Detta bevis stöder sig på tre principer. Den första är det axiom som slår fast att varje verkan har en orsak som förorsakat den. Denna sanning inser människan instinktivt och den bekräftas av vetenskaplig induktion. Den andra principen slår fast att vid olika grader av möjlighet, fulländning och perfektion kan det mindre möjliga, mindre fulländade och mindre perfekta aldrig ge upphov till det som står högre än det självt. Temperatur, kunskap och ljus förekommer i olika grader av intensitet och perfektion. Det är omöjligt för en högre temperatur att framspringa ur en lägre än den själv. Det är likaså omöjligt för en person att lära sig god engelska av någon, som själv har ringa eller ingen kunskap i detta språk. Inte heller är det möjligt för en svag ljuskälla att ge upphov till ett starkare ljus än den själv. Varje högre grad av någonting utgör en både kvalitativ och kvantitativ ökning utöver den lägre graden. Den kvantitativa ökningen kan inte åstadkommas av någon som inte själv har kvantiteten. Om ni vill finansiera ett projekt med eget kapital kan ni inte sätta in en större summa i projektet än ert kapital består av.
Den tredje principen är övertygelsen om att materian oavbrutet utvecklas och uppnår olika nivåer av förändring och styrka. Även en liten partikel, som saknar liv och inte är någon viktigare beståndsdel, är ändå en del av varandet som helhet. Protoplasma, en nödvändig beståndsdel i både växter och djur, är en högre existensform hos materian. Amöban, ett mikroskopiskt encelligt urdjur, står ytterligare högre upp på evolutionsstegen. Människan, en levande, kännande och tänkande varelse, måste anses vara den högsta formen av liv i vårt universum.
Mångfalden av existensformer ger upphov till frågan om skillnaden dem emellan endast är en fråga om kvantitet. Gäller det hur många partiklar och element de innehåller samt dessas innebördes relationer, eller finns det både en kvantitativ och kvalitativ skillnad, en variation i grader som representerar olika stadier av evolution och fulländning? Med andra ord, är skillnaden mellan människan och det stoft ur vilket hon skapades bara en fråga om antal delar, eller är den skillnaden mellan två existensnivåer och två stadier av evolution och perfektion, precis som skillnaden mellan en svag och en stark ljuskälla?
Ända sedan människan började ställa sig denna fråga har hon tack vare sin a prio intuition (fitrah) varit övertygad om att de olika livsformerna representerar olika nivåer och stadier av perfektion, där den mänskliga formen är den högsta uppenbarelsen av materiens vara. Denna höga nivå innebär inte i sig själv evolutionens slutmål. Allteftersom livet antar nya och högre former kommer det snarare att uppenbara högre livsnivåer. En levande. kännande och tänkande varelses existens är alltså en högre och mer fulländad livsform än växternas liv, och så vidare.
I över hundra år har den materialistiska filosofin avvisat den ovan nämnda tankegången och i stället intagit en mekanistisk inställning till universum. Enligt denna uppfattning består yttervärlden av små molekyler som rör sig tack vare enkla och homogena elektromagnetiska krafter, som drar till sig och stöter bort dem inom de allmänna lagarnas ramar. Det vill säga, kraftens funktioner begränsar sig till att påverka de inbördes beroende rörelserna hos dessa molekyler från ett ställe till ett annat. Molekylerna förenar sig och skils åt genom dessa tilldragande och frånstötande rörelser och bildar olika materiella föreningar. Den mekanistiska materialismen begränsar alltså evolutionen till att omfatta de materiella partiklarnas rörelser från en plats till en annan i rymden. Den rika förekomsten av materiella former förklarar den genom att hänvisa till sammansmältning, separation och omfördelning av materiella partiklar, utan att någon nybildning anses äga rum under processen. Enligt detta synsätt kan materian varken öka eller nå någon högre nivå av varande genom evolution.
Den bara sammansmälter och omfördelas igen på olika sätt, som degklumpar som man knådar i olika former och som man också kan hålla kvar i handen utan att knåda alls.
Den här hypotesen inspirerades av den mekaniska vetenskapen, som v ar den första vetenskapsgren som tilläts fritt utveckla sina undersökningsmetoder. Upptäckten av lagarna om mekanisk rörelse och de förklaringar de kunde ge till välkända rörelser hos vanliga kroppar, uppmuntrade utvecklingen av denna hypotes. Stjärnornas rörelser i rymden togs med i förklaringen. Kunskapens ständiga tillväxt och införandet av vetenskapliga undersökningsmetoder på många andra områden visade, att denna hypotes inte var hållbar och att det inte räckte att ge en mekanisk förklaring till alla rörelser som pågick i rymden. Det visade sig också vara otillräckligt att inbegripa alla materiella former i kropparnas och partiklarnas mekaniska rörelser. Sålunda bekräftade vetenskapen vad människan redan intuitivt (fitrah) hade insett, nämligen att mångfalden bland de materiella formerna inte bara är resultatet av att materiella kroppar rör sig från en plats till en annan. Snarare är den resultatet av en mängd kvantitativa och kvalitativa utvecklingsprocesser. Vetenskapliga experiment har också bevisat, att ingen numerisk molekylstruktur skulle kunna dana liv, känsla och tanke. Detta leder oss till slutsatser som är vitt skilda från den mekanistiska materialismens, eftersom vi i liv, känsla och tanke skönjer en faktisk tillväxtprocess inom materien och en typisk evolution från en existensnivå till en annan. Detta gäller vare sig innehållet i denna typiska evolution i sig självt är materialistiskt eller ej.
Låt oss repetera de tre problem vi har varit sysselsatta med.
1. Varje verkan har en orsak.
2. Det lägre kan inte vara upphov till något högre än sig självt, om vi tänker på existensnivåer.
3. Mångfalden av existensnivåer i universum och mångfalden av former är kvalitativa.
I ljuset av dessa tre punkter kan vi tydligt urskilja en faktisk evolution i kvalitativt utvecklade former. Det betyder att varandets perfektion i materian uppenbaras och ökar i kvantitet.
Därför måste vi fråga: «Var kommer denna ökning ifrån, hur uppstod denna mångfald, eftersom varje verkan måste ha en orsak?» Det finns två svar på denna fråga. Det första är att ursprunget är materian själv. Materian, som saknar liv, känsla och tanke, skapade genom sin egen utvecklingsprocess både liv, känsla och tanke. Det vill säga, en lägre livsform var upphov till en högre form utan att själv besitta de egenskaper som skulle ha gjort den i stånd att åstadkomma detta. Men det svaret motsäger vår andra princip, som slår fast att en lägre form inte kan vara upphov till en annan som är större och rikare än den själv. Sålunda är tanken att död materia, som själv saknar pulserande liv, skulle kunna ge vare sig själv eller någon annan liv, känsla och tanke, lika otänkbar som att någon som inte kan engelska ändå skulle kunna lära andra engelska; att ett svagt ljus skulle kunna avge ett starkare ljus än sig självt, som till exempel solljus; eller att en fattig man utan kapital skulle kunna finansiera stora projekt.
Det andra svaret på frågan är att den ytterligare egenskap som materian visar upp genom sin evolution, måste ha kommit från en källa som själv besitter denna egenskap. Den källan är Gud, världarnas Herre, prisad och lovad vare Han. Materians tillväxt är därför inte något annat än den skapande process av tillväxt och utveckling som Gud uppenbarar i sin visdom, sina bud och sitt herravälde över världsalltet.
”VI HAR skapat människan av finaste lera; därefter lämnar Vi henne som en droppe säd i [skötets] fasta förvar. Därefter skapar Vi av droppen en grodd som sätter sig fast och av grodden en klump och i klumpen skapar Vi ben och dessa ben klär Vi med kött; därefter låter Vi henne stiga fram som en ny skapelse. Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren! ”(Den heliga Koranen 23:12-14)
Detta är det enda svar som stämmer överens med de tre principer vi har redovisat ovan. Bara det kan ge en vettig förklaring till den process varigenom de olika livsformerna nå universums stora arena växer och fullkomligas. Den ädla Koranen håller fram detta bevis i många av sina verser där den talar till människornas ursprungliga och oförstörda intuition (fitrah) och deras ofördärvade förstånd.
”Har ni ägnat en tanke åt det som ni utgjuter [i kvinnans sköte] Är det ni som skapar det? Eller är det Vi som är Skaparen” (Den heliga Koranen 56:58-59)
”Vad anser ni om det som ni sår [i åkern] Är det ni som får det att gro eller är det Vi som är orsaken till detta” (Den heliga Koranen 56:63-64)
”Om Vi ville kunde Vi göra det salt och bittert; bör ni då inte vara tacksamma Har ni ägnat en tanke åt elden som ni tänder upp” (Den heliga Koranen 56:70-71)
”Han låter livet spira ur det som är dött och Han låter döden stiga fram ur det levande, och den jord som varit död ger Han nytt liv; och så skall [också] ni kallas att stiga fram [ur döden till ett nytt liv].” (Den heliga Koranen 30:19)