Alltså har vägledning två innebörder. Profeters ansvar och åliggande är vägledning med betydelsen att utpeka och visa vägen men imamens ansvar är att även se till att skaffa redskapen som behövs för att nå målet; är då inte imamens position och medföljande ansvar högre och större?
Att hålla människorna i handen och genom yttre och inre styre, yttre och inre Welayah (förmyndarskap), vägleda folk ända till målet. Detta är egenskapen av Imamat som är högre än profetskap. Islams profet var både profet och Imam, Abraham(A) likaså; Amir al-mo’menin Ali(A) var Imam men inte profet. Att vi påstår och anser ställningen av Imamat vara högre än profetskap är i detta anseende och med denna betydelse; i samma grad som att vägleda och se till att nå målet är högre än att endast visa vägen, i lika grad är Imamat och Welayah högre än profetskap och gudomligt budbärande. Dock hade många profeter nått båda ställningar.
Om ordet Imam tolkas på detta vis i ”انی جاعلک للناس اماما”, kommer vi inte att stöta på några oklarheter i versen. Abraham(A) hade nått ställningen av profetskap, hade visat vägen, utstått och klarat av många prövningar; nu hade Gud gett honom ställningen av ytterlig och innerlig Welayah (förmyndarskap) och Imamat (ledarskap) för att ta människorna i handen och föra och leda de till målet och slutdestinationen. Självklart leda och föra de människor som är villiga att följa med Abraham på denna stig men om några inte vill gå denna väg, har ”att leda och föra till målet” ingen betydelse och omfattar inte dem.
Att föra till målet är att jag tar mig till Imam Rezas(A) viloplats, förenar och ställer mig i förbindelse till hans ställning av Welayah med hjärta och själ och säger: jag är i er befogenhet, vilken väg ni än visar följer jag, ta min hand, vägled och för mig genom dessa svängiga vägar och ända till mål. För mig till tro (iman) och ren och äkta visshet och säkerhet (yaqin), okrossbar fromhet (taqwa) och evig och beständig lycka, för mig till ljus, ro och frid i hjärta och själ; jag måste överlämna mig själv för att Imamen ska ta min hand och föra mig till den Sökta och Eftersträvade Källan.
Slutsatsen av denna diskussion blev att: vikten av ställningen av Imamat från Koranen syn har uppenbarats i versen ”وإذ ابتلی ابراهیم…”, efter att Abraham(A) klarade av alla de svåra och krävande prövningarna på bästa möjliga vis, gav Gud Abraham en medalj av ära; hans present och belöning blev att nå ställningen av Imamat.
“و من ذريّتی؟”
”och av min efterkommande?”
Punkten som återstår är:
När Herren beklädde Abraham(A) dräkten av Imamat utöver den av profetskap, insåg Abraham hur hög och förnäm denna ställning är. Han förfrågade och bad: Herre, välsigna och placera ställningen Imamat även i min ätt. Abrahams bön och förfrågan accepterades men inte utan förbehåll och villkorslöst قال لاینال عهدي الظالمین .
Jag placerar och för vidare Imamat i din ätt men bara genom dem som inte befläckats och vanärats med orättfärdighet och förtryck; de vanärade av grymhet och förtryck är avlägsnade från denna ställning. Härigenom visas tydligt att ställningen av Imamat är en mycket hög och förnäm ställning och minsta befläckande i orättvisa och förtryck hindrar från att den uppnås.