Den rättslärde avslutade sitt tal och folk vart ifrån sig själva! Under en period i en brutal militär diktatur och krigsrätt hade folk, inte enbart mobiliserat sig från omkring hela landet och träffats i huvudstaden för att förklara sina krav utan även, lyckats tvinga regeringen till att acceptera dess krav. Medan det skreks ut ”Aik Hi Rahbar, Mufti Ja’far! (Enda ledaren, Mufti Ja’far!)” måste tyrannerna ha insett att shiafolket hade enats under en stark och otröttad ledare, en man vars moral inte kunde tillåta sitt folk tryckas åt sidan och kränkas av de regerande längre.
Han föddes 1332 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) som Ja’far Hossein(RA-Rahemah-o Allah-må Gud vara honom nådig) son till Hakim Chiragh al-Din(RA) i Gujranwala (nu del av Pakistan). Hans farbror var erkänd som fysiker och religiös rättslärd, och Mufti Ja’far(RA) började sin undervisning under hans mentorskap. Redan vid 12 års ålder hade han bemästrat Urdu, Arabiska, Persiska och komplett avslutat sin tidiga utbildning. Sedan rese han till Lucknow, shialärans center i Södra Asien, vart han studerade under sådanna prominenta rättslärda så som Seyyed Najm al-Hasan(RA), Seyyed Zahur Hasan Baharvi(RA), Mufti Seyyed(RA), Ahmed Ali(RA), och samt Seyyed Ali Naqi Naqvi(RA). Efter åtta år i Lucknow reste han till den heliga staden Najaf, Irak och vart strax där efter certifierad som en jurist av sådanna liknande Seyyed Abo’l-Hasan al-Esfehani(RA) och flera andra av seminariets lärda.
I sin återkomst till den Indiska subkontinenten, fortsatte Mufti Ja’far(RA) för att etablera en shia seminarie i sin egen hemstad, Gujranwala. Medan seminariet började lära upp shia rättslärda reste Mufti Ja’far(RA) igenom hela subkontinenten för att sprida Ahl al-Baits(A)(Profetens Hushåll) läror till massorna. Han tog även på sig ansvaret att översätta Nahj al-Balagha och Sahifa Kamila till Urdu, och båda två översattes med magnifik korrektion och förbluffande vältalighet.
Runt omkring den tiden var subkontinenten splittrad som Indien och Pakistan. Samtidigt som det rättsliga systemet formades i Pakistan försökte vissa sekteristiska grupper dominera processen och tvinga in sina religiösa tolkningar på Pakistans alla muslimer. Mufti Ja’far(RA) stod upp och talade mot denna monopolerande av religionen. Tillsammans med ett fåtal andra dedikerade rättslärda etablerade han organisationen för att bekydda shias rättigheter. På grund av denna kvicka respons gick den konstitutionella kommittén med på deras krav och inkluderade Mufti Ja’far(RA) i kommittén. Förutom det att landets shiabefolkning fick sin röst hörd, fick denna drag även Mufti Ja’far(RA) att bli sedd som shiabefolkningens inofficiella ledare då de alla enades bakom honom.
Över åren kämpade Mufti Ja’far(RA) kontinuerligt för att se till så shiabefolkningens rättigheter och trosövertygelser inte ignorerades. Han utvaldes till utbildningsstyrelsen, med det kämpade han hårt för att försäkra det korrekta representerandet av shia tron och praktiserandet i landets religiösa studiecirkel. Likadant hade han för avsikt som medlem i det Islamiska rådet, han säkrade alltid så att shiatron och praktiserandet inte trycktes åt sidan utav andra.
1399 e.H. försökte Pakistans dåvarande President, Zia al-Haq, släta ut landets religiösa lagar till en enda stor gemensamhet. Dessa lagar aktiverades utan hänsyn till shiabefolkningens avskiljande trosövertgelser och praktiserande. I svar kallade Mufti Ja’far(RA) till en konferens för shia i Bhakkar. Konferensen gick ut med krav för en avskild rättsstyrelse för shia (i finansiära ärenden), slut på alla restriktioner mot Azadari (sorgeprocessioner) och Moharram-åminnelser, att förordna shia rättslärda till religiös tingsrätt, shiarepresenterande på utbildningskommittéer, samt inbjudan till shia rättslärda från Najaf och Qom (som svar till sunni rättslärdas inbjudan från Saudi Arabien) till Pakistan.
Kraven vart simpelt avböjda av general Zia, som påstod det vara på grund av majorietens Hanafi identitet i Pakistan som Hanafi lagar skulle vara det enda passande för hela landets befolkning. Mufti Ja’far(RA) reste därför igenom hela landet och kallade till en fredlig protestvandring i Islamabad.
Trots regeringens opposition och hot tog sig tiotusentals shia över till Islamabad från hela landet. De förklarade att de inte skulle ge sig av ifall regeringen inte accepterade deras krav. Medan mindre rättslärda försökte kontrollera det passionerade folket satt Mufti Ja’far(RA) och andra rättslärda i möte med general Zia i timmar. Presidenten vart slutligen tvungen att acceptera deras krav.
General Zia deklarerade officiellt att han godkände shias rätt till deras trosövertygelser och praktiseranden. Zakat-kommittéer vart uppsatta igenom hela landet för att ta hand om shias Zakat(religiösa skatter). Och rättslagen till en madhab (rättsskola) skulle inte tvingas på följarna till en annan madhab. Förbud mot Azadari (sorgeprocession) skulle tas bort. Trots denna grandiösa seger slutade inte Mufti Ja’far(RA) sin kamp till att förbättra representerandet av shia i landet. Allt det trots sin försämrade hälsotillstånd. 1404 e.H. togs han in på ett sjukhus och kvarstannade i nästan en hel månad. Efter många misslyckade försök från läkarna att rädda hans liv skildes hans själ slutligen från denna värld. Nyheterna spred sig blixtsnabbt igenom hela Pakistan och hela den internationella shiabefolkningen. En spektakulärt stor massa samlades i hans hemstad, Gujranwala, där begravningsbönen hölls av Allamah Safdar Hossein Najafi(RA). Hans kropp lades till vila innuti den kända Karbala Gamay Shah centern i Lahore.
”Dessa artiklar skrevs ursprungligen på engelska i Islamicinsights.com.
De har översatts och producerats om här med författarens tillstånd”