans hus, mittpunkten av allt!
Att bara sitta där och låta ögonens omättliga blick mättas; se på det vackra svarta draperiet med blänkande verser i guld; Ka’bas dörr; Mirzab ath-Thahab; bara sitta och titta och fastän allt och alla är i rörelse, står tiden still. Väktarfåglarnas kvitter om hur deras förfäder en dag besvarat Guds kall och försvarat Hans hus; deras flygande över Guds hus och nära Hans tillbedjare. Det här var en sann dröm som blivit verklighet; en livslång önskan som uppfyllts; här är världens ände!
Jabal an-Noor – ljusets berg – vars jord och stenar Profeten(S) satte sina heliga fötter på i sin färd på vägen upp till Hira’ grottan. Varje sten och varje grus på den smala vägen fram till grottan vittnade om den gudomliga själ som färdades mot himmelska höjder och strävade sig upp för att möta sin Herre. Andan och doften av helighet lyfte även min själ till att känna sig komplett och fulländad. Känslan av att perfektion fanns inom räckhåll och fullt möjligt för var och en att uppnå!
’Arafat – kärlekens mark är detta; här finns den gudomliga kärleken och dess ursprung! Här är marken där grodden av gudomlig kärlek ledde till mänsklighetens skapelsepärla! Den bara marken och öppna växtlösa slätten, så kal och så enkel och ändå så laddad och fylld av energi. Att se alla människor samlade där påminde om den utlovade domens dag när alla återväcks till liv och står inför sin Herre. Den mäktiga känslan av att vara så liten och obetydlig och ändå bönhörd! Ögonen riktade mot Jabal ar-Rahma – barmhärtighetens berg – och på dess topp, återfinna sig själv, möta sig själv, känna sig själv – här är jag, så liten och här är mina berg av synder – tårarna och de tysta bönerna av innerligt rop från botten av hjärtat och skådandet av sin själ i dess friaste form!
Att gå den vägen från Mina till Muzdalafa till fots, utan att se någon fast omgiven av miljoner. Med varje sten som kastades mot satan, fördrevs mitt hjärtas satan längre bort. Med varje sten som kastades, förintades varje spår av ett egensinnigt jag som åtrådde ytlig mäktighet och storhet.
Väntan på offringen och med varje hårstå som föll till marken lyftes tyngder och renades av synder; så lättad och sådan lättnad; känsla av tyngdlöshet; av att flyga!
Var och en i sin egen värld, efter en själslig uppfärd och vistelse och fastän kroppen fanns kvar på marken, har själen ännu inte landat.
O Medina, O Profetens(S) Medina; att vara i hans närhet och stå vid hans sida, en av hans följeslagare – as-salamo alaik ya RasoolAllah(S) – var hjärtats talan varje ögonblick… och att beskåda Baqi’ – så nära Profeten(S) och ändå så avlägset i ensamhet.
Och slutligen dags för avsked; dags att lämna Medina, Profetens(S) Medina; dags att lämna Medina med ett kvarlämnat hjärta; ett hjärta som hittat hem, vägrar separeras igen, vägrar låta sig slitas bort. Men måste tillbaka till livet, måste ner på marken för att föra vidare, måste tillbaka från Skaparen till Hans skapelse.