Jag har länge känt att jag dragits till Islam på något sätt. En period i högstadiet tänkte jag bli muslim trots att det lilla jag egentligen kunde om Islam var det man fick lära sig i skolan. Jag skrev ned trosbekännelsen som man säger den på arabiska. Eftersom jag inte kände några muslimer så rann det däremot ut i sanden.
Därefter hade jag ganska typiska tonår. Skillnaden kanske mot de flesta andra var att jag flyttade hemifrån tidigt. När jag började gymnasiet var det för långt att pendla så mina föräldrar ordnade en lägenhet åt mig. Detta gjorde att jag tidigt fick ta ansvar för mig själv.
Något år efter gymnasiet kom jag till en punkt där jag började tänka om i mitt liv. Jag ville förändra mitt sätt att leva, hitta en större mening, hitta riktlinjer för hur man lever ett sunt och lyckligt liv. Jag läste lite mer i Bibeln och försökte förstå den men det var inget som lockade mig. Jag kunde inte förlika mig med Gudsbilden inom kristendomen. Jag trodde inte på Gud, men samtidigt kände jag att jag trodde på någon slags högre makt. Den Gud vill vägleda vägleder han står det i Koranen och detta stämde verkligen. Vid denna tid mötte jag för första gången en muslim som praktiserande sin religion. Vi blev ett par och min nyfikenhet på Islam väcktes igen.
När jag träffade honom kunde jag egentligen inte så mycket om Islam, tvärtom hade jag väl som många andra fått en massa fördomar allteftersom jag blivit äldre. Jag började därför läsa lite mer om religionen. Dels för att jag själv var nyfiken, dels också för att jag ville kunna besvara vänner och bekantas funderingar. Många hade negativa fördomar av Islam och muslimer så det kändes bra att kunna bemöta dessa. Kolla om det stämde eller kunna berätta att detta hade inte med religionen att göra.
Jag hade inte i tanken att konvertera. Bara lära mig mer. Sen blev det så att när jag satte mig in i Islam, i dess värderingar och historia blev jag alldeles varm inombords. Ju mer jag läste om Islam desto mer säker blev jag att Islam är min religion också. Alla pusselbitar föll på plats och jag insåg att denna högre makt som jag trodde på är Gud i Islam.
När jag gjort denna fantastiska insikt ville jag konvertera direkt. Jag började lära mig be och tog även på mig slöjan ganska snabbt. Min man var dock rädd för att folk skulle tro att han tvingat mig. Han var noga med att jag inte måste konvertera för hans skull. Att religionen är mellan mig och Gud. Självklart var han också glad för min skull. När jag blev muslim motiverade det även honom att bli ännu bättre muslim.
Tills idag är det dock många som tror att vi som konverterar gör detta för att vi blivit tvingade på något sätt. Tycker därför det är viktigt att påpeka att inget tvång får förekomma i trosfrågor enligt Islam. Om detta kan man läsa om i Koranen (2:256).
Idag känner jag ett otroligt lugn och harmoni i hela min kropp och själ. Är så tacksam att jag hittade hem, att jag hittade Islam! Alhamdulillah