Jag är intresserad av hur islam ser på människor med funktionshinder eller bokstavsdiagnoser. Min man säger att dessa barn inte har samma krav att praktisera islam som vi andra? Någon som vet om det stämmer?
Svar:
Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn
Gällande din fråga; så ställer Islam givetvis krav på människan i den mån hon klarar av och kräver således inte från människan att bära större börda än det hon klarar av. Gud säger i den heliga Koranen:
وَلَا نُكَلِّفُ نَفْسًا إِلَّا وُسْعَهَا وَلَدَيْنَا كِتَابٌ يَنطِقُ بِالْحَقِّ وَهُمْ لَا يُظْلَمُونَ
Därav förekommer undantag i föreskrifter och plikter som Gud ålagt människan. Ett exempel är att fastän månaden Ramadans fasta är ett måste för varje förpliktigad muslim så får ändå vissa som uppfyller detta villkor ändå undantag då det förekommer andra särskilda faktorer för dem som spelar in. Som bekant får exempelvis inte en vuxen förpliktigad muslim fasta då han är sjuk och fastan kan tillföra honom skada.
På samma sätt förekommer det särskilda undantag med de flesta regler. Gällande funktionshinder och bokstavsbarn; så länge det inte finns något hinder för att fullfölja de plikter som man är ålagd som muslim att utföra, så är man förpliktigad att utföra dessa. Det finns exempelvis inga mentala hinder för en funktionshindrad person som omöjliggör hans bön men däremot finns det möjligen hinder för honom att utföra det på ett ”vanligt” sätt. Om personen exempelvis inte kan stå upp så krävs ju givetvis inte att han ska göra det under de moment i bönen som kräver att man ställer sig upp. Däremot är detta inget hinder för att utföra själva bönen om än genom att med den rörliga delen av överkroppen ”visa” som om man skulle utföra de olika rörelserna.
Bokstavsbarn å andra sidan har vissa svårigheter, oftast koncentrationssvårigheter och liknande, vilka inte är hinder nog då de inte omöjliggör utförandet av ålagda plikter. Däremot, skulle det röra sig om psykisk utvecklingsstörning på så sätt att personen inte överhuvudtaget klarar sig själv eller ens kan förstå principen av exempelvis bön, så är han ju självfallet inte heller förpliktigad till att utföra det.
Grundregeln är alltså att så mycket som är rent psykiskt och fysiskt möjligt att utföra av plikterna är vad man är förpliktigad att utföra, eller med andra; den ålagda plikten går hand i hand med ens psykiska och fysiska möjlighet att utföra det!
Detta som ett relativt sammanfattad och generellt svar på frågan; dock rekommenderar vi för säkerhets skull att ni vänder er till er marji’ (rättslärd som man efterföljer) med det specifika fall ni har i åtanken och ställt frågan kring om det rör sig om ett specifikt fall.