Fråga:
Islamiska rättslärda säger att det är ett nödvändigt krav för en bedjande att ha en uppriktig avsikt och att inget utöver lydnaden av de gudomliga befallningarna skall uppmuntra till en sådan handling. Baserat på detta, blir till exempel bönen ogiltig för den som ber i syfte att skryta och uppnå berömmelse, då det inte finns någon ren avsikt med utförandet av handlingen. Enligt denna regel är en persons bön ogiltig om den genomförs med tvång, då anledningen bakom dess utförande inte är i syfte att följa de gudomliga befallningarna. Ibland kan vi se att människor tvingas be i Islamiska länder och då även i församlingar. Varför detta beteende?
Svar:
Om vi lämnar de Islamiska rättslärdas detaljerade diskussioner åt sidan och betraktar självaste kärnan av dyrkanshandlingar, blir deras åsikter att tvång även det är korrekt. Denna form av tvång kommer till en början få en person att utföra bönen, men med tiden kommer inverkan av tvång att avta och ett upprepat utförande får denne att göra det till en vana. I detta läge kommer enbart lydnaden av de gudomliga befallningarna att vara tvånget bakom dennes utförande av dyrkanshandlingen. Under sådana omständigheter kommer de handlingar som utfördes genom tvång att vara ogiltiga, men när tvånget övergick till en vana blev personen medveten om sin religiösa förpliktelse och således kommer de resterande dyrkanshandlingarna att baseras på en uppriktig avsikt.
I tillägg till detta har sådana personer ingen annan ursäkt än att dyka upp under församlingsbönerna och be. Dessa personer kan antingen ha för avsikt utföra bönerna av eget bevåg och således erhålla belöning. Men de kan också bara låtsas att be och således utföra bönen som alla andra medan deras avsikt inte är att be. Om en person i ett sådant läge gör en avsikt att be sin bön är den giltig, eftersom denne har utfört bönen med uppriktighet och på eget bevåg.