Människan och Gud

Varje människa som begrundar sin omgivning kommer omedvetet fram till en stor och ovedersäglig sanning. Denna sanning är att en allsmäktig, vis och allvetande skapare måste finnas bakom all den skapelse som omger oss. Det måste vara så att en allsmäktig skapare måste ha skapat all den skönhet och storhet som vi kan finna i naturen, rymden, ja, även inom oss själva. Detta är det första steget för tron på Gud. Denna medvetenhet finns a priori i varje människa, vilken även betecknas som den instinktiva tron. Nästa stadium är att man med hjälp av förnuftet kommer fram till Guds existens. Denna form av tro kallas den rationella tron. En förutsättning för att varje människa skall komma fram till detta stadium är att hon använder sitt förnuft för att finna rationella bevis för Guds existens.

När en människa tror på Gud, vars främsta kännetecken är att Han inte liknar människan på något sätt, kommer människan fram till nya sanningar. Hon kommer fram till att det finns ett syfte bakom människans skapelse. Detta syfte måste nödvändigtvis vara av godo. Gud kan helt enkelt inte ha skapat människan med onda avsikter. Människan skapades för att leva ett liv i lycka. Gud har skapat allt annat i denna värld och har utrustat människan med en rad förmågor för att hon skall kunna leva i lycka i denna värld. I den islamiska terminologin kallas dessa för Ne’ma. Människans förmåga att kunna se, lyssna, känna, förnuftet, hälsa med mera är bara ett fåtal av dessa Na’amat (pluralis av Ne’ma). Det är ytterst svårt att föreställa sig att man skulle sakna någon av dessa förmågor, eftersom då skulle man gå miste om en rad andra Na’amat som Gud har skapat för oss. Om vi exempelvis saknade förmågan att kunna se eller höra kunde vi inte höra eller se allt det sköna som finns i denna värld. Med tanke på detta är människan skyldig att visa sin tacksamhet gentemot skaparen för dessa förmågor eller Na’amat.

En allmän regel i livet är att om någon hjälper oss på ett eller annat sätt försöker vi återgälda det. Samma regel gäller för förhållandet mellan människa och Gud. Om vi föreställer oss att vi inte kan nå denna person vi vill visa vår tacksamhet, försöker vi ta reda på vad han/hon uppskattar för at på så sätt återgälda den hjälp vi fått. Gud behöver förstås inte våra tjänster eftersom Han är oberoende av människornas gärningar. Gud har däremot skapat människan för att hon skall leva i evig lycka för att hon skall kunna njuta av de rikedomar Gud har skapat i överflöd för människan. Gud vill att människor skall vara rättrådiga, snälla och barmhärtiga mot sina närmaste och andra människor, hjälpa de fattiga och behövande med mera. Allt detta för att hon skall närma sig Gud. I föreställningen om att Gud är allvetande ingår att människorna aldrig kan uppnå samma nivå av kunskap som Gud besitter. Detta öppnar vägen för en annan viktig princip i den islamiska läran, det vill säga profeternas nödvändighet. Människan behöver en vägvisare, en profet som förmedlar Guds budskap till henne. Genom att lyda profeternas budskap kan vi närma oss Gud och uppnå evig lycka såväl i denna värld som i den näst kommande världen. Under mänsklighetens historia har det funnits flera profeter. Dessa var utvalda människor som ägde särskilda egenskaper som utmärkte dem från andra människor. De fem viktigaste bland dessa var:
Profeterna Noak(A), Abraham(A), Josef(A), Jesus(A) och den siste Profeten Mohammad(S).

Gemensamt för dessa profeter(A) var att de hade heliga böcker och deras religion var världsomfattande, Ulol’azm.
Dessa profeter var sin tids bästa vägvisare ända fram till den tid då nästa profet utvaldes av Gud. Under Abrahams(A) tid gick vägen till Gud via honom medan under Josef(A) tid skulle människorna vända sig till den senare. Detta gällde fram till dess Jesus(A) valdes till profet. Då var det hans budskap som var den giltiga läran. Samma sak gäller Jesus(A) lära. Den var giltig fram till den tid då den siste Profeten Mohammed(S) uppenbarade sitt gudomliga budskap. De gamla religionerna upphörde då att gälla och alla människor skulle följa hans lära som hade uppenbarats till honom genom ängeln Gabriel(A).