Jag konverterade till islam för drygt tre år sedan, alhamdulillah! Jag är uppvuxen i en tämligen vanlig medelklassfamilj i en mindre ort, mina föräldrar är inte troende men min mamma vill att vi, jag och mina systrar, skulle ha möjlighet att välja själva. Följaktligen är vi alla döpta i svenska kyrkan, har gått på kyrkans barntimme och deltagit väldigt aktivt i kyrkans barnkör. Jag valde att konfirmera mig i högstadiet, jag hade då en bra präst och församlingspedagog som engagerade sig. Jag hittade ändå inte tron på Gud. Flera händelser i mitt liv under uppväxten fick mig att starkt ifrågasätta hur Gud kan existera när det finns så mycket ondska i världen. det klassiska teodicéproblemet således. Den bild jag fick av vem Gud är en god, allsmäktig kraft, den egna viljan kan jag inte minnas diskuterades, detta rimmade dåligt med vad jag såg i världen i stort och framför allt i min egen närhet. Jag valde under mina, helt ärligt något struliga, tonår att vara tillsammans med killar vars föräldrar är med i diverse frikyrkor som Pingstkyrkan, Missionskyrkan och Jehovas vittnen, något min familj skämtade mycket om… Jag har ofta avundats de med en stark tro, de verkade ha en inneboende styrka och trygghet som jag saknade.
Efter gymnasiet började jag läsa till lärare inom bland annat religion. Jag lärde mig då mycket om bland annat kristendom och islam. Det som fascinerade mig inom islam vid den tiden var främst den människo- och kvinnosyn som genomsyrar religionen. Tiden gick, jag blev inte lärare utan socionom. Mitt första arbete som socionom innebar att jag lärde känna många muslimer, både som kollegor och klienter, från alla möjliga länder; Somalia, Bosnien, Senegal, Afghanistan, Irak. Det är otroligt spännande att se människor med så olika kulturella ursprung enas under en religion, oavsett om vilken inriktning man följer eller väljer att inte följa. Muslimer med en stark ödmjukhet, integritet och respekt för andra människor som dessutom gärna svarar på nyfikna frågor utan att ta illa upp eller bli kränkta, med en vilja att upplysa oavsett ålder.
Jag träffade så småningom en man (jag vet, vilken kliché…) som är muslim. Efter en tid bad han mig att överväga om jag inte i alla fall kunde tro på Guds existens. Så jag började tänka på detta och insåg att jag ser Gud överallt. Sedan några år lider jag av njursvikt och har blivit välsignad med en njurtransplantation. Att genomgå en svår sjukdom lärde mig verkligen att vara ödmjuk och tacksam om jag inte var det innan! I alla fall, när jag ser på en njure och dess komplicerade uppbyggnad inser jag att detta inte kan vara skapat av en slump, någon har verkligen designat kroppen på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har hund och spenderar en stor del av min tid ute i naturen, att uppleva årstidernas skiftningar och inse storslagenheten i variationen, att uppleva hur allt som varit dött blir levande igen, det gör mig övertygad om Guds existens. Så jag började läsa Koranen på svenska då jag haft svårt att ta till mig kristendomen, jag upplever treenigheten som svårbegriplig även om jag ser profeten Jesus som en mycket bra man. I islams budskap ser jag en människosyn som jag håller med om, ett demokratiskt budskap, en respekt för mina medmänniskor, livsregler som innebär att mitt liv blir bättre och enklare, en förklaring till livet och dess mirakler med mycket mera. Jag valde att bli muslim för att jag tror att detta är den sanna tron och tog min shahada hemma med min man, alhamdulillah.
Att vara konvertit är enkelt på ett sätt och svårt på ett annat sätt. Jag har ofta känt mig ensam, var hittar man muslimska kompisar, var hittar man en moské? Hur firar man högtider? Vad en muslim tror har varit enkelt för mig att tillgodogöra mig, vad en muslim gör betydligt svårare. Av någon anledning känner jag blygsel när jag inte kan allt, inte vet allt om hur jag ska uppföra mig med andra muslimer, jag vill väl vara duktig helt enkelt. Den här känslan är helt onödig har jag upptäckt nu när jag lärt känna fler muslimska systrar,de är alltid oerhört välkomnande och vänliga. Någon enstaka gång i början upplevde jag missunnsamhet men det är oerhört sällsynt. Jag har låtit det ta tid för mig att hitta min plats som muslim, jag har till exempel inte hijab. Om Gud vill kommer det så småningom, jag försöker klä mig anständigt. Jag tror inte att finns någon vits med att stressa och bli en supermuslim på en gång, för mig blir det bättre om det får ta sin tid och växa fram lite i taget då jag tror att förändringar blir mer hållbara då. Min man är ett bra stöd, han inser att förändringar tar tid, jag hoppas och tror att Gud ser min avsikt.
Det tog lång tid för mig att berätta för min familj att jag konverterat. På ett sätt var det bra, då kunde jag visa på att jag inte förvandlats till en helt annan person under de första två åren som muslim när jag väl berättade det. Å andra sidan var det oerhört påfrestande att de inte visste det, det kändes som att jag var en lögnare. Så när jag väl berättade det för familjen var det en stor lättnad, de tog det bra och jag kunde äntligen känna att jag var helt ärlig mot dem och därmed även mot mig själv.