Vad är döden? Är den förintelse eller innebär den övergång och förflyttning från en plats till en annan, och från en värld till en annan?
Männsikan har alltid grubblat på denna fråga. Alla är benägna att direkt finna ett svar eller att tro på vad andra påstår.
Den Heliga Koranen ger ett speciellt svar med speciell tolkning av dödens beskaffenhet. Den använder termen “tawaffa” för döden.
“Tawaffa” och “istifa” har samma ursprung (wafa). På arabiska används ordet “tawaffa” när helst en person erhåller något i sin helhet, utan att göra avdrag eller utelämna något. “Tawaffat al-nal” betyder jag erhöll absolut hela egendomen. Detta uttryck används för döden i fjorton av Koranens verser och vi drar därför slutsatsen att döden är något vi erhåller, något vi får. Del, vill säga i dödens ögonblick överlämnas människan till de gudomliga makterna, vilka tar emot henne i hennes fullständiga personlighet. Från uttrycken i Koranen drar vi följande slutsatser:
1. Döden är inte förstörelse och förintelse. Den är en förflyttning från ett tillstånd till ett annat, där människans liv fortsätter i en annan form.
2. Det som formar människans verkliga personlighet och räknas om hennes verkliga “jag”, är inte hennes kropp eller organ eftersom dessa är underkastade döden och gradvis upplöses. Det som formar vår verkliga personlighet och räknas som vårt verkliga “jag” tolkas i Koranen som själ.
Den Heliga Koranen har behandlat människans skapelse i några andra verser utan att nämna Återuppständelsen och evigt liv, men påpekat egenskaper hos henne som står över dem hos lera och vatten. Med avseende på Adam påstår den: “Och blåste Min Ande i honom.” (Den heliga Koranen 15:29).
Själen och själens överlevnad efter döden är bland de mest betydelsefulla frågorna i Islam. Hälften av den ursprungliga obestridliga islamiska vetenskapen grundar sig på själens originalitet, dess oberoende av kroppen och dess överlevnad efter döden. Mänskligheten och verkliga mänskliga värden grundar sig också på denna sanning.
Alla de verser som klart och tydligt beskriver omedelbart liv efter döden bevisar det faktum att Koranen bekräftar att själen är oberoende av kroppen och ett överlevande element efter dess förstörelse.
Enligt Koranen finns det de som tror att det inte finns någon själ, och att livet tar slut vid döden, d.v.s. det finns inga känslor, glädje eller smärta förrän på Domedagen när man återuppväcks till livet. Då finner man sig själv och världen igen.
De verser som uttryckligen beskriver omedelbart liv efter döden utgör emellertid definitiva bevis, vilka tillbakavisar denna åsikt.
Dessa människor tror att versen, “Säg: Själen är i min Skapares händer”, utgör ett bevis för dem som tror på själens fortlevnad. De hävdar att något annat menas med ordet “själ” som upprepade gånger nämns i Koranen. Denna vers har samma mening som alla andra verser.
De vet inte att beviset för dem som tror på själens fortlevnad inte baseras på denna vers utan på tjugo andra verser. Denna vers och andra verser använder ordet “själ” eller “ande” oberoende eller i fraser såsom “Vår själ”, “Anden är Vår Herre”, “den Helige Anden”, “Min Ande” och versen angående människan: “Och jag blåste min Ande i honom” visar att enligt Koranen finns det något som heter ande eller själ och som står över änglarna och människorna. Sålunda förfogar änglar och människor över denna verklighet kallad själ eller ande genom Guds nåd. Alla verser som handlar om själen inklusive versen angående människan, “Och blåste min Ande i honom” visar att människans själ har en icke-fysisk verklighet.
Själens ursprung har inte endast bekräftats i flera av Koranens verser utan även av Profeten Mohammad, frid vare med honom, och av de obefläckade imamerna i flera böcker, t ex Nahj-ul-Balagha (en bok av den förste imamen). Förnekandet av själen är faktiskt en odiös västerländsk tanke, vilken härstammar från väterländsk materialism och sensualism och som olyckligtvis påverkat några av de mest hängivna anhängarna till Koranen.
Nedan följer tre exempel där döden tolkas som tawaffa och som tillskriver människan en serie aktiva handlingar såsom konversation, önskningar och anhållanden genast efter döden.
“Till dem som änglarna togo hädan när de gjorde orätt mot sig själva, sa de förvisso: Vilken ställning har ni intagit? De svarade: Vi räknades för svaga på jorden. Då sade de: Var ej Guds jord stor nog så att ni kunde flytta ut på den? Dessas hemvist varder helvetet och det är förvisso ett förfärligt mål.” (Den heliga Koranen 4:99)
Denna vers handlar om dem som lever i en ogynnsam omgivning och styrs av andras vilja. Dessa människor är dömda att acceptera sin omgivning.
De försöker hitta ursäkter genom förklaringar såsom: Omgivningen är korrupt, olyckliga omständigheter och vi misslyckades i våra ansträngningar att göra något åt situtationen. De fortsätter att leva i sin korrupta omgivning och sjunker in i dess fördärv i stället för att omforma den eller att rädda sig själva från dess ondska om det är omöjligt att förändra den. När Guds änglar tar emot dessa själar talar de till dem och bedömer deras ursäkter som oförsvarliga eftersom det minsta de kunde göra var att flytta någon annanstans. Änglarna påminner dem om deras fel och får dem att förstå att de själva är ansvariga för synderna som de begått och för förtrycket de fått utstå. I denna vers påpekar den Heliga Koranen att fattigdom och misslyckanden är godtagbara ursäkter endast om det var omöjligt att byta hemvist.
Som synes tolkas i denna vers döden som tawaffa, vilket betyder erhålla. Denna vers hänvisar till döden inte endast med ordet tawaffa, utan den visar klart att konversation och samtal mellan änglar och människor äger rum strax efter döden. Om människan endast består av en död kropp efter döden så är uppenbarligen en konversation efter döden omöjlig. Denna vers antyder att människan samtalar med osynliga väsen som kallas änglar efter det att man lämnat denna världen och detta tillstånd.
“Och de säga:! Skola vi verkligen genomgå en ny skapelse sedan vi försvunnit i jorden? Ja, de förneka mötet med sin Herre.” (Den heliga Koranen 32:9-10)
I denna vers tar Koranen upp frågorna och tvivlen som många hyser angående Domedagen och Evigt liv och löser dem. Frågorna och tvivlen angående detta gäller hur vi ska kunna skapas på nytt efter döden när vår kropp upplöses och förintas. Eftersom dessa tvivel alla är svepskäl på grund av otro och olydnad förklarar Koranen att i motsats till människans egna antaganden angående kroppens upplösning är människans verkliga jag och personlighet inte förlorad. Man överlämnas till Guds änglar i sitt fulla själstillstånd.
Vad skeptikern menar med att “vara förlorad” är att efter döden upplöses vår fysiska kropp helt och hållet – så hur kan den då återkallas till liv igen?
Liknande tvivel angående kroppens upplösning diskuteras i några andra verser i Koranen. Förklaringen är att förlusten endast finns i fantasin.
Det är en svår fråga och till och med omöjlig uppgift för människan att rekonstruera en mänsklig kropp men inte för Gud, vars kunskap och makt är utan gränser.
I verserna som nämnts, ifrågasätter de som inte tror, rekonstruerandet av den mänskliga kroppen. Men problemet här är inte att vår kropp upplöses utan att när kroppen går förlorad går som en följd av detta även “vi” eller “jag” förlorade. “Vi” eller “jag” existerar alltså inte längre. Med andra ord gör skeptikerna gällande att i och med kroppens upplösning så förintas även vårt verkliga jag. Här förklarar Koranen att i motsats till våra antaganden så går vårt verkliga jag inte förlorat. Det överlämnas till Guds änglar genast efter döden.
Den följande versen påpekar också att även om den fysiska kroppen upplöses så lever det verkliga “jaget ” (själen) vidare efter döden.
“Gud tager själarna hädan vid deras död, så ock den, som ej är död under sömnen. Och Han kvar håller den, för vilken Han bestämt döden, och sänder de andra tillbaka till en bestämd tid, häri finnas sannerligen tecken för människor som tänka efter.” (Den heliga Koranen 39:43)
Denna vers redogör för likheterna mellan sömn och död, medvetande och slutlig uppståndelse. Sömn är en tillfällig kortvarig död och döden är en djup stark sömn. I båda fallen vandrar själen från det ena tillståndet till det andra. Skillnaden är den att under sömnen är man omedveten och när man vaknar är man inte medveten om att man faktiskt återvänt frän en resa, i motsts till döden när man är medveten om allt.
Med hänvisning till dessa tre verser kan dra slutsatsen att dödens natur inte är förgänglighet och förintelse, utan en förflyttning frän ett tillstånd till ett annat.
Sömnens tillstånd förklaras också i Koranen. Det står klart att fastän sömnen fysiskt innebär ett hävande av naturens krafter så är sömnen ett slags återvändande till det innersta för själen. Sömn och död tillhör det okända inom forskningen. Det som är känt angående detta är endast delar av den fysiska processen som äger rum inom kroppen.